Empati..

"Det mest underbara sakerna i världen kan inte ses eller röras. Utan måste kännas i hjärtat!"

Sympati är att vara åskådare.. Empati är att ha på sig matchskorna!

Empati är kärlek, nej, förlåt, det är mer än kärlek. Empati är att känna för och med andra. Att kunna leva sig in i andras känslor av lycka, sorg, smärta eller obehag. Empati är att kunna krypa in i och under ytan på andra och förstå, eller åtminstone försöka förstå hur de känner sig. Empati är att engagera sig i andra... att känna ett behov av att hjälpa andra när de behöver en utsträckt hand.

Empati är något man föds med!

Empati är att ha ett medvetande om andras känslor och att förhålla sig till dem i enlighet med detta. Det vill säga att ta hänsyn och att göra avkall på sina egna behov om de står i strid med andras.

Det finns inga mediciner i världen som man kan ta för att skaffa empati.

Då empatin brister hos många har jag insett att den empatiska förmågan är olika stark hos olika personer. Det är inget jag klandrar dem för, men något som gör mig ledsen.

Telefonsvårigheter..

Jag hatar min telefon, oftast i alla fall. Dock är jag inte ensam om det, har jag nu fått reda på. Personer med fibromyalgi och ME säger att det är svårt att fokusera på ett telefonsamtal. Och varför är det så? Jag vet ju att det är så, men varför? Jo.. När du pratar i telefon så år man inte någon av de "icke-verbala" signalerna som man ser ansikte emot ansikte. Experter på kommunikation är överens om att när man tar bort alla dessa verbala signaler så får din hjärna det svårare och måste arbeta hårdare för att förstå vad som sägs Och när ens hjärna redan är dimmig och rörig så är det inte lätt att uppbåda den nivå av fokus som behövs.

Sen är tillvaron i sig full av distraktioner. Man hör mycket om "multitasking", som egentligen inte alls betyder att hjärnan gör flera saker på en gång utan att hjärnan hoppar mellan den ena uppgiften till den andra. En frisk person kan göra detta utan problem, men personer med diagnoser som mina har ofta svårt med just så kallad "multitasking". Och minsta lilla kan störa min koncentration och plötsligt förlorar jag en del av samtalet eller tappar bort mig vad det va jag höll på att säga.

Men sen är det ju också "språkproblemet" som är ganska vanligt när man har bland annat ME. Alltså förmågan att tappa ord, glömma bort ord, eller att ens minnas vad samtalet egentligen handlade om. Personligen vill jag ju oftast hålla samtalen korta på grund av huvudvärken som förvärras. Därav blir jag också stressad och de gör det hela ännu mer komplicerat. Om jag har problem med att hålla tankegången i ett samtal öga emot öga? Ja, åter igen, komplicerat.

Jag ogillar skarpt att tala med främlingar i telefon, så att ringa "viktiga" samtal som till vårdcentralen, bostadsrättsföreningen eller liknande? Nej tack. Främlingar vet inte, kan inte förstå, och jag orkar/vill inte förklara alternativt göra ett långt utlägg om min situation. Jag är rädd för att uppfattas som dum, förvirrad eller helt enkelt korkad. När jag pratar med någon jag känner kan jag skratta bort det, eller lätt förklara, eller så förstår personen direkt vad det handlar om.

Men sen tar ju all social interaktion min energi. Det är något man som frisk kanske inte inser men nu vet jag det, alldeles för väl. De dagar jag har riktigt dålig energi? Ja, då undviker jag telefonen i allra högsta grad.

I alla lägen har jag ju inte mitt headset i närheten, vilket hjälper mig att slippa undan den obekväma och smärtsamma vinkeln att hålla telefonen emot örat. Ibland är det ju jobbigt att ens lyfta armen ovanför midjehöjd och att hålla en telefon ända uppe vid örat? I flera minuter? Behöver jag ens kommentera..?

Så vad jag vill säga är att jag helt enkelt är mer bekväm med e-post, chatt eller sms. När jag får ett skriftligt meddelande så kan jag läsa detta flera gånger för att uppfatta det korrekt. Jag kan även spara de och ha möjligheten att läsa de senare för att påminnas om samtalet. Men framförallt; jag kan läsa vad jag själv skriver flera gånger innan jag klickar på skicka. Trots detta så blir det ofta fel i skriftlig form. :-P

Punch line: Svarar jag inte när du  ringer? Skicka ett sms eller mail istället. Just nu funderar jag på om Skype via datorn vore en bra idé? :-)

Att ha modet att våga..

Om någon hade sagt till för ungefär 5 år sen att jag idag skulle vara sambo och gift, att jag skulle vara trygg och lycklig i hjärtat? Ja, då hade jag förmodligen skrattat åt denna fåniga person. För jag hade bestämt mig för att jag skulle bli en karriärkvinna. Jag tröttnat på ett krossat hjärta eller mitt egna veliga sinne. 

Men du fanns där och väntade på mig och utanför den lokal vi sedan höll vår bröllopsfest i mötte jag din blick och du vann mitt hjärta för evigt.

Jag förstår fortfarande inte hur man kan älska en annan människa så mycket som jag älskar dig. 

Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle få uppleva den rena, äkta och sanna kärleken. Att jag skulle få känna mig nära en person på riktigt, att känna full tillit och trygghet. Men det hade nog alltid bara med mig själv att göra, för när jag började älska mig själv så fick jag kraften och modet att våga älska någon på riktigt. 

Du kom in och svepte med dig allt jag hade byggt upp, alla dessa murar, alla känslor jag för länge sen hade stoppat undan och grävt ner för att inte behöva känna. Du tog med mig ut ur kylan och gav mig din trygga varma famn att låta mig fångas in i. Hos dig kan jag vila.. hos dig fick jag frid för första gången i mitt liv. Jag har sedan första gången älskat att ligga med mig huvud emot din bröstkorg och höra ditt hjärta slå, det är som musik för mig, som den bassträng du drog på när jag såg dig på scenen.
Flykt skulle varit enklare att göra precis som många gånger förr.. Men jag valde den gången att stanna precis som du valde att stanna och föreviga vårt liv när jag bad dig att gå när sorgen fann oss.

Mitt sanna jag fick äntligen ta plats och rum, jag kan tillåta mig själv att bara vara. Du tillät mig att blomma som den vackraste blomma som länge legat som ett litet frö i marken och varit för rädd för att komma upp. Än idag växer jag vid din sida. 

Jag hade föreställt mig dig, jag hade drömt om dig men kunde aldrig ana att det kunde vara på riktigt, så fantastiskt. Att du skulle överträffa alla mina förväntningar. Det spelar ingen roll hur andra ser dig för jag vet att du med mig är varsam, ödmjuk, omtänksam och ger mig trygghet, du finns alltid där och stöttar mig vad som än kommer i vår väg och jag vet att tiden som gått bara är ett förspel på vad som komma ska.

Idag är vi varit tillsammans i fyra år. Jag älskar dig Christopher Backlund.

Påbörjat förklaringen av min dag..

"Bara för att jag gör vad jag måste göra betyder inte de att jag inte betalar ett pris för det. Bara för att smärtan det kostar mig inte lyser i neon för dig så betyder inte de att den inte finns. Bara för att jag lider i tysthet gör det den inte mindre. Vad det däremot betyder är att jag är en krigare eftersom jag aldrig slutar att slåss, och du är helt enkelt okunnig för att du dömer mig."

Jag ska va ärlig. Jag är för rädd för att för alltid vara inlåst här. Dessa 40 kvm vilka det va ifrån början.. och den krymper, lägenheten alltså. Speciellt de dagar då det är fint väder ute.

Det jag kan se som är positivt just nu är att jag verkar ha landat. Jag blir vare sig bättre eller sämre. Visst, jag har skov då jag blir sämre. Som dessa 10 dagar (på ett ungefär) som återkommer varje månad. Då blir många symptom väldigt mycket sämre. Sen tillbaka till min balansgång där jag försiktigt vandrar.

Frågan hur jag mår är svår. De flesta i min närhet vill ha ett helt ärligt svar utan mina förskönande försök att förminska mina besvär, vilket jag helst gör. Ibland känns det som om jag borde skaffa mig någon slags tabell där jag kan kryssa? färglägga? eller på något annat vis visa dagens skick. Så när frågan kommer kan jag ha en klar "uppsättning". Skämtåsido. Det hade aldrig funkat med tanke på att symptomen åker bergodalbana hela dagarna och sedan tillkommer eller försvinner vissa timme för timme. Krångligt? Ja, det är inte lätt att hänga med i svängarna trots att det är min egen kropp.

En dag i mitt liv? Kortfattat? Hmm. Att hantera sjukdomarna som drabbat mig är inte "bara" ett heltidsarbete  utan är en helt livsstil. Maten, aktiviteterna, umgänget.. Jag har gjort förändringar i varje aspekt, nästan. Några mindre och några större, i syfte att anpassa mig till mina symptom och minimera de saker som förvärrar dem. Det är inte lätt att ge en bra inblick av mina dagar och va det innebär att anpassa sitt liv efter ME/CFS, fibromyalgi tillsammans med alla dessa matintoleranser.

Att förklara en typisk dag? Känns nästan omöjligt då varje dag ser olika ut, men ändå inte. Det som skiljer är symptomen och dess styrka, alltså dagens skick när jag vaknar skriver agendan. Jag ställer sällan något alarm. Om jag får sova länge är jag bara glad. Oftast öppnar jag ögonen i ottan, kring 4-5 tiden. Men ibland får jag sova ända till 8-9, då är jag väldigt lycklig. När jag vaknar på morgonen gör jag en mental bedömning av kroppen. Benen är alltid svaga och skakiga första gången de når golvet. Kroppen är stel och öm. Mina händer är iskalla men samtidigt är lakanen klibbiga efter en natt där jag kallsvettats. Sätter mig låååångsamt upp för att inte bli yr, eller ja, mer yr.

Släpar med mig kuddarna från sängen till soffan. Drar ner filten som Christopher vikt ihop och hängt upp på soffkanten, vilket han gör varje kväll efter att jag gått och lagt mig. Bäddar in mig och Basli kommer springande, kryper in under filten, gosar ihop sig i mitt knäveck UNDER filten, såklart. ;-)

Det här är verkligen en stor livsstilsförändring som jag fått göra på grund av sjukdomarna. Från att aldrig vila och ta det lugnt känns de som om det är de enda jag gör. Innan hade jag alltid fullt upp, tusen bollar i luften samtidigt och klarade en hög stress nivå. Idag klarar jag inte minsta förändring i agendan utan att det blir kaos i huvudet. Från ett heltidsjobb är mitt arbete numera att lära mig att leva med den nya versionen av min energinivå och jobba för att sakta bli bättre (förhoppningsvis!)

Livet är satt på väntläge. 

Energitjuvar..?

Det är den värsta sortens tjuvar! Alla har vi väl råkat ut för dem någon gång? Man kan själva vara en energitjuv tillfälligt. Huvudsaken är att man inte bara tar, utan också ger.

Relationer i alla dess slag, vänskap, familj som kärlek, handlar om att ge och ta. Ibland har den andra personen i relationen mer energi och kan dela med sig. Ibland är man själv den som bidrar med energi. Men om en person hela tiden tar och inget ger? Ja, till slut töms man själv på energi. Din vän får en energikick och du blir trött och nedstämd. Man kan inte hjälpa någon som inte vill, du har ingen skuld i det, ingen alls.

Känner du dig alltid trött eller illa till mods när du träffat en viss person? Då kan denna person tyvärr vara en energitjuv som suger åt sig din uppmärksamhet utan att ge något tillbaka. När du blir medveten om vilka varningssignaler du ska se upp med kan du också lära dig att förhålla dig på ett annat sätt. Dock är det väldigt förvirrande.. Energitjuvens metoder är subtila och manipulerande. De är ofta charmiga på ytan, men innanför det trevliga skalet finns stora brister i inlevelseförmågan. Det som förenar alla energitjuvar är att de aldrig kan erkänna, ens för sig själva, att något någonsin är deras fel. De bara pyser ut sin inre frustration på andra och skapar konflikter, men vägrar ta ansvar för hur de beter sig.

Det fanns en tid då jag alltid, alltid ville peppa alla i min vardag, rädda mina vänner som såg allting negativt och kasta lite ljus på allt som omgav dem men som de helt enkelt inte såg. Jag peppade, ställde upp, kom med råd och stöttning, men fick jag något tillbaka för mitt engagemang?!

Åren gick och det spelade verkligen ingen roll vad man sa eller gjorde, personen lyckades ändå så en möjlig regnprognos trots att solen strålade den dagen. SUCK!

Till slut beslöt jag mig för att sluta kasta pärlor till svinen. Oavsett hur snäll och välmenande svinet är så orkar jag inte investera min dyrbara energi på folk som är kroniskt negativa eller som ständigt skapar drama omkring sig. Dessa personer behöver inte mig! De behöver en psykolog. Hur gärna jag än vill hjälpa så kan jag inte, men det kan däremot en psykolog. Någonstans rann det bara över.. det bara slog mig att nu får det vara nog, jag orkar inte längre.

När folk har problem? Ja, då lyssnar jag mer än gärna, kommer med tips eller råd. Men nu tänker jag sluta med att vara projektledare i andras liv. Ja, jag har fått nog. Personer som dränerar mig på energi? Nej tack. Livet är för kort och åter igen, min energi är så dyrbar. Vi har bara ett liv och vi kan inte fixa andras liv om dessa inte är villiga att göra något åt situationen själva.

Alltså, jag säger inte att man inte får vara negativ, för det är alla ibland, personligen är jag nog det ganska ofta. Men jag har blivit lite smått allergisk emot passiva personer, den typen som stirrar sig blinda, låter sig förbittras av problem utan att göra något åt de? Jag förstår helt enkelt inte.

Vad det än är som du vill med det här livet, du har bara ett, så är det BARA du som kan göra något åt saken. För att ge dig själv en chans; rensa ditt liv och ta bort allt onödigt som bara tar din energi. Man måste våga chansa för att vinna.

Hantera skitsnack?!

Skitsnack är verkligen en riktig humörsänkare! Trots det fortsätter folk att skvallra utan en tanke på konsekvenserna. Brustna hjärtan? Förlorade vänner? Jag önskar verkligen att det gick att få ett slut på detta ständiga skitsnack och ryktesspridning. Men det tycks som om det är en grundläggande behov att skvallra. Men vad få personer faktiskt inser är att skvaller vid köksbordet är en början till mobbing.

Många säger "jag pratar inte skit om andra.." Men jo, hur mycket du än försöker förneka det så gör du troligen det. Anledningen till ovanstående påstående är att man själv oftast inte är medveten om de, eller helt enkelt inte vill erkänna de. Man tycker att det man säger inte ligger under facket "skitsnack". Jag ogillar skarpt skitsnack, och undviker helst att delta i det, dock har jag insett att även jag ibland skvallrar eller tar del i det. Men oftast kan jag med rent samvete säga att de jag säger till min man eller vän är sådant som jag skulle stå för om jag skulle bli konfronterad.

En del personer verkar ha behov av att snacka ren skit för att klara vardagen. Dock är det så att i allra högst grad drabbas skitsnackarna själva av sitt eget skitsnack.

"Skitsnack skapas av avundsjuka, sprids av hatare och accepteras av idioter och handlar om oskyldiga!" (Ett uttryck jag trillade över häromdagen som jag tog till mig direkt..)

För det är ganska komiskt egentligen, det sägs ju att skitsnack grundas av avundsjuka. Precis som mammor i flera generationer sagt till sina barn när de blir retade i skolan, "bry dig inte om de, de är bara avundsjuka". Men ligger det egentligen någon sanning bakom de? Är det så att de som snackar skit har så pass tråkiga liv och därför lägger ner tid på att snacka skit om andra för att må bra själva? Jag vet inte. Min erfarenhet av skitsnack är att det startar när folk är osäkra av någon anledning. Man kan vara osäker på varandra? På sig själv? Eller på vad man ska säga..? Då är det helt enkelt lätt att man glider iväg och börjar snacka skit. Kanske för att man behöver känna sig "lite bättre"? För att man vill verka rolig? Eller för att man vet att personer man pratar med inte tycker om personen ifråga. Men man gör ju faktiskt det på någon annans bekostnad!?? Är det så att man känner sig lite större och starkare om man fokuserar på någon annans brister? Mår man bättre av de? I typ fem sekunder kanske..

Jag försöker i allra högsta grad undvika att snacka skit efter jag hatar att känna mig elak. Man blir inte större genom att göra andra mindre. Jag tror faktiskt att receptet för att sluta med skitsnacket är att hitta bättre saker att prata om. Logiskt? Ja..

Tänk ut 10 saker du kan säga istället för att prata om andra individer. Eller sitt hellre tyst än säg något elakt. Och försök komma ihåg hur vedervärdig man kan känna sig när man själv blir omtalad i negativ mening.

Visst, det är oundvikligt, man kan inte vara omtyckt av alla, och det finns alltid någon som baktalar en. Enklast är att själva sluta prata skit, för du kan ju faktiskt inte begära att någon ska behandla dig bra så länge du behandlar andra illa. Sen till det svåraste; försök att inte ta åt dig! Jag vet, det är lättare sagt än gjort, och rent ut sagt; skitsvårt! Men åter igen, kom ihåg det är omöjligt att vara älskad av alla och att du inte kan lägga din egen lycka i andras händer. Om du är beroende av andras gillande för att må bra? Ja, då kommer du aldrig kunna känna dig helt tillfreds. Sen om du vet vilka som snackar skit om dig? Och det går inte prata ut med dem? ja, då borde du försöka bli av med dessa personer. Alla behöver en vän, men ingen behöver någon som behandlar en illa.

Jag skrattade ganska gott häromdagen. Fick höra mer än ett påstående, men även ett rykte som gav mig ett brett flin på läpparna. Min tanke var direkt, varför ska jag ta åt mig av något jag vet inte är sant. Varför ska jag hänga läpp? Man borde kanske ta det som en komplimang. Eftersom de som snackar skit om dig lägger ner sin egen tid på att prata om dig, vilket egentligen då borde betyda att det är avundsjuka (om vi nu ska tro att mamma hade rätt när vi va små..) Hmm. Ja, det tåls att tänka på! Dock kanske man inte ska gå runt och sträcka på halsen som en svan bara för att man hör ett rykte om sig själv.. ;-)

Alltså, för att komma till kritan. Jag har skrattat rätt gott, delat detta med mina närmaste och försökt att se allt från den ljusa sidan. För när någon berättar för dig hur du är som person borde du  tacka för detta. I alla fall gör jag de, då jag i dagsläget har lite svårt att hitta min plats på jorden sen dess att jag blev sjukskriven helt. Bitch? Falsk? Bortskämd? Elak? Ja, vad det än är du får höra så ta det med ett leende. Den enda som vet exakt vem du är, är bara du. Vad någon annan säger ska du helt enkelt SKITA i!

Så deppa inte över skitsnack, ta det med ett leende! :-D

Ta dig själv på allvar..

Jag är den typen som samlar på mig mycket och gärna analyserar alla problem in och ut. Vänder och vrider på varenda sten. Spelar upp dem i huvudet gång på gång. Vilket är helt fel, såklart. Att tänka "sönder" ett problem är ingen lösning. Man kan inte överanalysera världen för då finner man inga svar utan oftast fler problem.

Det är så många tankar som maler runt i huvudet på mig hela tiden. Just nu är det värre än någonsin. Det blir bara svårare och svårare att blogga. För jag vet inte riktigt var jag skall börja. Vågar knappt öppna upp för att låta fingrarna vandra över tangentbordet.. Konsten att sluta överanalysera allting? Hur slutar man? Jag önskar att jag visste. Borde kanske tillfälligt döpa om bloggen till "An angel who is falling.." för det är så det känns just nu. Jag faller och vet inte var färden kommer att sluta.

Jag måste lära mig att värdesätta mig själv och den uns av energi jag har. Jag måste lära mig att lägga den energi jag har på rätt personer och unna mig själv att få må bra, psykiskt. Jag har rätt till att flyga och inte falla. Men vad gör man när det finns folk omkring en som tar mer energi än vad de ger? Hur bryter man upp från en relation som tidigare betytt så otroligt mycket? Jag vill inte se. Vill inte vara med på den resan. Jag blundar.. det känns lättast.

I torsdags satt jag bredvid Anna hos läkaren. Anna höll mig i handen och kramade den svagt. En liten gest för att visa att hon fanns där vilket var behövligt. Läkaren ringde i varningsklockan och det kändes som om hon ville skrika mig rakt i ansiktet; TA DIN HÄLSA PÅ ALLVAR! Men trots att hon faktiskt inte skrek på mig så förstod jag budskapet. Det hon meddelade mig? Ja, det vände upp och ner på allt. Visst, jag kan inte påstå att jag inte var beredd! Men ändå.. en spark i magen, en örfil per kind och en ren kall dusch. Hade inte Anna suttit där och hållit mig uppe så hade förmodligen lagt mig ner på golvet och börjat gråta.

Från och med nu ska jag fokusera på mig, mig och min "familj". Jag ska inte chansa på att "det kanske går". Jag ska inte skaffa mig en massa måsten, eller göra saker som jag egentligen inte orkar (eller vill..) Det räcker nu! Tragiskt nog har de tagit mig alldeles för lång tid att inse att den enda som kan förändra mitt liv är jag.