Bästkusten..

Ibland får det vara värt det, och just nu är det de.. 

I fredags blev jag avsläppt vid Krokhallstorget i Borås (osäker på stavningen..). Jag traskade över bron och möttes av ett hav av människor. Jäklar vad folk det var, men det var ju höstmarknad så det kanske inte var så konstigt. Först gick jag runt en sväng och tittade lite snabbt. Fastnade vid ett stånd där det fanns väskor, dessa var prydda med döskallar, min nya nisch tydligen. Dock blev det inget köp. Snål som jag är emot mig själv. Men någon som fick lite saker var lilla Erik. Jag mötte nämligen upp systrarna Backlund, mellan och äldsta, med andra ord Jossan och Evelina. Självklart var lilla Erik med. Så jag fick chansen att skämma bort honom med lite kläder. Ett par "pippi"-mönstrade byxor och en onepice som Evelina fastnade för. Det blev en härlig förmiddag trots blåsten. Jag fick vid flera tillfällen förklara att Erik inte var min, när jag mötte folk som är bekanta med mig. Funderade på hur det kändes, men det var fortfarande solklart att jag inte är intresserad av att skaffa några egna barn. Visst, jag orkar en stund, men sen blir det för mycket. Jag stressar lätt upp mig och oroar mig, och febern kommer som ett brev på posten. Dock klarade jag mig jätte bra i fredags.. 

På eftermiddagen packade jag och Christopher in oss i bilen och satte kurs emot kusten, och stugan. Känslan som infann sig när man packat upp, hoppat i mysbyxor och ett par varma sockar, ja, den var obeskrivlig. Precis vad jag behövde. Vi njöt.. Även om vi däckade redan klockan 8 på kvällen så fick vi en härlig stund tillsammans. Morgonen på lördagen tog vi det väldigt lugnt. Andades ut. Åt frukost. Klädde på oss varma kläder och tog spårlinan på Basli. Jag slängde kameran på axeln. Sen begav vi oss ut i havsluften och promenerade ner till stranden. Där lät vi Basli springa av sig. Ett rejält skratt bröt ut när först jag trampade fel och sjönk ner cirka 20 cm med vänster foten. Genomblöt och sandig. Medan Christopher skrattade åt mig, så gjorde han precis samma sak. Dock var hans reflexer snabbare så han hann inte sjunka ner riktigt så långt. ;-) Men det bjöd som sagt på ett härligt skratt. Promenaden blev helt enkelt avslutad där och vi gick tillbaka emot stugan för att torka fötter, skor och sockar. Jag hann med att ta en del kort på Basli och Ch, dessa ska jag försöka bjuda på senare idag.

Lördagen bjöd även på ett riktigt "psykbryt". Vid lunchen försökte Ch typ jonglera med ketchupflaskan och pang, eller ja, plask kanske man ska säga, så föll den i golvet och gick av på mitten. Ketchup över hela golvet. Jag hoppade ner i från stolen (en barstol, därav hoppade jag ner), och skulle hjälpa honom torka upp. Men jag kunde inte sluta skratta.. Jag skrattade hysteriskt och det slutade med att jag låg i ett hörn av köket och verkligen "asgarvade". Det gick inte att sluta. Christopher tittade först surt på mig, men sen bröt även han ut i skratt. Det var så underbart, helt fantastiskt. Jag tror inte jag skrattat så mycket på ett helt år. Jag hade träningsvärk i magen efteråt. Jag citerar en film jag såg för länge sen "- Kommer jag någonsin skratta igen? - Ja, när någonting är riktigt riktigt roligt!" Tror det är Sex and the city filmen. När Carrie är i Mexico med väninnorna och brutit upp med Mr.Big.

Nog om det. Lördag kväll kom Martin och Anna. Lagade mat. Åt och skrattade. Anna gjorde efterrätt. Efter det så spelade vi först "Lika par leka bäst", sen TP. Halv elva gav vi upp, och hoppade i säng. 

Söndagen kom.. och gick. Anna, jag och Christopher höll oss ute efter att ha ätit frukost och gjort morgonrutiner. Anna och Christopher tränade med Basli. Han var duktig, men det syntes tydligt när han började bli mentalt trött av alla "stanna kvar" och "gå fint" övningar. Jag satt i en stol i solen och försökte att hålla mig vaken. Yr och trött. När Martin tills sist fått sova ut (han skulle jobba natt så han behövde liiiite mer sömn av vi)..så packade vi ihop oss. Städade upp efter oss. Anna och Martin lämnade en liten gåva. Sen satte vi oss i bilarna och begav oss hem, tyvärr..

Idag? Ja, feber, ont i halsen, och något slemmig faktiskt. Men när det finns över 200 fakturor att göra så får man blunda för smärtan och tröttheten och se till att göra sitt jobb. Så, ha en underbar dag. :-) Bamsekram!

Tack..

Man blir så rörd och tagen av hur alla ställer upp till tusen, hur förstående och fantastiska människor jag har omkring mig. Ingen ställer några frågor utan låter det bara vara. Dessa underbara människor begär inget tillbaka, utan ser mig, stöttar mig och bara finns där när vinden blåser för hårt och jag känner mig för svag för att orka på egen hand. I stormen prövas vännen. Min familj, mina vänner, men även kollegor har verkligen visat ren godhet och omtänksamhet. Värmen gör mig stark. Känslan av att vara omtyckt, älskad och sedd gör att orken sakta återvänder efter ett djupt pladask i avgrunden. Dessa människor är mina hjältar!

Jag lider med dem som dagligen ser mina tårar, de som rinner på insidan, inte dem som rinner ner för kinderna och är synliga för vem som helst, utan just dem som rinner inombords av smärta, besvikelse och sorg. Sorg behöver inte vara att man förlorar någon, utan kan vara att man förlorar något. För mig blev det min energi, och ibland även mig själv. Men jag kämpar för att inse att jag är jag, trots att energin saknas. Jag njuter av de stunder där energin finns och mina älskade kan dela detta med mig. Skratta med mig, njuta av att det spritter i mina ben och att jag faktiskt ler från öra till öra. Dessa stunder gör allt annat suddigt. Man måste koncentrera sig på de bra stunderna. Även om det är SJUKT svårt... Man får ta en dag i sänder, eller för mig, en timme i taget. Från att ena stunden ha studsbolls-energin tillbaka, kan jag falla och må riktigt skit rent ut talat. Men då får man vara glad att jag fick stunden innan. Jag måste sluta fokusera på det som är i grå-toner och se färgerna i livet.

"En pil kan bara skjutas genom att dra den bakåt. När livet drar dig tillbaka med svårigheter, bara föreställ dig att det kommer att leda dig till något bra."

"Magnus den store.."

Det finns så mycket jag vill berätta, så mycket som jag vill sätta ord på.. men det är svårt. Jag hittar inte rätt ord. Framförallt så vill jag ta hänsyn till inblandade personer. Det är inte rättvist att låta fingrarna knappra på om något som inte bara innefattar mig själv. Så, jag väljer istället att berätta om helgens magiska upplevelse.

I lördagskväll tog vi en nytvättad bil och satte kurs emot Göteborg, och Rondo. Vi skulle se "Magnus den store". En spänd, lycklig Mimmi satt tyst och försökte samla sig. Ett illamående som bråkade med mig gjorde bilresan något mer ansträngd. Men vad spelade lite illamående för roll när mans skulle se sin barndomsidol på scenen. Klockan 8 trampade vi in på Rondo efter att ha skrattat åt hur vi åkte upp och ner i hissen innan vi hittade gångbron från parkeringshuset till Liseberg/Rondo. En "vakt" som satt väldigt lägligt fick ett leende på läpparna när en sprallig Mimmi frågade om "vägen" till rätt våning.

Klockan 9 skulle showen sätta igång, och det är nog första gången något börjar i tid. Magnus Uggla var fantastisk. Både klädd i en glittrig paljett klänning och jeans, t-shirt och converse. Han bjöd på sig själv till tusen. Klädbyten gånger, ja, mycket. Christopher satt och skrattade bredvid mig och jag kramade hans hand. Jag var så lycklig över att ha honom vid min sida, detta ville jag uppleva med honom, bara honom. Självklart hade det varit häftigt att ha pappa vid sin sida när man ser/hör Uggla. Men det här behövde jag och Ch. Till sist, när jag trodde showen var över, och trots han inte sjungit någon av sina gamla låter, kände jag mig otroligt nöjd med vad vi fått se. Då började han sjunga ett medley av sina gamla låtar.. Avslutade till sist med "Jag och min far". Jag grät hysteriskt, men jag var inte ensam, när jag såg mig omkring fällde både gammal och ung tårar. Det var vackert..

Trots att jag sedan på söndagen kände mig döende. Smärtan i kroppen var total. Tröttheten slog mig i ansiktet. Och jag låg hela morgonen med huvudet i toalettstolen, så kändes det värt de. Och det är ju just det som läkaren sagt till mig, "ibland måste man göra saker som man kanske vet att dagen efter kommer man må dåligt, men det skall vara värt det.."

I torsdags var jag ju hos min numera, terapeut Marie, och samtalade kring ett upplägg på en terapi. Jag har ju under alla år sprungit fram och tillbaka, in och ut, hos olika psykologer, men här känns det rätt. Äntligen! Det tog, hmm.. 10 år?! Nu skall det här bli bra. Bestämt mig för de. Skall få hjälp att bearbeta saker från förr, men framförallt jobbar vi för att få min ångest, ilska och sorg för diagnosen att minska.. I framtiden kommer jag förhoppningsvis känna mig mer trygg med situationen. Mer än nu åtminstone. Just nu kommer ju tårarna så snart något går emot mig. Orkar inte helt enkelt..

Nu skall jag och Basli springa iväg på vårt första möte idag. Som vanligt glömde jag kolla kalendern innan vi åkte hemifrån så min lilla vovve fick hänga med. Det skall nog dock inte ställa till några problem. Sista tyckte han att det var helt okej att ligga i ett hörn och sova..

Operation

Operation kastrering närmar sig. Den 14 Oktober ryker kulorna. :-) tror jag nämnt det innan. Men tar upp det igen för att jag nu beställt hem TVÅ saker som skall underlätta för både oss och Basli efter operationen är gjord. Jag är ju lite motståndare emot den gamla vanliga tratten. Tycker det ser så hemskt ut.. Och har man då en klantig liten bus vovve så känns det så fel att sätta på honom något som troligen kommer skrämma honom jätte mycket. Så, jag letade alternativ, och som Christopher sagt flertalet gånger "de Mimmi inte hittar på nätet går inte att hitta.." Haha. ;-) skämtåsido. Det blir dessvärre så när man inte orkar gå i affärer eller göra något annat för den delen heller. Men nätet, jag kan hitta information om det mesta och tack vare min talang hittade jag till slut två alternativ som är på väg hem till oss i denna stund.


Först, alternativ ett, en krage. En uppblåsbar sådan som mer ser ut som våra nackkuddar vi kan ha när vi flyger och så vidare. Likheten är slående. Men den skall i alla fall göra så att han inte kan vrida runt nacken och komma åt såret men ändå göra så han kan äta, promenera, sova och allt sånt utan att bråka med en envis tratt..

Sen, alternativ två, en tröja/body. Den är inte iväg, mer än för Basli när han vill slicka/bita på såret/stygnen. Den är gjord i bomull så den andas bra och skall inte skapa några problem för såret att läka. Denna body är mitt favorit alternativ med tanke på att han är van vid kläder. Han liksom älskar ju sina kläder. Så denna tror jag blir en enkel match, bara den funkar, och han inte lär sig att komma ur den eller lär sig på något vis komma runt problemet som vi vill skapa för honom.



Bara att vänta och se. Men tror mer på dessa två än plasttratten som sagt. :-) Båda är beställda på Tös Hundapotek

Spöken?!

Känns konstigt när man haft Basli med sig i två dagar till jobbet och sen sitta här själv. Man kollar sig omkring, kikar ner på golvet där han brukar ligga på sin filt. Vänder sig om och ser om han sitter i fönstret. Men ingen vovve.. Idag är han hemma med Johan som haft en natt utan sömn. Skönt för Basli.. En något lugnare dag för min lilla kille, även om han bara blir bättre och bättre på att vara här vid min sida på arbetet. Från den första dagen tills igår så  har det skett en enorm förändring. Mycket att tacka Anna för, men samtidigt tänker jag ta åt mig lite ära. Jag har börjat lita på mig själv, min egen förmåga, men framförallt har jag börjat lita på Basli. Där har vi a och o. :-)

Idag vaknade jag och hade ont i halsen, lite "slemmig" och känner mig rätt så låg på energi. Dock på bra humör, tyvärr hänger inte huvudet riktigt med. Speciellt inte när Christopher drar en massa skämt i bilen och det tar mig en minut eller två för att fatta poängen. Grattis Mimmi! ;-) hare eller sköldpadda?

Gäsp! En stor gäsp. Får väl ställa mig upp och hoppa lite så kroppen kommer igång..(?)

De som känner mig vet att jag inte är speciellt "troende" av mig när det gäller spöken, demoner, häxor och så vidare. Men självklart, jag är inte helt bestämd kring frågan. Det är ju så att huset där jag sitter så har det varit sjukhus förr i tiden. Med andra ord, rummet där jag sitter bör ha varit ett avdelningsrum, där någon som var sjuk låg.. Jag har hört kollegor prata om saker som jag mest skrattat åt. Ljud och konstiga saker som hänt. Men i morse fick till och med jag en kall kår i ryggraden. Stod och knappade in mitt personnummer för att logga in för dagen då jag hörde det börja knappa ifrån hörnet, där en av personerna i kundtjänsten sitter. Först bara några få ljud, sen blev det mer och mer! När jag sedan hörde hissen börja åka trots att det inte skall vara någon mer än jag här vid den här tiden, så raskade jag snabbt på in till mitt kontor. Finns spöken? Och i så fall, kan de skada oss? Eller är det bara oroliga själar som inte fått ro än?

Jag tror att jag är mer troende på en andra chans. Att folk återföds som egentligen vad som helst levande på jorden. Exempelvis kan man vara människa och återfödas som katt eller hund. Men mest troligt är det i mina ögon att vi återföds som människa, utan att veta om det så klart. Enligt mediumet som läst min framtid skall jag har levt i norra Norge för en herrans massa år sen. Sant eller falskt?! :-) Det lär varken jag eller du får reda på.

Sådär ja.. Gäsp igen. Nej, nu är det allt dags att komma igång med denna dagen.

242 dagar.

Ja, jag håller koll på dagarna tills dess att jag och Christopher blir man och hustru. Eller ja, inte jag, utan en app i iPaden gör det åt mig. (Tack och lov för de, jag hade aldrig kunnat ha koll på dagarna annars..)

Basli ligger i fåtöljen och vilar huvudet emot armstödet och kikar på mig medans han kämpar emot ögonen som vill gå igen. Min älskade lilla hund. Han satte sig på dörrmattan i morse (också), tittade på mig med sina stora bruna ögon och jag smälte. Inte kunde jag lämna mitt choklad/vita lilla yrväder hemma när jag mår som jag mår. Han är ett bra stöd. Påminner mig om att vila genom att ge mig bollen då och då, eller ställer sig med framtassarna på mitt lår och ser bedjande på mig. Han gör inte mycket väsen av sig den killen. Han är nog rätt så tacksam för att han får vara med matte på dagarna, även om han blir helt slut av de.

Igår slutade arbetsdagen i tårar. Jag tappade all energi (eller det gjorde jag egentligen redan vid 10 tiden), och jag kunde inte ens läsa vad som stod på skärmen. Fick läsa om samma mening flera gånger, ändå förstod jag inte vad som stod. Nackdelen med dåligt minne kanske? Skämtåsido. Så när jag väl kom hem kröp jag ner under täcket, satte på "Skilda världar" och tittade på något avsnitt innan jag hoppade in i duschen. Orken var väck så kröp ner i sängen igen och där låg jag tills medicinerna skulle tas vid 7 och sen tittade vi på Idol ihop, jag kunde ju ändå inte somna. Visst är det konstigt? När man är så trött att man kan stupa så kan man inte somna? Kan man bli för trött?

Förresten på tal om bröllop så hittade Anna igår den perfekta lådan för en av "sakerna" till bröllopet. Tänker inte berätta vad. Men slänger in två bilder på lådan. Suprise suprise blir det för gästerna den 17 Maj 2014.

Ha en fin tisdag! / Varm kram ifrån Mimsivimsi

Säg inte adjö.

Om jag skulle berätta för dig hur mycket du betyder för mig, så tror jag inte att du skulle förstå de. Så jag väntar, och väntar, tills den dagen kommer när du kommer förstå mig. Men jag kan inte hjälpa mig själv, jag kan inte stoppa mig själv, jag blir galen. Jag kan inte kontrollera mig själv, ja, jag tror jag håller på att bli galen..

Jag älskar dig, jag vill ha dig. Jag vill prata med dig, jag vill vara med dig. Ja, jag älskar dig och vill vara din. Jag kan inte ändra på det. Jag är säker på att det inte blir så mycket väsen av det. Jag kan inte vända ryggen. Jag har fått inse att livet utan dig är oklart och osäkert. Jag älskar dig!

Kyss mig, håll om mig. Men vad du än gör, så inte adjö. Håll om mig och älska mig. Säg inte adjö! Jag kan inte hjälpa mig själv, jag kan inte stoppa mig själv. Ja, jag håller på att bli galen. Jag kan inte vända ryggen till och gå för jag har fått inse att livet utan dig är inte mycket värt. Åh, jag älskar dig så.

Ny vecka..

Åter igen, måndag. Undra hur det alltid kommer sig att det blir "bloggande" på måndagar!? En vana.. Och på tal om vanor så kom jag i natt fram till ett handtag jag kan ge mig själv. Små lappar! Ja, det är ibland så illa att jag kan behöva små påminnelser om saker som kanske för vem som helst är naturligt men för mig ett rent "kaos" att komma ihåg. Det är rätt äckligt, men jag har stora problem att komma ihåg att borsta tänderna på kvällarna. Jag tar medicinerna och hoppar i säng, missar badrummet helt. Jag är varje morgon orolig för att jag ska ha glömt något när vi sitter i bilen, men om jag har en liten lapp på ytterdörren så kan jag påminna mig själv att kontrollera så bland annat nycklar, passerkort, telefon och så vidare är med innan jag är på väg till jobbet.

Helt enkelt, det är dags att underlätta för mig själv, och för Christopher också. Jag måste lära mig att ha koll, trots dåligt minne, och hur jobbigt det än känns att erkänna att jag behöver små minnesanteckningar så kommer jag må så mycket bättre när jag slutar oroa mig för småsaker. :-)

I fredags var jag iväg med mormor och mamma för att kolla på brudklänning hos Isabella's festkläder i Blidsberg. Nej, det följde inte med någon klänning hem. Kanske en besvikelse men jag kände mig ändå rätt nöjd på vägen hem. Jag hade ännu bättre koll på vad det är jag söker efter. :-) Det som var absolut mysigast var att min mormor hade som vanligt packat den "gula väskan". Den har varit med ifrån grundskoletiden när mormor hämtade mig för att exempelvis köra mig till ridskolan. Väskan har varit med både när jag kollade balklänning, även när det var lillasyster Bellas tur så hängde den med. Då startade vi även en ny tradition, blöt handduk för att tvätta händerna, eller alternativt använda vita bomullshandskar när vi smaskar på revbensspjäll. Jag är egentligen ingen person som uppskattar traditioner, men den väskan väcker alltid minnen. Så där satt mamma, jag och mormor och åt mormors hembakade bröd, revbensspjäll och lät oss njuta av att solen starkt lyste på oss där vi satt i kullen ner från en kyrka strax innan Ulricehamn.

Trippen kanske inte gav oss någon vit klänning i bagaget, men när jag väl kom hem satte jag mig och kollade igenom mina sparade bokmärken på datorn och insåg att jag hade haft klänningen där hela tiden. Så, nu har jag bestämt mig. Klänningen med stort K är funnen och nu är det bara att få hem den så jag kan prova den och mormor fixa i ordning detaljerna. Tur man har sömmerskor i släkten!

Så, nu kan jag koncentrera mig på annat. Dags att börja pilla på allvar med inbjudningarna, och framförallt bestämma när vi ska skicka ut dem. Svårt liksom, man vill skicka ut dem nu, men sen, det är jul, nyår och en massa födelsedagar den närmaste tiden, så det bästa vore väl att vänta tills nästa år.. Suck! Lite dubbelmoral, jag känner att tiden bara springer fram och jag har noll koll, samtidigt som jag vill att det ska bli dags, nu nu nu. Som sagt, dubbelmoral.

Nu kommer det tre veckor med lite krångel. Johan jobbar konstiga arbetstider och därav blir Basli ensam alldeles för länge. Ska han följa med varje dag nu då? De kan faktiskt bli så. Får se hur reaktionerna blir. Men i mitt hjärta finns det inget alternativ. Han ska aldrig behöva va ensam mer än 6 timmar. Aldrig..

Dags för en promenad runt stadshuskvarteret så Basli får göra nummer 1 och 2. :-)

Hoppas ni fått en bra start på veckan. Tror jag fått de i alla fall.

Förlorad.

Känner mig fram på min väg genom mörkret. Styrs av ett bultande hjärta och en önskan om framtid. Jag kan inte säga hur resan kommer att sluta. Men jag vet vart jag ska börja. Det finns de som säger att jag är för ung, att det är som att jag är fångad i en dålig dröm. Ja, livet kommer springa förbi om jag inte öppnar mina ögon. 

Du frågar hur det är med mig. Jo, det är bra med mig... Pokerface. Spelar ett spel jag inte kan reglerna till.

Snälla väck mig när allt är över, när jag är klokare, lugnare och friskare. Hela tiden försöker jag hitta mig själv, men jag visste inte ens att jag var förlorad. Jag försökte bära vikten av hela världen, men jag har bara två händer. Jag hoppas jag får en chans att leva. Men just nu har jag inga planer.. Önskar att jag kunde spola tillbaka tiden. Önskar att jag kunde stanna för evigt ung. Jag är inte rädd för att blunda, livet är ju gjort för alla oss. Kärleken är priset. 

Så snälla väck mig när allt är över. När jag är klokare och friskare. Hela tiden försöker jag hitta mig själv, men jag visste inte ens att jag var förlorad. Jag visste inte att jag var förlorad!

Jag svepte sjalen om mig och gick. Det kändes lätt att gå. Snart var jag framme vid avtagsvägen. Jag vände mig aldrig om..

Ett år sen..

Jag gör mitt bästa för att komma ur den här perioden. Klättrar och klättrar, men känns som jag bara faller. Försöker vända saker till det positiva men allt känns tungt. Skrattar och gråter om vartannat. Så många gånger som jag sagt att jag accepterar sjukdomen som drabbat mig. Så många gånger jag sagt att nu, ja, nu ska jag bara blicka framåt och hitta lösningar. Men ändå sitter jag här, förskräckt över alla förändrar som har skett det här året. Ja, det är ju ett år typ nu sen jag fick en inflammation på balansnerven och aldrig blev frisk. Det är ett år sen jag kunde hoppa upp för trapporna till lägenheten och inte ens bli andfådd. Ett år sen jag kunde ta en riktig lång promenad med Basli utan att få feber och känna mig allmänt krass.

Ett år sen allt var "normalt". En sak som jag kom att tänka på igår kväll, det var evigheter sen jag satte mig i bilen själv och inte kände mig orolig över någon plötslig trötthet som skulle slå till. Jag älskade att köra bil, idag skrämmer det mig och jag är väldigt osäker på min körning. Blir lätt stressad av alla sinnesintryck, och att koncentrera sig på både sig själv och allt runt omkring.

Igår grät jag, ja, över egentligen ingenting alls. Jag bara grät grät grät. Kämpade, försökte ta mig samman. Men efter en natt med bara två timmars sömn så funkar inte riktigt hjärnan som jag önskar. I natt blev det inte speciellt mycket mer sovande. Somnade vid 10 någon gång. Vaknade igen vid halv 12. Försökte somna om, och inte rusa upp och dricka vatten eller liknande. Jag låg där och stirrade i taket. Sjöng tyst för mig själv för att inte väcka Christopher. Basli kröp ihop vid min hals, precis ovanför axeln och snusade i örat på mig. Jag kunde le, slappnade av och så hade jag somnat om. Men vaknade bara en halvtimma senare för att inte somna om innan vid halv 4, vakna av klockan igen vid 4 tiden.. Ingen idé att irritera sig över att jag ställt klockan fel, skulle inte upp förens kvart i 5. Upp och hoppa. Kände klumpen i halsen i morse igen. En retsam tår letade sig fram sen bet jag mig i tungan och bestämde mig för att inte låta ångesten ta över.

Måndag, alltid mycket att göra på jobbet. Det är ingen bra kombination med en över trött Mimmi. Basli håller mig sällskap, eller ja, han sitter mest i fönstret och kollar på alla människor som går förbi. Det är faktiskt första gången han är med mig en heldag på jobbet. Han sköter sig exemplariskt. Inte ett skällande. Inget krångel, förutom när det började lukta mat ifrån lunchrummet. Men då gjorde jag en lite fuling. Kröp ihop på hans filt på golvet. Han hoppade nöjt upp och la sig på min mage. Rullade ihop sig som en liten kanelbulle och suckade ljudligt. Min lilla goding!

Helt enkelt. Det är tungt. Jag saknar mig själv. Saknar den bubbliga, spralliga och energiska tjejen som jag var innan allt det här hände. Vet knappt vem jag är längre och det grämer mig. Jag vill må bra, jag vill orka, jag vill hitta lösningar och inte se problemen. Jag ska orka. Jag får inte ge upp. Det finns ett liv trots detta. Bara dags att respektera sig själv, sina begränsningar och framförallt lyssna på kroppen.

Jag är inte dum, jag råkar bara ofta ha otur när jag tänker..

Glömska lilla Agda..

Jag har verkligen tappat bort min vattenflaska på jobbet. Ja? Jag vet, helt onödigt att ens kommentera men jag är så frustrerad över det. Jag har haft hur samma vattenflaska sen jag typ började här på jobbet, lyckats hålla koll på den hittills, men igår efter lunchen, "poff", alldeles försvunnen. Jag har inget minne av om jag tog med mig den till lunchrummet, om jag tog med mig den tillbaka, om jag var någonstans emellan lunchen och mitt kontor. Matlådan fick jag med mig tillbaka, diskad och klar, men flaskan? Nej, just de, BORTA! Ja, vem som helst kan lyckas glömma något. Men för mig, fröken "kontrollfreak" så händer det typ inte. Därför blir det en så stor sak av det i huvudet på mig. Så löjligt av mig! Dags att ruska om huvudet och tänka på något vettigare. Som att jag glömde av att jag har ett möte nu på morgonen och här sitter jag med Basli som absolut inte går att lämna på kontoret själv utan att han leker "varg som tittar på månen". Med andra ord, han skulle yla och pipa tills han inte fick fram ett ljud till. Glömska tant Agda = Mimmi.

Borde skaffa en "hittegods" låda här på jobbet kanske?

Imorgon, torsdag, skall vi på eftermiddag träffa kocken som eventuellt skall laga maten till bröllopet. Med vi menar jag såklart jag och Christopher. Men lilla mamma trillar säkerligen in där på eftermiddagen. Hon skall ju fortsätta med yogan och behöver någonstans att vänta, och självklart är hon välkommen hem till oss. Gladast blir nog Basli, inte för att inte vi blir glada, utan enbart för att Basli älskar sin "mormor". Hon är liksom bäst. Den som kommer efter "mamma" är nog mormor liksom. Hon har alltid skinka hemma, tar alltid med mig på långa promenader och leker med mig på gräsmattan säger Basli. Då kan det inte bli bättre. Skinka är ju liksom SÅ gott. ;-)

Det skall bli spännande att träffa den här mannen. Hittills har min magkänsla stämt när det gällde musikern. Han var rätt från första början efter vårt samtal över telefon, och min intuition stämde när vi väl träffade honom. Bara att hoppas på att desamma gäller kocken. För maten är nog det jag oroar mig mest över just nu kring bröllopet. Jag har liksom ingen bestämd tanke hur vi ska ha det. 3 rätters + tårta? 2 rätters + tårta? Eller bara en sittande rätt och resten springande? :-P Skämtåsido. Det löser sig! Bara jag slappnar av lite så kommer vi nog tillsammans fram till en bra lösning. Bara vi hittar personen som skall se till att det kommer fram något ätbart på bordet.

Igår satt vi och pysslade på eftermiddagen. Jag pärlade, och Christopher klippte placeringskort till en början. Sedan blev det pärlor för honom också. Det var lite små skoj att se honom sitta där med dessa 4 millimeters pärlorna och sätta dem på en tråd på 2 millimeter. :-) inte lätt att vara karl med stora händer, till och med jag kunde ha problem vissa stunder. Men fint blir det åtminstone. Super nöjd med min idé. Dock trodde jag 650 pärlor x 4 skulle räcka men det blir till att beställa mer. Nu blev ni allt nyfikna på vad det är vi sysslor med? Men lite hemlisar måste vi ha. Även om jag helst hade spridit över hela världen allt som har med bröllopet att göra. Dock kan jag stolt berätta att både farmor och mormor läser min blogg, och både skall naturligtvis komma på bröllopet, så ajsan bajsan, här får vi bli lite luriga så de inte vet allt. 

På tal om det, nu har vi bokat semesterveckan. På tal om farmor alltså, med tanke på att det är till Espevik vi skall. Det blev vecka 42, tror jag. 14 Oktober ryker kulorna av på Basli Bus. Sen blir han kul-lös kille. :-) Vi tar alltså tillfället i akt och bokar in en vecka i stugan för att mysa och samtidigt kastrera Basli hos vår favorit Björn hos Varbergsveterinärerna. Hittar man någon veterinären som ens hund gillar är det ett stort plus, och den här Björn vann inte bara våra hjärtan utan också Baslis. Fantastiskt! 

Hur kan man älska en hund så mycket? Så ovillkorlig kärlek, oändlig, vacker. Jo, får du får så mycket kärlek tillbaka. Någon som inte surar, eller klagar, någon som bara älskar dig tillbaka utan några förbehåll. Känslan av att vakna på natten efter en mardröm och känna en mysig liten hårboll vid ens fötter under täcker och somna om. Att komma hem efter en jobbig dag på jobbet och se glädjen i ögonen på din kära vän som är överlycklig över att du äntligen är hemma. Någon som tröstar dig genom att lägga alla sina leksaker vid dina fötter? Basli är helt fantastisk på så vis att han känner av direkt hur jag mår. Råkar det vara en dålig dag så ligger han vid min sida i sängen, hela dagen om han får. Om jag orkar gå ut med honom en sväng så hoppar han lyckligt vid min sida. Gråter jag? Ja, då kryper han nära intill, slickar gärna bort de salta tårarna och pussar mig tills jag börjar le. Han är en glädjespridare och jag älskar honom ovillkorligt mycket.

Men åter igen, stolt, ja, jag är väldigt stolt över min mormor och farmor som båda kan använda sig av dator, eller farmor på sin iPad. Det finns många äldre som undviker tekniken, men inte dom. Glad att de försöker. :-) Vet att min mormor gärna använder internet och söker rätt på saker, allt ifrån information om laktosintolerans eller recept. Farmor sitter på sin padda och läser bland annat min blogg, men fick även tillgång till vår bröllopshemsida i somras. :-) Heja er!

Pappa..

Minns du hur jag brukade tjata om allt och inget?
Minns du hur många gånger du gav med dig
på grund av tårfyllda ögon?

När jag trodde att mitt liv var över,
sa du alltid att jag kommer över det.
Jag kan alltid lita på att du finns där
och ställer saker till rätta,
att du alltid finns där och får mig att le.

Du finns alltid, alltid där för mig.
Vart jag än är så finns du aldrig utom räckhåll,
och att veta det gör att jag känner mig säker.
Världen kan vara en skrämmande plats,
men du finns alltid alltid där för mig.

Jag packade väskan och flyttade långt bort ifrån dig,
jag vinkade hejdå, du stod kvar där och jag såg hur ledsen du var.
Fast även när vi inte är tillsammans,
och när jag önskar att jag kunde höra din röst,
och se ditt ansikte, så är du egentligen bara ett samtal bort.
Jag kan alltid lita på att du finns där
och leder mig rätt på vägen, för du finns alltid alltid där för mig.

Där jag är finns du alltid med mig.
Världen kan verkligen vara en skrämmande plats
men när jag vet att du alltid finns där som stöd känns det lättare.
Pappa, jag har verkligen blivit välsignad,
för du är den bästa och jag vet att du alltid kommer finnas
där för mig. Hur jobbigt det än blir så kan du alltid få mig att le..

Minns du gången när du kastade dig i bilen efter några
få timmars sömn? Körde ett 50 tal mil bara för att hämta hem mig..
Du ställde du upp, du fanns där när jag trodde att mitt liv var över.
Öppnade dina armar och lät mig gråta.
Pappa, minns du hur du stöttade mig hela vägen tillbaka?
Hur du fick mig på benen efter att jag grävt ner mig?

Jag tar dig tyvärr ofta föregiven.
Men du ska veta att jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Du är bäst, du är trygg och jag vet att det enda
som är viktigt för dig är att familjen mår bra.
Jag ser upp till dig.
Önskan om att vara så stark, lugn och osjälvisk,
önskan om att vara precis som du.

Tack för att du är just min pappa.

Ibland är det värt de..

Måndag? Igen? Var det inte nyss de? Eller missade jag något? Hjälp va tiden springer iväg. Idag är det nästan 5 månader sen vi bestämde oss för att sätta ett datum. Jag har ju alltid varit den som sagt; "jag ska INTE gifta mig." Men ja, va händer när man träffar rätt? Jo, till och med ett äktenskap kan känns så ja, speciellt och viktigt. När man hittar den man vill dela resten av livet med så tänker jag i alla fall inte tveka eller stå fast vid någon "löjlig" princip sak som jag sagt sen jag var typ 15-16 år gammal. Ja, det kan inte bli mer rätt än så här. 257 dagar kvar. 257 dagar tills jag är en gifta kvinna. Helt otroligt vad fjärilarna kan ta fart i magen när man tänker på det.

En helg har gått. Igen. Fredagen blev jag överraskad med vitt vin och räkor. Vi satt och myste i soffan. Kollade på film och njöt av varandras sällskap i lugn och ro. För en gångs skull kändes det som. Fredagar måste bli heliga igen. Vill ha den där fredagskänslan tillbaka! Vi gick och la oss i tid, lördagen skulle ju bli en dag där massor av energi behövdes.

Med kameran på axeln, pirr i magen, och en underbar känsla som spred sig i hela kroppen när jag såg lilla Axel hoppa ur bilen på parkeringen utanför Leos Lekland. Anton kom gående från andra sidan bilen och jag ville bara springa fram. Mina älskade pojkar, eller min systers söner men mina pojkar. Ursch! Jag hatar att jag träffar dem så sällan. Måste helt klart bli en dramatisk ändring på detta. Jag missar så mycket av deras liv. Men lördagen, Leos Lekland. Varken Anton eller Axel kunde egentligen vänta i kö för att betala och få varsitt armband. Det var spurt när det äntligen var klart. Bollhavet blev första "attraktionen" för dagen, men efter några minuter var det rutschkana och en massa spring högt uppe i gångarna. Axel först, Christopher efter. Anton var något lugnare men man fick bannemej vara med annars sprang han iväg. Underbara barn! <3 All kärlek i världen till er. De fick till och med mig till att spela både bandy och fotboll, eller ja någon blandning var det emellanåt. Bandyklubban på fotbollen. ;-)  Anton fick med mig upp i gångarna trots min höjdskräck och tillsammans åkte vi rutschkana rätt ner i bollhavet.

Trots att jag hade jätte ont, kunde knappt gå på kvällen och febern kom som ett brev på posten så njöt jag. Vilken förmiddag. Skrattade massor. Lekte. Umgicks med storasyster och de älskade pojkarna. Påminde dem flera gånger när vi skulle dela på oss att moster älskar dem både av hela sitt hjärta.

Nu är det Erik (svägerskans pojk) och mina gudbarn Lucas & Joel som står kvar på listan att ta med till leklandet. :-) skulle vara så kul. Mimmi med kameran i högsta hugg såklart.

Feber? "check!" Värk i hela kroppen? "check!" Illamående? "check!" Ja, som ni förstår kanske jag inte är i mitt bästa skick men jag är glad, lycklig och varm i hela kroppen. Ibland är det värt att må dåligt när man gjort något skoj. :-)

Jag&Anton på Leos Lekland

Bildbomb ifrån Leos Lekland