Mitt år.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

hahaha. Ja? Jag gifte mig. :-)

Vilka datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?

Oj. 17 maj är ju en självklarhet liksom. :-) Men sen kommer jag alltid att komma ihåg, 5 april; första gången jag tog på mig min brudklänning. 18 juni; fick hem pappret ifrån Skatteverket där mitt nya efternamn bekräftades. 24 september; min tatuering "Stay strong". 

Vad var din största framgång 2014?

Min ihållande envishet som både är en för- och nackdel.

Största misstaget?

Att inte lyssna på kroppen och gå, nej springa åt fel håll.

Bästa köpet?

Tredje gången gillt, brudklänningen. Jag tror aldrig jag känt mig så vacker, och kommer nog aldrig känna mig så vacker någonsin igen 

Vad spenderade du mest pengar på?

Bröllopet! Inget snack om saken liksom. <3

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Dagen då mina svägerskorna bestämde sig för att "kidnappa" mig och ta med mig på en tur kring massor av mysiga butiker, bland annat blomster&inredningsbutiken utmed 156:an. Skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Så tack igen Evelina och Jossan får en fantastisk dag!

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2014?

Utan dina andetag, Bröllopsvisan, Bless the broken road vilka alla framfördes av Andreas Friberg, min svåger, på bröllopet. :-) Men även:

• Good as hell - Paul Rey
• Try - Colbie Caillat
• Din soldat - Albin & Kristin Amparo
• Ikaros - Niello
• Rude - Magic!
• Freak - Molly Sandén 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Ganska svårt att bedöma, men det har varit ett tufft år och jag har nog varit extremt mycket och ofta ledsen. Det har var tungt och svårt. En kamp.. Men emellanåt fann jag styrkan! :-)

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrattat. Fokuserat på mig själv i första hand.

Favorit tv-serie under 2014?

One tree hill & Pretty little liars.

Finns det något som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Svårt att sätta ord på det men självfallet hade en "normal" & frisk kropp gjort allt bättre.

Hur skulle du beskriva din stil under 2014?

Ja, det är ganska enkelt; grått, bekvämt, påpälsat och mystofflor. Frågan är om stilen håller i sig under 2015 eller inte..? Kanske ska byta ut grått emot, ja, vem vet, rosa och plysch? ;-)

Vem saknade du?

Göran.. helt klart. Ursch. Det var först när jag bytte telefon och alla nummer försvann som hans nummer inte längre fanns i min telefon. Jag kunde inte ta bort det. Flera gånger vart jag på väg att ringa honom, sms:a eller skriva på Facebook. Lilla Göran, du är saknad!

Dog någon som stod dig nära?

Ja! Först avled Göran dagarna efter nyår, en sorg och smärta, en saknad. I år avled även någon som var min inspiration, min idol, kämpe och styrka, Mari Nilsson. En mycket saknad kvinna av många många människor.  

Den bästa nya personen du träffade?

Hmm. Mitt minne bråkar med mig, svårt för att skilja på 2013-2014 antar jag. Men den bästa personen jag träffat under 2014 (vilket jag är helt säker på) är Anna Linna. :-) Vilken tös. Sänd från ovan typ. 

Bästa boken/böckerna som du läste under 2014?

Hmm. Twilight sagen? haha. Nu chockade jag nog varenda människa som känner mig. Men jo, jag har lyssnat på böckerna och älskat vartenda ord av de. Så helt klart dem. Dock inte att förglömma "Prata omkull mig" av Victoria Dahl. 

Bästa filmen/filmerna som du såg under 2014?

haha. Återkommer med Twilight såklart. Men annars.. "You're not you" & "Listen to your heart". 

Vilken kändis blev du mest "sugen" på?

Min bestående, helt solklara, föralltid favorit: Channing Tatum.

Största musikaliska upptäckten?

- Andrew Allen
- Mollie Lindén
- Gavin Mikhail
- Alexander Rybak
- Jason Reeves
- Kent Moran
- Tyler Ward
..jag kan fortsätta ett tag till!

Årets mat?

Tacos. Som vanligt liksom.. :-)

Årets dryck?

Icas citronsaft? haha. Jajamän, den kan jag inte leva utan numera.

Årets tidning?

Knep och knåp (Förra årets julklapp ifrån Johan..) Alla klart ifyllda och blev lika glad varje gång den trillade ner i brevinkastet. Tyvärr "tar den slut" så snabbt. 

Har du några nyårslöften för 2015?

Förbli rökfri.
Sluta snusa!
Bli mer positiv. 
Börja lyssna på kroppen.

Och till sist, vad är planerna för 2015?

Planerna? Ja, vända på steken. Börja gå åt rätt håll.
2015 ska bli ett bra år.
Vi ska hitta en ny lägenhet på bottenplan.
Kanske kanske kanske skaffa en kompis till Basli Bus.
Men framförallt ska jag bli friskare, punkt slut.

Pärlvävning.

Äntligen har jag hittat den. :-) min nya hobby-leksak. En pärlvävram. Jag som trodde det kallas vävstol, men icke så nicke. Inte när det gäller pärlor i alla fall. En sån här är det:

 Det ska bli så spännande att börja. Kommer väl sitta klistrad vid den och göra armband efter armband. Tar antagligen ett tag innan dom blir snygga, men det får de vara värt.

Så mina "Fight for ME"-armband kommer bli något mer avancerade i fortsättningen liksom. (och ja, Johan, där kom ett liksom!)


Hur kommer de se ut? Bra fråga, såhär på ett ungefär:

Och när jag ändå unnade mig något för framtida sysselsättning så "råkade" det bli en beställning av pärlor i olika färger. Mestadels blåa eftersom blå är färgen på ME-bandet. :-) Men så hittade jag en pärla som var rosa-blå och den förälskade jag mig så i, vilket resulterade i att den trillade ner i beställningen utan mycket eftertanke. ;-) Nu bara längtar jag efter att posten ska komma hem med dessa till mig. Förhoppningsvis i mellandagarna men förmodligen inte. Håll tummarna! 

Här har ni pärlorna också.. 

Påbörjat.. att våga är att vinna.

Förvånansvärt intresse för min bok? novell? .. historia!? Frågan kommer från olika håll, men ja, jag har börjat och kommit en bit. Inte mer än 3-4 sidor, dock är det en början. Inget sista datum är skrivet och jag ser ut att tid på mig att slutföra den.

Framtiden är ju oviss men jag tror inte det blir något jobb under de första månaderna av 2015. Men inget är skrivet i sten och allt kan förändras. 

Viktigt att tänka på; livets alla dagar är inte en dans på rosor, eller en resa på rosa fluffiga moln vilket nog är mer mina ord. Livet är som en berg-o-dalbana, mer ner och uppgångar. Livet är fullt av press, stress, hat, svek, ångest, bristande ork, smärta, suktande, men även av glädje, lycka, kärlek, äventyr och att finna sitt kall. Ibland måste vi helt enkelt ta oss igenom odrägliga saker för att nå fram till motsatsen, det som får dig att känna, ja, just rosa fluffiga moln för en stund eller två, eller "Ja, jag lyckades!". 

En annan viktig sak att tänka på är att livet består av massor utav val. Att göra val är inte alltid helt lätt, men livet ger dig ofta fler valmöjligheter eller nya val. Blir det fel någon gång så finns det utvägar, de gör det alltid. Våga göra fel. Våga göra rätt. Våga ta hjälp av andra människor. Våga be om ursäkt. Men framförallt, VÅGA TRO PÅ DIG SJÄLV.

När allt känns fel, och jag helt enkelt mår fruktansvärt dåligt så försöker jag mitt allra bästa att tänka positivt. Det är otroligt svårt, men det är kamp som jag inte tänker ge upp, det är en kamp jag ska vinna.

En sista sak.. Du får inte glömma att göra saker som får dig att må bra. Ta hand om dig själv och människor runt omkring dig. Är det botten? Lämna det jobbiga och gör något roligare.. Det är okej.. Och att skälla på sig själv kan ge resultat. I en del tillfällen är det du själv som är din största motståndare. Jag är oftast min största motståndare i alla fall..

Födelsedag.

God morgon! 10 december, 14 dagar till jul, 2 dagar efter min 26-åriga födelsedag. I år bad jag om en lugn åttonde december där jag slapp massa ståhej och kalas, vilket respekterades så gott det gick. :-)

 I år fanns det inga önskningar, men presenterna kom ändå. Och jag tackar vänligen för presenten ifrån farmor och Ulf som kom per post, jag tackar hjärtligen för mormor och morfars besök på förmiddag och blomma med present, kakor och pannkakor. På eftermiddag kom mor och Kaj med dem kom två presenter då Christophers present öppnades först då. :-) Ett presentkort på Aroma Spa, en 60 minuters massage, funderar på att boka denna snarast och till sist, JACKAN! En jacka jag trånat efter men vägrat unna mig själv då jag snålar, med all rätt, men kanske lite väl mycket när jag inte ens kan unna mig en ny jacka som jag behövde.

Christopher hade också fått med sig familjen Backlunds present till mig. Söta familjen Backlund ville att jag skulle få presenten på min födelsedag trots att vi inte sågs. Och lyckans glad blev jag när mitt älskade Thomas Sabo armband blev en berlock rikare. En fyrklöver, lite tur, precis vad jag kan behöva. :-)

En dag efter min födelsedag trillade Johan och Robin in med sin present, vilken var väldigt oväntad men så glädjande att få. Något till mig, men mest till Basli tror jag. ;-) Ett presentkort på MyOne. Basli blev så lycklig att han försökte ta det ur handen på mig, tack och lov var Robins reflexer snabbare än mina så han hann ta det ur munnen på vovve liten innan han gjorde det till ett pussel.

Redan i fredags fick jag förresten en present. En liten ask ifrån Anna, min fina Anna. I asken låg en hund, en vovve-berlock till mitt Pandora-armband. Super söt! :-) Tusen tack Anna.

Och sen, alla dessa grattis-önskningar per sms, facebook och mail. Tusen tack! Det värmer verkligen att känna sig ihågkommen. (Trots att jag vet att Facebook talar om när man fyller år...)

Så, tack tack tack :-)

Boken.

En person som jag beundrar frågade mig en gång varför jag inte sätter orden på papper, varför jag inte skriver en bok..!? Just där och då log jag och skakade på huvudet, varför skulle jag göra de?

Men tiden har gått.. Jag har funderat och sugit åt mig vänliga komplimanger om mitt skrivande, medan det fortfarande finns de som ifrågasätter varför jag i hela friden lägger ut hela mitt liv på en blogg där vem som helst, ja, precis vem som helst kan läsa mina ord. Man ser olika på det..

Dock bär bloggen mig ofta, de dagar när jag behöver så finns den här och jag kan dela med mig av tankar och känslor som kommer och går. Även om någon inte hade läst, inte en endaste, så hade orden betytt lika mycket. Så varför inte skriva för egen del? Spara meningarna för mig själv? Finns många olika svar på den frågan men jag ställer istället en motfråga; Varför ska jag inte dela med mig?

Ibland undrar jag va jag gjort för ont, varför just jag skulle drabbas (och för en gångs skull talar jag inte om sjukdomen..) Men genom de väldigt snart 26 år jag levt så har jag hamnat i situationer som jag aldrig ens skulle vilja att min värsta fiende skulle behöva gå igenom... ändå sitter jag här, trots allt, livslevande med ett svagt leende på läpparna för att nu har jag bestämt mig.

Boken, novellen, dagboken, vad än den ska kallas, ska påbörjas. Livet är en resa, den tar oss till olika platser, ingens resa är den andres lik. Men TROTS min resa så ler jag. Jag är lycklig. Så jag litar på rösten inom mig. Det här är vad jag behöver! Sätta ord på livet! Bloggen har hjälpt mig en bit, men den biten är nog bara början, jag tror mina fingrar emot tangentbordet kan skapa mirakel för min psykiska hälsa.

Ska jag lägga ut boken här? Nej! Men inte för min egen skull utan för aktörerna i texten. De personer som gått vid min sida, alltid, eller bara för en stund, skall inte behöva uppleva vissa saker igen, eller skämmas för att jag faktiskt inte är rädd för att dela med mig.

Psykologer, terapeuter, läkare, alla har gjort sin beskärda insats i att försöka hjälpa mig. Få mig att sluta bära allt på egen hand. Även om vi ibland kommit en bit på vägen så sluter jag mig snabbt. Det här är min historia, min, och ingen annans.

Jag vet inte hur man gör..

Jag vet inte hur man gör när man älskar, hur man blir en som stör, hur man kittlar och förför. Vet bara inte hur man gör. Jag vet inte hur man gör när man lever, för att inte vara rädd, att bli älskad att bli sedd. Vet bara inte hur man gör..

Jag vet inte hur man gör när man lämnar, våga resa sig och gå, inte stå där och se på. Vet bara inte hur man gör. Jag vet inte hur man gör när man andas, andas in och andas ut, våga tro på nåt till slut. Vet bara inte hur man gör..

Men jag vet vad jag vill.

Jag vill leva ett liv värt att dö för.

Jag vill leva ett liv värt att dö för!

Clouds with silver lining.

Downhearted and hoping. 

I'm close to some new beginning..

I know there's a reason for everything,

that comes and goes. 

But so many people are looking to me, 

to be strong and to fight. 

But I'm just surviving 

and I may be weak but I'm never defeated.

I'll keep believing in clouds with 

that sweet silver lining. 

Most days I try my best to put on 

a brave face but inside my bones 

are cold and my heart breaks,

but all the while something's keeping 

me safe and alive. 

So many people are looking to me 

to be strong and to fight 

but I'm just suriving..

I may be weak but I'm never defeated!

I'll keep believing in clouds 

with that sweet silver lining. 

And I won't give up like this, 

I will be given strength 

now that I've found it,

nothing can take that away. 

Tracy Chapman.

Allt mer och mer återkommer musiken in i mitt liv. Jag älskar varenda sekund av det. Bara ligga på sängen, lyssna, njuta, ibland sjunga. Det där med att sjunga skrämmer mig mer än någonsin. Rösten håller inte, eller så är det orken som sviker mig. 

Någon som sedan 6-7 år tillbaka har förföljt mig är Tracy Chapman. (Både för och nackdelar med just henne, då hon påminner mig om en tid i livet jag egentligen vill glömma..)

Favoriterna är;

The Promise

Fast car

Baby can I hold you

och till sist

Let it rain..

Lyssna och njut. :-)

6 månader..

Kärleken kan vara både svår och komplicerad, och alldeles alldeles underbar.

Det krävs BARA 4 minuter för att veta om du gillar någon. Det tros vara kroppsspråket, tonen i vad du säger och hastigheten i det du säger, som är nyckeln till om vi instinktivt tycker om någon.

Ögonen är själens spegel, som man brukar säga. Det är bevisat att om du tittar in i ögonen på en person, även om personen dittills varit dig okänd, produceras det kemiska ämnet som triggar ”flight-to-fight-syndromet”.

Och ja, fjärilar i magen finns på riktigt. Adrenalin är det ämne som skapar känslan av fjärilar i magen..

De flesta av oss vill ha en partner att dela livet med, och söker efter livslång kärlek. Men när du väl träffat någon, hur kan du egentligen avgöra om det är äkta kärlek eller inte? När man blir förälskad är det lätt att bli helt hänförd av sin partner vilket får många till att dra slutsatsen att det är äkta kärlek som de upplever.

Ett college i New York utförde en studie där de ”gjorde” hjärnskakningar för att kunna se hur kärlek påverkar hjärnan. De visade en bild på deras partner samtidigt som de skannande hjärnan vilket visade i vilka delar som det blev en ökad aktivitet i den delen av hjärnan som är kopplad till begär blev mer aktiv, dessutom ökade aktiviteten i den del där dopamin produceras. Vilket påverkar vår motivation och vårt välbefinnande. :-) Det är med andra ord inte så konstigt att vi söker efter en partner, då studien visar att kärlek inte bara är en känsla, det är något vi har en drift efter i våra hjärnor, precis som vår drift att hitta mat och vatten.

Romantisk kärlek avtar efter omkring ett år, men håller länge. Ett år efter ett förhållande har inletts förändras relationen. Forskningen visar att svettiga handflator, fjärilar i magen, känslan av eufori och beroende avtar.. Men kärleken håller!

Att blir kär har ungefär samma neurologiska effekt som att ta kokain. ;-) Båda tillstånden triggar hjärnan på liknande sätt, nämligen att vi blir euforiska. Forskning har till och med visat på att hjärnan stimuleras på 12 olika ställen både när du är kär eller är hög på kokain. Och när två personer som är kära tittar på varandra sker något magiskt, deras hjärtslag synkroniseras, detta sker efter bara tre minuter..

I ett förhållande är ett attraktivt ansikte viktigare än en attraktiv kropp. Det gäller inte när du bara är ute efter en kort flirt, då är kanske kroppen viktigast för dig. Men det är helt tvärtom för den som vill ha en lång relation, då har ansiktet den stora betydelsen...

Förhållanden där par är för lika håller oftast inte. Det är faktiskt så att motsatsen attraherar, det är i alla fall delvis bevisat. Men det gäller även par där man är alldeles för olika. Så hur ska det egentligen se ut? Den grammatiken är inte lätt! Det måste bland annat finnas saker som du kan lära från den andre för att känna att förhållandet är värt det (enligt forskningen).

Det finns en gyllene matematisk formel med tre olika komponenter som skapar äkta kärlek. Antingen romantisk kärlek som består av passion och intimitet, eller kamratlig kärlek som bygger på intimitet och engagemang till relationen, eller en ensidig kärlek som bygger på passion och engagemang… Men egentligen den allra starkaste kärleken finns i det som kallas den perfekta kärleksformeln, självklart består den av alla tre komponenterna; intimitet, engagemang och passion. :-)

Psykologen Robert Sternberg håller med i ovanstående och förklarar att den sanna kärleken har passion i form av att de känner en stark attraktion och lust för din partner. Det finns också ett nästintill tvångsmässigt behov av att få dina känslor besvarade. Den intimitet som äkta kärlek för med sig leder till tillgivenhet. Närheten och de band som formas mellan parterna växer fram först när man spenderar mycket tid ihop och delar allt fler aspekter av livet med varandra. Intimitet är något som tar tid, och bygger på tillförlit och att man känner sig säker i varandras sällskap. Med engagemang menar att det krävs en förmåga att hålla ihop oavsett vad som händer och att kunna lösa konflikter på ett moget sätt. Missförstånd löser man tillsammans utan att förutsätta att partnern har dolda motiv. Den här sortens engagemang innebär att du har en vilja att försonas och att fortsätta förhållandet oavsett hur du känner för stunden.

Sanna kärleken kommer till skillnad mot vad många kanske tror inte utan sin beskärda del av besvär eller ansträngningar. Det är viktigt att aldrig sluta vårda och jobba på relationen, även om passionen kanske svalnar succesivt så finns det då kvar en stadig grund att stå på. Det kan beskrivas som en ständig process, hur du älskar din partner och hur din partner vill bli älskad. Att älska någon innebär också att vara empatisk och se till så att bådas behov i en relation blir tillgodosedda.

Ta inte din partner för given och behandla han eller henne för vad den är, med andra ord den viktigaste och mest speciella personen du har i ditt liv.

”Det sa bara klick”, en mening som används för att beskriva vad som händer när djup attraktion uppstår vid första ögonkastet. Är det kärlek? Och hur vet man det? Du kliver ur en bil vid Arena Center, någon står där och era blickar möts, du blir alldeles varm och knäsvag, och plötsligt känns ditt liv annorlunda. En person som du inte ens visste fanns har tagit ditt hjärta i besittning, och du har en känsla av att du är förälskad. 

Vad händer egentligen vid detta ögonblick när kärlek sägs uppstå vid första ögonkastet? Det finns de som säger att det är karismatiskt, kemiskt, att man har träfats förut i ett tidigare liv och därför känner igen varandra och att man kanske har något man behöver göra klart i livet. Det kanske inte låter så romantiskt?! Det finns dom som säger att de bara är en fysisk attraktion, att just den personen man möter motsvarar de ideal man har satt upp medvetet, eller undermedvetet. Det kan också vara så att båda mår så bra just i den stunden och att de i sin totala egen kärlek skulle kunna ha blivit attraherade av vem som helst om den personen kommit in i rätt ögonblick..

Eller är det något kemiskt? Något som uppstår just mellan dessa två personer och inte några andra. Eller är det kärlek och vad är det i så fall och hur vet vi att det är kärlek? Och den viktigaste frågan av alla; Behöver vi egentligen veta?

Jag behövde inte det. Vi möttes en eftermiddag, på en parkering, vi fann varandra, för alltid och för evigt. Och nu har vi varit gifta i 6 månader.. Livet ger oss sin beskärda del av glädje och sorg, kyla och värme, men det som alltid kommer finnas mellan oss är det där ögonblicket när vi fann vår själsfrände, vår eviga kärlek, vår andra hälft och den kommer alltid förbli bara vår. Bara vår.

Musik-stund..

Vad lyssnar du på just nu?
Freak - Molly Sandén

Nämn en låt som gör dig ledsen.
Imagine - John Lennon

Favoritband/artist, of all time?
Jakob Hellman? Tracy Chapman?

Band/artist du nyligen upptäckt?
Kasey Chambers :-)

Bästa kvinnliga röst?
Carrie Underwood

Bästa manliga röst?
Gavin Mikhail

Vilken musikstil lyssnar du mest på?
Pop/RnB? Country..?

Vad lyssnar du på när du vill bli glad?
Good as hell - Paul Rey

Vad lyssnar du på när du vill lugna ner dig?
Regn och åska-appen i telefonen.

Vilken/vilken låtar lyssnar du på mest just nu?
Not pretty enough - Kasey Chambers, Girl on fire - Alicia Keys, Freak - Molly Sandén, Teardrops on my guitar - Taylor Swift.

Om du var ett instrument, vad skulle du vara?
En akustisk gitarr, country modell tror jag. :-)

Lyssnar du ofta på radio?
Nej, så gott som aldrig.

Gillar du Spotify?
Lever, älskar, besatt av de.

Vilken låt beskriver dina känslor just nu?
I won't give up - Jason Chen

Låt som beskriver ditt liv?
Try - Colbie Caillat

Favoritfilms soundtrack?
Listen to your heart-filmen med Kent Moran

Fem favoritband/artist
- Rascal flatts
- Gavin Mikhail
- Taylor Swift
- Carrie Underwood
- Magnus Weideskog

Topp tre mest spelade låtar
- Som jag hade dig förut - Melissa Horn
- Bless the broken road - Rascal Flatts
- Tårarna - Jakob Hellman

Ditt bästa musikminne?
Mitt och Christophers bröllop när Andreas Friberg (min svåger) stod för musiken. <3

Inlägget.

Avundsjuka människor.

En av de mesta frustrerande och självförstörande känslorna som en människa kan bära på är avundsjuka. För visst är vi alla avundsjuka ibland? Vilket leder till stress och olycka inom oss men de får oss också att bete oss på ett sätt som vi egentligen inte vill. 

Den där förbaskade avundsjukan kan te sig på massor av olika sätt; Du blir arg när du får reda på att någon har åstadkommit det du vill åstadkomma, gärna på kortare tid också. Du mår illa över att någon runt dig verkar ha ett så kärleksfullt förhållande. Du blir arg på någon du jobbar med för att han/hon på något sätt har nått en högre nivå än du trots att du har jobbat längre och hårdare. Du blir irriterad på din lata kompis som alltid har pengar över när du inte har det och du tycker att han/hon skryter om dem också. Du blir irriterad över din kompis framgångar eftersom det är du som borde fått dem istället... 

Många av oss, eller ja, förresten, alla vet hur ont det gör att vara avundsjuk. Det är en väldigt obekväm, obehaglig känsla. Man vet ju att avundsjuka är småsint och missunnsamt och inte en vacker känsla, ändå hugger den till ibland. Avundsjuka är inget man skryter med att man känner, heller inget man helst talar om, snarare är det något vi skäms över. Men det går att jobba med de, förminska, den där fula avundsjukan, när de än dyker upp. SÅ sluta jämföra dig själva med andra OCH börja jämföra vad du har och vad du gör med dina egna mål istället. 

Ett vanligt misstag man ofta gör som människa är att döma ut sig egen förmåga i livet och bara se andras. 

De lyckligaste och mest framgångsrika människorna har en vision av vad de vill ha ut av livet och varför, och de följer den visionen utan att bry sig särskilt mycket om var andra är på väg. Så istället för att vända dig till andra människor för att få vägledning och acceptans, leta efter ditt eget inre syfte och gå sedan din egen väg! Sluta tänk att någon annans framgång förstör dina chanser till framgång. Det finns massor med utrymme på toppen och det är du som avgör om du ska nå dit eller inte! Så om du istället gläds åt andras framgångar så ger det dig energi till dina egna. För om du lever ett liv där du ständigt slås ner av andra människors framgångar så minskar dina egna chanser enbart beroende på negativ energi. Du går alltså runt och är bitter istället för positiv och orkar inte kämpa för dig själv! Dessutom är det bra att vara uppmuntrande mot andra människor..

Tänk mer på resan och mindre på dig själv. Det handlar om vad du vill åstadkomma, äga, ha, göra, inte om dig! När du börjar tänka mer på själva resan på väg mot dina mål så kommer du att sluta bry dig om att vara avundsjuk på andra. DU är på väg!

Avundsjuka är en helt meningslös känsla som bara stoppar upp och slutar med att du gör illa dig själv. Så sluta med det. Nu.. (om det ändå vore så enkelt liksom!)

Try..

Put your make up on. Get your nails done. Curl your hair. Run the extra mile. Keep it slim. So they like you. Do they like you? Get your sexy on. Don't be shy girl. Take it off. This is what you want, to belong. So they like you. Do you like you? 

You don't have to try so hard, you don't have to give it all away. You just have to get up, get up, get up, get up. You don't have to change a single thing. You don't have to try, try, try, try, you don't have to try, try, try, try. 

Get your shopping on, at the mall, max your credit cards. You don't have to choose, buy it all. So they like you. Do they like you? Wait a second. Why should you care, what they think of you. When you're all alone, by yourself. Do they like you? Do you like you?

You don't have to try so hard. You don't have to give it all away. You just have to get up. You don't have to change a single thing. You don't have to try so hard. You don't have to bend until you break. You just have to get up, get up, get up, get up. You don't have to change a single thing.

Take your make up off. Let your hair down. Take a breath. Look into the mirror, at yourself. Dont't you like you? Cause I like you.

Mirakel?

Det har gått över en månad sen beslutet togs att jag skulle vara hemma på heltid en period, dock märks ingen stor skillnad. Små små saker, tecken, men inget så stort som jag hoppats på. Mirakel? Är det fortfarande de som jag väntar på? Jag hoppas på att snart kunna laga mat, att kunna ta några fler steg än vad jag klarar idag, jag hoppas på så mycket. Men jag är glad att jag gör små, väldigt små framsteg, dock är det största framsteget att jag faktiskt mer och mer börjar inse verkligheten. Jag har sakta öppnat ögonen. Jag ler igen på allvar.. Sorgen är stor, ilskan bor inom mig, men jag ler när tillfället ges. 

Ibland behöver man stanna upp för att minnas vart man är på väg, och det är just vad jag gör nu. Jag har stannat och tänker stå still tills jag är redo att börja om igen, börja om och göra rätt. :-)

Så tycker du att jag är frånvarande? Ja, då har du anledningen nu.

There's A Place For Us

En låt som går ofta, väldigt ofta just nu här hemma..

Tungt..

Det sägs att tiden läker alla sår. Vet inte om jag håller med om de. Tunga dagar. Väntar fortfarande, men jag väntar förgäves.. Mycket känslor har rörts upp den senaste tiden och orden känns tomma och meningslösa. En kamp mellan hopp och förtvivlan. Vissa personer som man aldrig trodde skulle falla, personer som varit stålmannen är plötsligt inte densamma längre. Det gör ont att se. Fruktansvärt ont. Speciellt med tanke på att man inte kan göra något.. En kram, några vänliga ord, men va i hela friden hjälper det.

En tuff period allmänt.. Svårt att äta, det tar helt enkelt stopp när jag försöker äta det som min make så snällt stått vid spisen och tillagat. Ingen direkt lust att göra något, får ingen energi eller ork till att göra det som jag borde. Lättretlig, känslig rent allmänt men mest för ljud, ljus är jobbigt. Tappar ord. Tappar bokstäver. Stora svårigheter att läsa. (så ber om ursäkt om det finns felstavningar eller felformuleringar..) Hjärtklappning som heter duga. BLÄ! Skulle nog kunna fortsätta i evigheter, förmodligen.

VILL MÅ BRA! Ge mig en dag med energi, ork, glädje och ja, allt vanligt "tråkigt"!

Sorg, tomhet. Begravning.

Känns otroligt, en "deja vu"-känsla.

I morse när man gick upp så var himmeln mörk, såg ut som det skulle börja regna. Jag kände mig väldigt tom, kall och lättretlig.. När vi satt i kyrkobänken bland sörjande människor hörde man snyftande och såg brinnande ljus och rödgråtna ögon. Jag kramade varmt om Maris make, han kändes stark men ögonen sa annat. Precis när begravningsgudstjänsten skulle börja så hände det(!), solen sken in igenom den öppna sidodörren till Skene kyrka. Jag tillät mig själv att le mellan tårarna. Just det här hände för cirka 10 år sen och jag tänkte tanken "Mari är här nu.."

Ett vackert stilla avsked. Kramar. Tårar. Farväl.. Vi ses igen!

På vägen hem sitter vi sida vid sida, jag och min man. Vi lämnar Skene bakom oss med tunga huvuden och hjärtan. Christopher säger "Men gud vilket fint väder det blev då!" Jag ler för mig själv och genom tankarna rusar "den här dagen har du fixat till snyggt Mari.."

Den här kvinnan har gjort ett stort intryck, eller ska man säga avtryck? vilket som så har Mari skapat minnen för både mig och Christopher, till vissa minnen har vi materiella ting, som pryder våra väggar. Dessa mötena vi haft med kvinnan som idag begravdes av sin man, lillebror, pappa, nära vänner och bekanta har skapat många minnen, alla har sina egna av henne. Hon var verkligen en unik person som jag minst sagt har sett upp till. Jag ångrar så att jag aldrig sa det till henne, att hon inte fick veta hur mycket jag tycker om henne, hur hon förändrat min riktning i livet, att hennes ord, styrka och värme smittat av sig och jag vill verkligen lyckas se livet precis som hon. "Det är som det är.." Prästen tog upp detta idag, nämnde just det, ditt uttryck; det är som det är. Du såg livet så, det var väldigt tydligt.

Så, Mari, jag tror ju till viss del på ett liv efter detta, att personer stannar kvar och vakar över oss. Hoppas på det för maken och lillebrors skull. Smärtan var total när man såg in i deras ögon. Jag önskar att de finner ro, men jag vet att det är svårt, dock tänker jag inte säga att tiden läker alla sår, för det blir ett känsligt ärr när man förlorar någon man älskar djupt.

Jag tror Mari hade en ändlös ask med glitter som hon kastade ut över alla hon träffade.. Glittret bestod av lycka, kärlek och värme. Jag är stolt och hedrad över att jag fick dela en liten pusselbit av hennes liv.

Tack Mari, vart du än är. Tack för en vacker begravning. Mina tankar går till närmast anhöriga. Tänker på dem varje dag, gjort i flera veckor nu.. Skickar en mängd varma kramar och styrka till dem (trots att jag vet att Mari aldrig gillat just det där med "styrkekramar".) Ler lite igen när jag tänker på det. Unik var de, men så otroligt speciell på ett underbart och vackert vis.

Våga..

Armband

Myser i stugan och pysslar lite. :-) lite armband blir det. Fight för M.E.! Lite olika varianter har det allt blivit. Ingen favorit ännu. Funderar på att skaffa andra färger men blått är ju ME's färg, hmm.. Jag vet inte. Vi får se. Beror ju på hur många som vill ha ett armband såklart. ;-) 

Drömmar..

Klockan är snart halv nio, och jag har varit vaken sen 4 ungefär.. De senaste nätterna har jag drömt saker som kan ses ur en miljon olika vinklar, men efter dålig/för lite sömn så ser de just nu ganska gråa ut. Drömmer om saker jag gjort förr, saker som var normalt och självklart då. Ena natten är jag tillbaka på dansgolvet tillsammans med vänner och dansar så att svetten rinner, nästa natt.. Ja, då går jag ut med ån tillsammans med Basli, precis som vi brukade. Tredje natten står jag på håll och ser Christopher spela bas på scen och jag drar ett djupt andetag och ler för mig själv tittar på klockan och hon närmar sig ett, på natten. Det var då, nu är nu.

Jag får så ofta höra "ingen förstår nog egentligen hur det är.." Och det är nog en fullkomligt korrekt tanke. För jag tror knappt själv att jag förstår. Jag ber om ett mirakel, om ett botemedel, om något som bara kan vända tillbaka allt.

Ofta kommer tankarna "varför kämpade jag i två år? varför har jag en skuld på väldigt mycket pengar för studier som jag kanske aldrig kommer få dra nytta av igen?" Det gör så ont att mycket av de jag lärde mig under de två åren börjar bli suddigt. Hittade mina betyg igår och det var som att sätta en kniv i ryggen. Vad har jag för nytta av dem när jag vissa dagar knappt kommer ihåg va jag gjorde 10 minuter tidigare?

Det är väldigt lätt att gräva ner sig i ett mörkt hål när man sitter själv hemma och inte vet vad man ska göra, eller vad man kan göra utan att riskera att bli liggande. Jag vet att det är lätt att stå vid sidan av och tala om för mig att jag måste ändra mitt tankesätt, att jag ska se saker och ting ur ett annat perspektiv, att det är jag som gräver min egen grav.. Jag har hört allt det där tusen gånger. Det jag hatar att höra är när folk som står bredvid kan berätta för mig att jag har gett upp...? Om jag hade gett upp, då hade jag nog inte gråtit fortfarande. Då hade jag nog inte känt ilskan jag gör. Men vissa dagar, vissa stunder så känner jag mig tom, men när den känslan sedan byts ut emot ilska, ja, då vet jag att det fortfarande finns en glöd kvar hos mig. Jag har inte gett upp, inte idag och inte imorgon.

En vecka vid kusten kan inte komma lägligare. En vecka bara vi tre. Christopher påminde mig om att komma ihåg att ta med en filt till mina ben. Vi ska vara ute så mycket som vädret bara tillåter och rullstolen skall med. (Det är lätt att jag börjar frysa om benen när man sitter där still, därav påminnelsen om filt.)

Jag ser fram emot att kunna ta en stol och sätta mig gräsmattan och kasta en boll till Basli, att kunna låta Christopher ta sovmorgon medan jag låter Basli kissa på åkern bakom stugan, för dit orkar jag gå. Längtar efter att känna den där salta luften, att kunna ta ett steg utanför dörren och andas friskluft istället för att behöva ta mig tre våningar ner.. Det är mycket en veckas ledighet tillsammans med min älskade make kan ge, speciellt på kusten, på markplan framförallt. Och den här veckan får vi njuta för de kan vara en vecka som dröjer väldigt väldigt länge innan det sker igen.

Bitsk tant med en groda i halsen.

En stor slemmig och äcklig groda, blä, men det är precis så det känns i halsen. Förkyld? Ja, det skulle man kunna säga. Febern har sina toppar och dalar, medan värken bara kör samma läge hela tiden, fruktansvärd är statusen.

I lördags unnade jag mig att fira min bästa väns födelsedag. Det blev en sen kväll med mycket skratt. Redan när vi kom hem på kvällen kände jag febern lura kring hörnet, och när jag sedan vaknade på söndagsmorgonen stod det klart. EN RAK HÖGER, varsågod Mimmi. Man skulle kunna tro att efter två år så borde jag lärt mig hur det här fungerar och vad resultatet av att försöka vara normal för en kväll blir. Men icke så nicke. Tant Mimmi ska pröva tusen gånger och sedan hundra gånger till förmodligen innan hon lär sig. En hel kväll där man låtsas vara frisk slutar med att jag blir sjuk, riktigt sjuk. Det som är lite komiskt är att jag idag, måndag morgon, räknade med att vara helt återställd igen. Vilken nit jag gick på..

Grodan i halsen har växt under natten, jag låter både konstigt när jag pratar men framförallt så gör det ont att yttra minsta lilla ljud. Så de ljud jag tänkte få fram idag blir att avboka tandläkartiden imorgon. Jag har prövat att gå till tandis en gång innan med feber, och det är absolut inget jag rekommenderar!

Jag är både arg och ledsen, och väldigt sjuk idag. Arg på mig själv, men mest arg på den här förbannade situationen med sjukdomen. EN KVÄLL och så får jag den här käftsmällen. Försöker se det som att det var värt de, men just för stunden är de svårt när jag bara vill dra täcket över huvudet och försvinna.

Förbannade, jäkla, attans bananer, skit sjukdom. Så arg är jag.

Mini-roadtrip med Johan.

I morse vaknade jag och bestämde mig för att idag ska jag ut. Så, jag tog efter många om och men, mig upp ur sängen, tog siktet på duschen och njöt av ångande varmt vatten medan jag blundade och andas djupt. Jag måste ut ur lägenheten, punkt slut.

En snäll Johan ställde som vanligt upp och lekte chaffis. Omtänksamt undvek han motorvägen (ja, jag vet min fobi för motorvägar är lite löjlig men det värmer när någon tänker på det så jag slipper..) Vi började faktiskt på Hööks då jag sett på deras hemsida några jackor/täcken som var prisvärda och ville kika på dem. Slutade med att jag köpte ett täcke, och Johan ett. ;-)

Det första, hel bruna valde jag, det andra rutiga valde Johan. Både så läckra! 

Jag kände sakta att kroppen började säga ifrån men ilskan över denna gräns så struntade jag i det.

Nästa stopp var ICA. Ett paket hade legat och väntat länge där på mig ifrån Shopping4net. :-) I detta finns något som heter kolloidalt silver, vilket har hjälpt andra i min sits med bland annat de försvagade immunförsvaret. Sen skulle det handlas lite schampo&balsam, kladdkaka och vaniljsås (lite annat blev det också så klart).

Tanken var också att jag skulle hämta ut några paket på Spelmagasinet, men efter ICA rann all energi ur mig. Jag blundade och såg trapporna till lägenheten och började må illa. Men jag tog mig upp för dem. Mysbyxorna åkte på, sen däckade jag i soffan.. Tårarna hotade i ögonvrån. Jäkla förbannade kropp. Hur kan det vara rättvist att jag orkar två, ja, TVÅ ärenden och sen är så trött och utmattad att jag skakar och mår illa? Ledsen, arg och ja, illamående.

Sakta börjar det gå upp för mig. Jag är inte frisk, verkligen inte. Och hur kan jag då begära att folk runt omkring mig ska förstå och acceptera de, när jag själv vägrar? Hur man det vara rättvist av mig att tvinga på andra de jag själv inte klarar av att respektera? För acceptera, det kommer jag aldrig göra, för det är för mig samma sak som att ge upp, och det, nej, det kommer jag ALDRIG att göra. Kämpar glöden i mig är på väg att slockna, men ännu glöder den.

ME-armband.

Nu har jag fått hem mina bokstäver. Lite missnöjd med kvaliteten på dem, men va tusan, de passar bra till lite prototyper och så får jag beställa en vända med större antal sen, förmodligen från något annat ställe. :-)

Men här är en bild på mitt nya projekt:

Tanken är väl att göra "bokstavs"-armband med texten "Fight for ME" i blått och vitt. Anledning till färgerna är att blått är ME färgen. De blå bandet är för min sjukdom, så därav blått med egentligen genomskinliga pärlor. :-) 

Svägerskorna Evelina & Josephine har redan bokat varsitt och ett finns på min handled. 

Idén är typ att man kanske kunde sälja dem till förmån för RME, med andra ord skänka pengarna till dem när de blivit en liten större summa. Frågan är va tusan man ska ta för dem!?? Jag vill ju ge bort dem...

Morgondagen..oron, rädslan.

Tror verkligheten börjar gå upp för mig idag. Plötsligt är jag arg, ledsen, förvirrad och klumpen i bröstkorgen  växer och trycker. Panik? Ja, jag tror faktiskt det.

Normalt skulle jag en söndag som denna vila inför morgondagen, inför kommande vecka. Idag är det söndag men ingen vanlig söndag längre. Imorgon? Nope, inget jobb, och jag känner mig redo att kräkas. Det ligger en sjuk oro i kroppen för kommande månader, för framtiden. Vad ska hända egentligen? Kontroll-människan i mig bara skriker just nu. Ser bilden av mig själv mitt i skogen med bara granar och tallar som sällskap och där jag står och gapar rätt ut så högt och länge att halsen gör ont och rösten försvinner.

Försökt att tänka på annat idag men tankarna vandrar tillbaka hela tiden. Det kommer bli en tuff tid. Det vet jag, och försöker förbereda de närmaste omkring mig om just detta. Jag kommer behöva stöd, hjälp, råd och tusen andra saker. Framför allt så vill jag få mitt leende tillbaka, inte bara le, utan le ifrån hjärtat.

"Skånningen..."

Vaknar av värken och kan inte somna om. Funderar på om han är vaken, kanske kan skriva en stund med honom och prata om allt som händer. Vänder mig om och sträcker mig efter telefonen, samma stund som fingrarna finner telefonen i mörkret så minns jag... han finns ju inte längre, Göran.

Det har gått mer än ett halvår, men hjärnan vägrar registrera det. Han brukade ibland vara vaken lika tidigt som jag, och då kunde vi skriva en stund på Facebook, på chatten där. Mycket som sagts där mellan oss. Jag förklarade för länge sen min besvikelse över att han bara försvann och inte lämnade ett enda fotspår efter alla år vi bodde ihop. Även om mamma och han gick åt skilda håll så var jag aldrig redo för det. Han fanns där, under några år, under min uppväxt, och så plötsligt så fanns han inte där längre.

För den som inte vet, så var Göran tillsammans med min mor för många herrans år sen. Vi bodde i ett litet hus, med så pass lågt tak att jag utan några svårigheter nådde taket utan att ens ställe mig på tå, typ. Ett hus som har många många minnen. Bland annat minns jag hur jag smög förbi Laica, en labrador, en brun vacker vän, som var min bästaste vän, en hund, va annars liksom.. Göran visste så väl om att jag smög förbi köket och upp för trappan med Laica tätt intill och så in på mitt rum, och så kröp vi ihop i min säng. Mamma var på den tiden, måste jag nog säga, inte speciellt fäst vid hundar, idag ser det dock annorlunda ut, då till och med hon som var rädd för hundar är störtförälskad i vår lilla krabat Basli Bus. Så det var inte alltid poppis att jag släpade med mig Laica in i huset, dock hade inte Göran något emot det, helt enkelt hade vi en liten hemlis.

Likaså kommer jag ihåg hur Göran kunde hämta mig i hans "bajsbruna" bil, vid skolan, men inte ända framme, för det var pinsamt (suck för hur man tänkte på den tiden..). Han hämtade mig hellre än att jag cyklade. Speciellt de dagarna med dåligt väder. :-)

Pratade faktiskt med mamma för ett tag sen om den gången vi va på High Chaparall tillsammans med Göran. :-) det är nog ett tillfälle som kommer följa mig resten av livet. Göran hade jobbat som bankrånare på tåget där, och kände såklart de som hade hans gamla jobb. När vi satt på tåget så hamnade vi såklart vid bänken där kistan fanns, och fick självklart ta en roll i själva rånet. Spänningen känns nästan när jag tänker på det, och jag ler för mig själv.

Kommer att tänka på hans tatuering, den han hade på halsen. En liten djävul, va annars liksom. ;-)

Gud va jag babblar på. Men när livet är svårt så är det minnena som gör det lättare. Speciellt nu.

Göran brukade som sagt vara vaken rätt tidigt, oftast pratade vi en stund på chatten precis när jag kommit till mitt jobb och startade igång datorn. Han kunde komma med kommentarer kring min situation, saker som bara han skulle säga. Sista gången han skrev till mig var 30 december 2013. Sista gången vi talade med varandra var den 31 december.

Startade precis Facebook och letade rätt på den gamla chatten. Första gången han skrev där;
"Göran Lundgren"
HEJ NU HAR JAG HITTAT DIG MVH SKÅNNINGEN!

Lilla Göran.. Jag tror du vakar över mig. Vill tro det i alla fall. För du fanns där som en skyddande ängel, när du levde. När jag ville klaga över situationen jag hamnat i med sjukdom och så vidare, så vände du på allting, snurrade på allt tills det helt enkelt blev ett ryck med axlarna och sedan ett leende. Tack Göran... Jag saknar dig.

Rökfri, äntligen!

Jag kan klappa mig själv på axeln och stolt briljera med att jag ÄNTLIGEN lyckats sluta röka. Det är alltid första veckan som är fullständigt fruktansvärd för mig, och nu, den här gången, så var inte ens den jobbig. :-) Så heja mig.

Så jag letade rätt på den där informationen vad som händer i kroppen efter det att man slutat röka, och såhär ser den ut;

20 minuter efter ditt rökstopp
- har blodtrycket och pulsen gått ner till en normal nivå.
- temperaturen i händer och fötter börjat återvända till det normala.
- har man tagit bort en viktig orsak till att få rynkor i ansiktet i förtid.
- slipper man oroa sig för de 4 700 giftiga ämnena som man suger i sig med varje cigarett.

8 timmar efter ditt rökstopp
- börjar kolmonoxidhalten i blodet att minska och närma sig det normala. I och med det får det livsviktiga syret mer plats och syrehalten i blodet blir mer normal.
- blir man mindre trött.
- har man förlängt livet med 5 minuter för varje cigarett man inte rökt.

24 timmar efter ditt rökstopp
- har riskerna för att man ska få en hjärtattack börjat minska.
- har man sparat minst 40 kronor, om man rökt ett paket om dagen.

2 veckor - 3 månader efter ditt rökstopp
- har blodcirkulationen och lungkapaciteten blivit så pass mycket bättre att det känns lättare och roligare att promenera.
- har man fått ökad blodcirkulation, även i ryggkotor vilket därmed minskat risken för ryggbesvär.
- har huden börjat få tillbaka sin friska rosa ton istället för den tidigare gråaktiga.
- har förmågan att läka tandlossning ökat betydligt.
- som kvinna har man ökat möjligheten att bli gravid (om man så önskar).
- som man har man ökat förmågan för att få erektion.
- har smak- och luktsinnet vaknat till liv, med andra ord så smakar mat och dryck mycket godare.

4 - 6 månader efter ditt rökstopp
- har flimmerhåren i luftrören återhämtat sig och arbetar nu för fullt med att "städa" lungorna.
- har man minskat slembildningen och eventuell hosta.
- har de skador rökningen orsakat i blodkärlen börjat repareras.
- risken för att man drabbas av en blodpropp blivit mycket mindre än när du rökte.
- börjar man känna sig mycket piggare än när man rökte.

1 år efter ditt rökstopp
- är risken för att man skall få förträngningar i blodkärlen och hjärtinfarkt bara hälften så stor som om du hade fortsatt att röka.
- har immunförsvaret blivit bättre, man kan lättare stå emot förkylningar och andra sjukdomar.
- är risken för att man ska få allergier och luftrörskatarr betydligt mindre.
- har kroppen fått förmågan att snabbare läka magsår och minskat risken för att få återfall av magsår.
- har man sluppit att föra handen till munnen ca 47 040 gånger!
- har man gett sig själv "extra" tid som motsvarar ungefär 1 000 timmar (tid som man tidigare ägnat åt rökning).
- har man sluppit lägga ut omkring 13 000 kronor på att andas in 4 700 gifta ämnen, varav 43 av dessa dessutom är cancerframkallande.
- har man fått en friare tillvaro och är inte längre beroende av nikotin.

5 år efter ditt rökstopp
- är risken för att man ska få en hjärnblödning lika liten som hos en ickerökare.
- har celler som varit i ett förstadium till att utveckla cancer fått en möjlighet att läka.
- har riskerna för att man ska utveckla cancer i mun, hals, matstrupe, urinblåsa, njurar, livmoderhals och bukspottskörtel minskat betydligt.
- har man sparat omkring 65 000 kronor på att inte röka.

Till sist, 10 år efter ditt rökstopp..
- är risken för att man ska få lungcancer hälften så stor, jämfört med om man fortsatt röka.
- har man sparat omkring 130 000 kronor på att inte röka.
- har man fått extra tid som motsvarar ungefär 1 år av den vakna tid du före rökstoppet ägnade åt rökning.
- har man fått ett rikare och friare liv, och förbättrat hälsan väldigt mycket, jämfört med om man hade fortsatt röka..


Så åter igen, heja mig. :-)

Tatueringen..

Imorgon, onsdag, så har jag en bokad tid hos en tatuerare, faktiskt i Fritsla?! (av alla ställen på jorden liksom..) Det är en tjej som öppnat en studio där som heter "WoodooInk". Lite häftigt att lilla Fritsla har sin egen tatueringsstudio tycker jag. :-)

Det är en viktig tatuering som skall göras, en som ska påminna mig varje dag om att kämpa. Ett märke för livet, på många sätt. Texten är "Stay Strong" och kommer se ut ungefär som bilden nedan:

Och den skall sitta på vänster handled. :-) Längtar verkligen. Återkommer med resultatet så snart den gjord.

Med mera..

Vaknade till när Christopher skulle till jobbet och det kändes som om jag var sjukt bakfull, på riktigt. Det var en otroligt jobbig känsla och jag gjorde allt för att somna om, tack och lov gjorde jag det också. För en stund sen rullade jag, bildligt talat, ur sängen och höll i väggarna medan jag tog mig till duschpallen och satte på "kokhett" vatten. Där satt jag en bra stund, försökte andas mig själv lugn. Djupa andetag ner i magen och sakta ut igen. Lutade mig emot väggen eftersom allting snurrade. En behövlig dusch. Myskläderna är på och nu installerar jag om The Sims 3 för att se om de fungerar bättre då, vilket kommer ta några timmar.

Så, gårdagen! Fortfarande ingen direkt reaktion, med andra ord, jag har inte fattat än. Tänkte kortfattat förklara vad som komma ska, mer än heltidssjukskrivningen då alltså. Åter igen ska jag börja med en rejäl kur av B12 i tablettform, då min sprutskräck fortfarande ligger och förhindrar ett eventuellt sådant alternativ. En remiss till Rehab är skickad för att försöka få till något samarbete med dem. Då är det en slags "smärthanteringskurs" som är på tal. Sen. ja, sen står det still? Var det något annat vi skulle ta itu med nu omedelbart? Ja, varma bad vart de ja. Ska försöka få tag i Fibromyalgi-föreningen kring Rehab-badet, vilka hyr varmvattnet varje fredag tror jag det var!?

För övrigt har jag fått recept på kortison-salva för såren som bråkar. Huden är som sagt inte vän med några kemikalier eller annat starkt, och vid kontakt med exempelvis rengöringsmedel så får jag sår. Någon allergisk-reaktion förmodar läkaren. Så jag får inte pilla på det, vilket jag lätt gör, och så ska det på salva för att förhindra infektion.

Sen har en mening som läkaren sa igår etsat sig fast i bakhuvudet på mig, vilken skakar om mig ordentligt. "Du har, ända sedan du blev sjuk, gömt dig bakom ditt jobb för att slippa ta itu med sjukdomen!" Det värsta är.. att hon förmodligen har rätt. Eller ja, hon har rätt. (suck!)

Beslutet..

Måndagen den 22 september 2014 är dagen då jag äntligen enligt läkaren tagit mitt förnuft till fånga. När allt var över tittade hon mig i ögonen med en värme som kändes i hela kroppen och sa; "Det är dags att du inser att du faktiskt är sjuk och att du måste vara mer mån om dig själv. Din hälsa ska du ha hela livet."

Från och med imorgon är jag heltidssjukskriven till och med januari 2015. Det är en början, kan bli längre, vilket det troligen kommer bli, dessvärre. Det har inte slagit mig än, men kommer att göra snart, och då vill jag inte vara i mitt eget umgänge.

Igår gjorde jag verkligen allt jag inte ska för att lyckas hålla tankarna borta ifrån idag, det funkade sådär, och när pulsen var skyhög kunde jag inte varva ner, vilket såklart resulterade i att jag fortsatte, i samma tempo. Pulsen var densamma i morse, så tackar gudarna för sömnmedicinen i natt, utan den hade förmodligen jag aldrig somnat. Värken i händerna, min totala avsaknad av styrka i armarna i morse gjorde att sminket fick utebli, något som jag oftast lägger några skedar på för att orka se mig själv i spegeln eller visa mig bland folk. Förväntade mig en reaktion på de mörka ringarna som numera är IKEA-kassar vid det här laget, och en reaktion fick jag. Den bleka gråa huden? Det glanslösa håret? Såg nog inte lika bedrövlig ut som jag kände mig.

Såhär till kvällen kan jag inte vara mer  tom i huvudet eller hjärtat för den delen.

Min dröm om livet är så långt bort det kan bli nu. Heltidsjobb? Nej, nu är det heltidssjukskriven som står på schemat. Tack för den pucken! Hoppas jag kan hålla psyket i schack. Önskar att vi hade hittat ett boende närmre marken så jag åtminstone kunde gå ut lite mer självständigt utan att oroa mig för trapporna (som jag alltid gör numera..).. samma trappor som jag för två år sen hoppade upp för utan att bli andfådd.

Så, nu är det såhär. Dags att vända på pannkakan och försöka få spiralen att gå uppåt igen!

Vanity - Sweet Exposure (äntligen!!)

Som jag längtat. :-) 

Nu har "lilla" svågern tillsammans med sitt band
Sweet Exposure

släppt en ny låt och video!

Ännu ett mästerverk enligt mig.
Och det var verkligen dags för en ny
låt, med tanke på att jag kan den
andra utantill nu. ;-)

"Grattis" Andreas, Gustaf och Stefan!
Ni är verkligen super duktiga!

En utsträckt hand..

Jag fick nyligen information om att man som anhörig, närstående, vän eller bara vem som helst kan stödja Riksföreningen för ME-patienter. Det handlar om ett engångsbelopp en gång om året. 250 eller 150 kronor. Idag har vi skickat in en ansök i Christophers namn.

Såklart uppskattas varenda krona till föreningen RME!

Patientföreningen grundades 1993. Flertalet i styrelsen är själva drabbade av ME/CFS och måste därför sköta styrelsearbetet i anpassad takt. Deras uppdrag innefattar förutom det administrativa, spridning av information till myndigheter, samhälle och medlemmar, samt stöd och samtal med medlemmar. Föreningen är en partipolitiskt och religiöst obunden patientförening. Den har ett gott samarbete med läkare, specialister och forskare på området, till gagn för medlemmarnas möjlighet att få adekvat utredning, diagnos och behandling. Föreningen informerar och för en dialog med media, sjukvårdsmyndigheter och politiker för att få bort missuppfattningar och missförhållanden kring diagnosen i sjukvården.

Antalet medlemmar stiger stadigt och föreningen har nu drygt 1000 medlemmar utspridda över hela landet. Det finns fem lokala föreningar; Västernorrland, Stockholm, Östergötland, Väst och Skåne. Även i övriga landet har ett antal stödgrupper bildats. Lokalföreningarna anordnar bland annat träffar och driver lokala frågor.

Föreningen har valt att inte låta sig sponsras av några kommersiella intressen för att behålla sitt oberoende som intresseförening.  Den gör inte heller reklam för några produkter eller specifika behandlingar i kommersiellt syfte. Hela verksamheten finansieras av medlemsintäkter, vilket innebär att föreningen har mycket knappa resurser. Telefon, trycksaker, utskick, medlemsblad, möten och resor till och från möten betalas med dessa gemensamma medel. Vilket betyder att allt arbete utförs ideellt och i mån av ork och kapacitet. Möjlighet finns att söka fondpengar till något speciellt projekt. Till "enkätprojektet" fick föreningen till exempel stöd av Arvsfonden.

Så, vad jag skulle önska, men inte tvinga någon till, utan av ren egen vilja, om man har råd och vill, så får ni gärna stödja föreningen. Föreningens hemsida hittar ni här; RME.nu och för att komma direkt till ansökan klickar ni här; Ansökan. I ansökningsformuläret väljer man att bli "Huvudmedlem" eller "Stödmedlem". Det som egentligen skiljer dem åt är kostnaden per år. Under "Övrigt" kan ni om ni eventuellt känner för de kommentera att ni är närstående, anhörig eller vän till mig, Mimmi Backlund.

Upp till dig, er. Bara en önskan ifrån min sida.
Kramar i massor! <3

En vanlig söndag.

God morgon! Ännu en söndag vaknar.. Tvättstugan idag, som alltid. Söndagar är tvätt och städ-dag på tredje våningen. För tillfället är det lite komplicerat att städa med tanke på att allt är huller om buller här hemma. "Renoverar" hallen, vilket betyder att vi äntligen har målat väggarna och dörrfoder snart kan hoppa upp. Lite, eller nej, väldigt trött på röran som det innebär att renovera. Längtar tills allt, verkligen allt är klart. Nästa projekt är väl att bestämma diskbänk, som jag har haft allvarliga problem att välja. :-)

Imorgon är det måndag som brukar betyda jobb. Dessvärre ser det inte ut så för morgondagen. Ett avstämningsmöte med Försäkringskassan, läkaren min och mina chefer är inbokat istället. Så för att orka detta kommer jag inte gå till jobbet imorgon. Tur det, för här ligger jag i soffan med feber, mer värk än vanligt och illamående som hopar sig i halsen. Blä! Tror illamåendet är värre än vanligt på grund av en enorm oro och stress inför mötet imorgon. Så imorgon kommer jag kunna sluta prata i gåtor och berätta vad som komma ska.

Söndag i all ära.. Idag tänker jag inte göra många knop.

Tystnad.

Finner inte orden längre så tystnaden kvarstår. Vill prata om det som komma ska, men det går inte. Måste ta itu med det först. Efter måndag kanske jag kan delge vad som kommit till ett beslut.

Ingen vet hur det känns. Vingklippt, ja, där har ni ett ord som förmodligen förklarar en hel del. Men allt kommer bli bra, någon gång, hur jäkla förminskad och illa till mods jag än är så vet jag, allt kommer sluta bra. Höll huvudet högt.

Du gamla, fria nord..

Dom tog det sista fyllot på den sista permissionen. Dom beslagtog hans sista ägodel och släpade honom hårdhänt sen ner till stationen. Dom sa; okej stan är lugn nu. Nu kan ni låta era söta, vita barn springa omkring. Och dom kom ut ur sina gömmor och dom såg sig runt, men dom såg ingenting. Du gamla, fria nord. Här på bästa sändningstid får vi ett välserverat styckmord. Varför inte stänga av solen fort? För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig, rätta till allting dom gjort mot dig.

Högt ovanför gatorna i stan delas piller ut mot flunsan medan nya planer smids. Ja, dom stora männen har en ny plan. Det är att kriminalisera symptomen medan sjukdomen sprids. Och när jag vaknar ömmar mina käkar och min pappa svettas kallt. Jag försöker hålla hårt i nåt, men jorden vill springa, det är lava överallt. Du gamla fria nord. Här direktsänds varje våldtäkt, varje razzia, varje självmord. Varför inte stänga av solen fort? För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig, rätta till allting dom gjort mot dig. 

Ja, dom tog det sista fyllot på sin flygfärd på väg över plast och neon. Dom släpade honom ner till stationen och sa: Du borde fatta bättre än att försöka rymma härifrån. Själv åker jag ut på turné, och drömmer om pojken med guldbyxorna men det är inte samma sak nu när alla sitter bakom lås utom knivarna och yxorna. Du gamla, fria nord. Här på bästa sändningstid får vi ett välserverat styckmord. Varför inte stänga av solen fort? För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig, rätta till allting dom gjort mot dig.

Ett guldkorn..

Ett problem som krånglar till det en hel del, speciellt sen jag blev sjuk, är min obalans i humöret. Jag har helt enkelt väldigt svårt att hålla tillbaka känslorna som dyker upp utan förvarning. Ilska, sorg, glädje, vad det än är så blir det alltid lite för mycket av känslan..

En person förutom min älskade make såklart, som ofta får stå ut med detta är vår kära granne och vän Johan. Visst, det är Christopher och Johan som mer eller mindre är som bröder men när det kommer till syskonrelation så är jag och Johan inte speciellt långt borta. För det finns ingen som retar mig mer, eller jag retar mig på, han kan verkligen få mig att vända på en handvändning i humöret. Det är säkert minst en gång i veckan som jag vill strypa honom, men...

..det finns ingen vän som han. Snällare än snällast! (som sagt, även om jag vill strypa honom då och då..) Men han ställer alltid upp. Se bara vad han gör för mig 4-5 dagar i veckan, hämtar eller kör mig dit jag behöver ta mig. Eller se bara hur han ställer upp med Basli, har honom så fort vi behöver hjälp. Stöttar och finns där när livet är lite extra tufft. 

Så att den killen står ut med mig, och mina utskällningar då och då, trots att han inte är tvungen, vilket Christopher numera på sätt och vis är ;-) det förstår jag inte alltid. Han kanske hatar mig för ett ögonblick men nästa ja, då har han suddat ut minnet av de och är där och petar mig i sidan för att få mig på bättre humör. Den killen kan verkligen göra vad som helst för att mana fram ett leende hos mig.

Sen jag blev sjuk så har vi lutat oss tillbaka på många  personer. Det är flera personer i vår umgängeskrets som har gjort och gör fortfarande allt för att bara få vår vardag att gå runt lite lättare tills vi har hittat en balans i allt det här. Men Johan, du är ett guldkorn i sanden i Sahara öknen! Jag är enormt glad att Christopher har dig, men även att du finns där för mig.

Men vissa dagar vill jag strypa dig, faktiskt! Det visste du dock redan. 

Vi älskar dig vännen. Glöm aldrig de!

Hävt köp

Efter besiktningen så blev jag tveksam till huset. Försökte intala mig själv att de bara vara mitt dåliga hjärta som och otroliga "nojighet" som bråkade men idag har vi tagit beslutet att häva köpet.

Klartext: Det blir inget hus den här gången..

Anledningen förklarar jag mer utförligt en annan dag. Men det fanns för mycket felaktigheter som inte borde funnits OM det varit utfört korrekt ifrån början.

Jag vet att vi tagit rätt beslut även om det gör väldigt ont just för tillfället. Men på något vis är jag ändå lättad. Kändes som luften gick ur mig när vi till slut sa "nej, vi vill inte det här mer!". Förmodligen har jag gått och spänt mig sen i måndags typ.

Det kommer fler hus (alternativt lägenheter).

Klassåterträff...?!

Kom förresten häromdagen att tänka på att det är 10 år sen man slutade högstadiet och lämnade Fritsla skolan bakom sig för att börja på gymnasiet. De flesta av mina gamla klasskamrater valde Kunskapens hus, med andra ord Marks Kommuns gymnasium, medan jag valde Borås och Almås gymnasiet. Flera gånger har tanken slagit mig att egentligen borde man kanske ha någon slags klassåterträff.

Jag, personligen, umgås inte med någon från den tiden av mitt liv, av flera olika orsaker, så en återträff känns väl egentligen inte allt för lockande. Risken att man faller in i gamla spår och kliver in i den roll man hade då finns överhängande. Men hade de inte varit kul att se vart alla tagit vägen? Vet inte.. Kanske bättre att vänta till 2017 och ha en 10-års återträff med klasskamraterna från gymnasiet? Dock klev jag ganska osynligt igenom den tiden också, de var däremot självvalt.

Visst är det konstigt hur vi kan minnas samma tidsperiod olika beroende vem vi var då? Jag minns grundskolan som en slags bana att ta sig igenom utan att få allt för många smällar. Lite som gladiatorerna!? Höll näsan precis ovanför vattenytan men mer än en gång kände jag mig dränkt av hårda ord eller handlingar. En kurator som bara gjorde allt värre. En idrottslärare som var den som höll mig levande. En fritidsgårdsledare som stöttade under så väl rast som skolk. För skolka det gjorde jag! Alldeles för mycket... Det är tio år sen jag en vacker dag i juni lämnade skolgården för sista gången som elev där, och jag skulle aldrig vilja göra om den tiden. Visst, den har jag gjort mig till den jag är idag. Men än idag tror jag gott om alla människor, precis som jag gjorde då, så just de där lärde jag mig aldrig, tydligen.

En del personer minns jag tydligare än andra. Namn, handlingar, ord som aldrig försvinner. Saker som ansågs oskyldiga men skapade kaos för mig. Gav upp handbollen bland annat, som jag ångrade djupt, dock fann jag hästarna istället, så med något ont kom något gott.

Undrar så om någon av mina plågoandar minns tiden likadant som jag?

Så en klassåterträff? Om vi säger såhär, jag tänker inte planera den. Skulle jag bli bjuden? Ja, vem vet, kanske skulle gå. Men tror jag mår bäst av att låta bli och istället njuta av att allt blev bra till slut.