Vackraste flickan på balen..

Trött, sliten och en rygg som absolut inte ville vara vän med mig. Först ett besök på vårdcentralen för att få en nål i rumpan. Eller ja, en B12 injektion rättare sagt. Sen hem, byta kläder till något annat än chinos, för ursch var ovant och konstigt det kändes (första gången jag äger ett par på typ 10-11 år). In i bilen igen och ner mot Mark. Möttes av ett sjö av människor, för så många som ett hav, det var de nog inte.. Halv fem cirka gick musiken igång, första paret klev ut. Jag blev lika otålig som Lucas (Emmas son), KOMMER HON INTE SNART!!?

När Emma kom gående på "röda mattan" så rös jag. Hon såg ut som ett enda stort leende. Så vacker i sin blåa klänning. De tog sedan evigheter innan hon fick släppas på fri fot och komma ut till oss. Men så fort jag hade kramat om henne så fick fröken Andreasson kämpa emot tårarna, så Emma kramade mig en gång till.

Foton? Jo, jag tog 210 för att vara exakt. Jag satsade helhjärtat på att fånga så mycket som möjligt, och med tanke på min skakande hand så var de läge att att klicka mer än en gång.





Fångade även Lucas och Joel på lite kort. :-) tror jag bjuder på lite kort istället för att babbla på mer.
Men än en gång, Emma, du var absolut vackrast på balen och jag är så stolt över dig!

Tänker tillbaka..

Nu börjar det närma sig 6 år jubileum för studenten. Och om jag inte minns helt fel är det idag exakt 6 år sen jag gick på bal. Tiden går fort. Minns spänningen den här dagen gav. Man skulle till frisören, man skulle fixa det ena och det andra, hoppa i klänningen, möta upp klasskamrater och sen bar det av till Grand Hotel i Borås.

När man satt där i bilen som kördes av Marcus, så ville man både kliva ur och sitta kvar. Mitt dåliga självförtroende gjorde att nervositeten slog volter i kroppen. Man skulle kliva ur bilen och gå en kilometer lång sträcka (kändes som det) fram till parken där man skulle fotas av nära och kära. Jag kände mig verkligen som en prinsessa i min piggelin-gröna balklänning och uppsatt hår. Det är en stor dag.

  Jag hade turen att jag varit i Thailand några månader tidigare så något solarium behöves inte. Jag var brun och klänningen gjorde sitt. Gud. Vilken dag! Samtidigt som man längtar tillbaka och är avundsjuk på dem som nu står på tur för denna dag. Så är jag glad att jag har gjort de. Jag har kommit långt under dessa 6 år. Visst, det har hänt mycket, både bra och dåligt. Men just nu sitter jag där jag vill sitta.

Jag pluggade till florist, och visst, jag älskade det. Trivdes med att vara kreativ och använda händerna. Än idag älskar jag att stå där med snittblommor och förvandla dem till en vacker bukett. Men det var inget för mig, inte på heltid. Först och främst är det svårt att "lyckas" eftersom det är svårt att få jobb efter studenten. Jag hade turen i Stockholm och Åkersberga där jag fick jobba, pröva på, och det var även där jag fann min egentliga dröm. Kanske låter konstigt men jag fann kärlen till ekonomi när jag hjälpte till med inköp osv. Det var spännande med pengar, att få det att gå ihop och tänka praktiskt och smart.


Tillbaka till bal. Idag är det min bästa vän Emmas tur. Många har tvekat, tvivlat men jag har hela tiden vetat att hon skulle fixa de. Trots småbarn hemma så har studierna blivit avklarade och hon kan stolt spatsera ut ifrån Marks Gymnasium både idag och nästa tisdag. Idag klädd i en vacker balklänning. Åh! Jag längtar. Kameran är laddad, två batteri för säkerhets skull. Tömt minneskortet! Här skall de fotas så pekfingret värker och får blåsor. Den här dagen är en dag att minnas. Min vackra vän. Det kommer bli svårt att hålla tårarna borta. Visst, det är stort att ta studenten. Men att Emma efter dessa år har lyckats, det är större och viktigare än mycket annat.

Jag minns när min lillasyster skulle gå på bal.. Gud! Jag kämpade och kämpade. Tårkanalerna var sprängfyllda med salta tårar. Hon var så vacker. Vår lilla lillasyster blev stor i mina ögon då. Jag har de senaste åren haft de lite jobbigt med just de. Att förstå att även hon "håller" på att bli vuxen.
Bjuder nog på några bilder av hennes bal också när jag ändå är igång. :-)

Minnen. Vackra minnen. Idag skall fler skapas. Och förhoppningsvis har jag orken till att lägga upp lite bilder redan ikväll ifrån Emmas bal.

När jag tänker på det kommer jag även ihåg min storasysters bal. Hon gick ju på gymnasiet nere i Skåne, rättare sagt Simrishamn. En super vacker liten stad/by. Funderar starkt på att åka dit någon gång i sommar. Bara ta en roadtrip liksom. Undrar om nalle-butiken finns kvar? Min storasyster har jag tyvärr inga kort på. Men hennes bal var på en stora herrgård. Hon var så vacker, hon också. Jag var inte så stor då. Kan varit 13? 14? Minns inte riktigt. Hon hade en gammalrosa klänning, matchande rosor i håret och ja. Den dagen vet jag att jag var så avundsjuk. Ville också! Men det fick jag några år senare.. Då vart de min tur. Oj oj oj... Balen. Ja. Som sagt, tänker tillbaka.

En ny Mimmi.

Helgen över..

Känns knappt som helgen hann börja innan den va över. Men samtidigt, fredagen jobbade jag hemifrån. Såg över lite dokument, funderade, ändrade och ja, försökte formulera mig uttrycksfullt. :-) sedan när klockan slog lunchtid var Johan snäll och släppte av mig i stan. Äntligen var det dags för ett besök hos Jessie, tjejen med trollspö. ;-) i form av saxar.. Efter tre månader med att försöka vänja mig vid att bli ljusare och ljusare så var det plötsligt över, i med mörk färg och när jag klev ut från salongen kände jag mig som en annan person, eller egentligen, jag kände mig som mig själv igen. Jessie lockade håret på mig, så ett rejält Hollywood-svall. Kände mig otroligt fin!

Lördagen blev otroligt speciell. Ett stort steg emot vårt bröllop. Vi åkte iväg och provade vigselringar. Och det blev den ringen, just den som jag kikat på från första början. När den satt där på mitt finger, ja, det var bara rätt. Perfekt. Och ringen till Ch var så snygg, den var väldigt lik min, fast lite mer manlig, och utan diamanter. :-P han var inte så sugen på att ha stenar i ringen. Så lördagen blev en dag att minnas. Där stod man utanför dessa fönster och kikade, myste och pratade. Romantiskt? Ja, det kan jag lätt lova. Precis som de ska vara.

Idag, desto sämre.. Sovit, sovit och sovit. En av de där riktiga piss dagarna. Kommer inte upp. Kan inte hålla ögonen öppna. Illamående, sura uppstötningar. Ska inte fortsätta. Men ja, tänker inte fortsätta detta imorgon. Längtar tillbaka till kontoret.. Även om morgondagen kommer bli extra jobbig. Johan ska pröva att jobba ett annat sorts pass och det kommer bli alldeles för många timmar för Basli själv. Ursch. Ont i magen. Vill inte. Man skulle hitta någon gullig tant med stort hjärta som vill ha sällskap på dagarna. Men frågan är om jag skulle släppa iväg honom till någon främling. Troligen inte. Mitt älskade lilla hjärta. <3

Onsdag ska jag fotografera Emma och avundsjukt minnas min egen bal. På onsdag är det hennes tur. Äntligen ska hon få kliva i sin blåa vackra klänning och få känna sig som en prinsessa. Underbara Emma, så glad för din skull. Visste att du skulle klara det här. Jag bara visste, har aldrig tvivlat.

Nu film, sova och sen är det måndag. :-)

Resultatet av återbesök nummer 2.

God morgon, klockan är snart halv sju och jag har jobbat ungefär 45 minuter.. Morgonrutinen ser nästan alltid likadan ut och jag kan göra den i sömnen, ärligt talat så gör jag de vissa dagar. Skulle vilja filma mig själv de dagarna, se hur de ser ut. Livslevande zombie! Tur att man är själv, så att ingen försöker prata med mig då, svaret hade kunnat bli rätt oväntat.

I tisdags var det då, bilen satte av till Mölndal och specialisten. Detta besök gav en hel del, i alla fall på det mentala planet. Först och främst för att min älskade sambo tog chansen till att ställa frågor. Han bad om råd, och fick det också. "Vad kan jag göra för att underlätta för Mimmi?" Jag bet mig i läppen för att inte börja grina. Kanske är barnsligt, men tanken bakom frågan kändes i hela kroppen. Han gör redan så otroligt mycket för att underlätta för mig. Varje dag, även när jag är på jobbet. Han finns där hela tiden, verkligen jämt. Vad har jag gjort för att förtjäna denna underbara man? <3

Jag fick svar, eller egentligen en bekräftelse på varför jag blir så arg lätt. Jag kan koka över på små saker som normalt inte ens skulle lyfta ett ögonbryn för. Jag visste svaret, men jag behövde höra det, tror jag. Jag ligger alltså på gränsen när utbrotten kommer, jag är för trött, utmattad och kroppen säger ifrån. Känslorna svallar över, exploderar och rinner över kanten. Tyvärr vet jag bara inte hur jag ska kontrollera dessa utbrott, jag vet inte hur jag ska trycka tillbaka ilskan som bara sprutar ut..

Sen kom även sjukskrivning på tal igen. Precis som både gångerna innan så blev jag arg inombords. SLUTA TJATA! Jag vet la själv vad som är bäst. Men samtidigt låg en osäkerhet och bråkade. Vet jag egentligen vad som är bäst för min hälsa? Eller är det så att jag försöker förneka mitt tillstånd genom att bara tänka på jobbet? Jag tar ju aldrig tag i sånt som hon bett mig om, utan tänker på jobbet.. Måste orka jobba! Men vad är jobbet om jag inte har någon fritid? Hur länge orkar man att BARA jobba. Att helgerna blir en slags paus, vila och ingenting annat. Jag måste ju hitta någon slags hjälp i tillvaron och det orkar jag inte när jag jobbat 8 timmar för då vill jag bara hem, duscha och sova. Under gårdagen satt jag och pratade med Anna om det. Hon fick mig verkligen att tänka. Hon la upp det på ett sätt som fick mig att reagera. Igen.. Hon lyckas alltid trycka på de knappar som gör att hjärnverksamheten på mig använder de där lite mer "måste ta hand om mig själv"-tankarna. Till slut när jag väl satt med personalchefen för att uppdatera om läget så kom de på tal. Helt plötsligt hade även hon fått mig att bli osäker.. Jag kanske borde gå ner i tid en period? Bara tills jag lyckats ta tag i allt sånt som kan gynna mig i framtiden?  Behöver ju inte vara mer än 1? 2? Kanske 3 månader? Ursch. Hemska tanke. Men egentligen, hur har jag tänkt att framtiden skall se ut om jag bara pressar mig själv till att orka när jag i verkligheten inte gör de...? Tåls att tänkas på.

Lite kortfattat vad som mer togs upp i tisdags: Injektionerna med B12 stod starkt på schemat, fröken Andresson (framtida Backlund) måste ta tag i de där sprutorna, det går inte komma undan längre. Värkmedicinen höjdes med en tablett morgon och kväll. Den nya sov-medicinen förlängdes på grund av bra resultat. Rekommendation att börja med yoga? eller mindfullness? Dags att ta tag i simningen, med andra ord skaffa fram en remiss till rehabbadet uppe vid sjukhuset.

Så nu är det torsdag. Imorgon skall jag bli mig själv igen. Har saknat mitt mörka hår. Jag känner mig inte så säker i mitt ljusa hår längre. Jessie skall få göra en riktig makeover imorgon. Typ Selena Gomez mörkt tror jag. ;-)

Avslutar detta inlägg med en gammal favorit låt, eller ja, en liten bit av den. Sugababe - Ugly.

"People are all the same, and we only get judged by what we do. Personality reflects name. And if I'm ugly the so are you.. so are you!"

Specialistbesök..

Då sitter vi i bilen på väg till Mölndal igen. Dags att besöka specialisten. Jag hade en bra känsla igår, kände att jag för första gången skulle komma dit och kunna säga att det var en bra dag, men ack ack. Där lurade kroppen mig. Jag känner mig kass! Feber visade temperaturmätaren. Huvudvärk ifrån en nedre delen av världen och illamående. Fick tvinga i mig en skål och flingor innan vi åkte. Matlådan som Ch så snällt gjort till mig igår fick det att vända sig i magen. Orättvist. Men vad skulle jag egentligen förvänta mig? Jag var redan orolig igår, och stress? Ja, jag har sagt de innan, det är gift emot mig. 

Försöker lyssna på lite pepp-musik på väg till Gottfries i form av Carrie Underwood. Country med andra ord. Funkar la sådär.. :-( 

Håll tummarna. Det här måste ge något idag. Jag måste tillsammans med läkaren komma på någon mer lösning, något, vi måste försöka, inte ge upp. Jag ger inte upp. Aldrig. Det har pappa och morfar lärt mig. Jävlaranamma! Det har jag fått lära mig sen lite. Se framåt.. Se lösningen. Även om den känns väldigt långt bort en dag som denna. Vill bara sova, sova och sova lite till. Så god natt! Ch får sköta körningen så sover jag tills vi är framme. Natti natti.

Obehagliga människor och en underbar helg..

Efter utbildning, sjukdom och helg så är man äntligen tillbaka på kontorsstolen och kan andas ut. Bara för en dag. Imorgon är det dags för specialisten. Känns i magen, hjärtat och huvudet. Vet egentligen varför, men det är alltid super nervöst när man skall dit. Det är obehag. Verkligheten kommer i kapp när man sitter i bilen och åker till Mölndal för att besöka Gottfries. Stället där min verklighet vaknade till liv.

Denna helgen har verkligen varit helt underbar. Fredagen myste vi med lite vin (och öl) på balkongen i det helt underbara vädret. Grillade lite på vår nya elgrill, som vi fått av min mormor och morfar. Köttet blev oväntat gott, mina fördomar emot elgrillar får nog läggas på hyllan tillsvidare. Men fortfarande, inget slår en riktig grill, speciellt när pappsen min står för köttet. ;-)

Lördagen vaknade vi till det fantastiska vädret, och helt utan plan satte vi oss i bilen och åkte gamla Varbergsvägen emot Mark och första stoppet blev kyrkan där vår vigsel om ett år skall ske. Gick ett varv med en överexalterad Basli som troligen kom ihåg sist han var där med matte och "mormor". Myste lite, kramades och njöt av känslan. Satte oss i bilen, åkte vidare till Bygdegården där vi "fönstershoppade". Eller egentligen kikade vi in igenom rutorna för att se hur det ser ut. Till min stora glädje fanns där en scen. Perfekt! Ch tyckte nog att jag var lite pinsam som gick runt och kollade in i varenda fönster. :-P

Vidare besökte vi både Fritsla, Skene och Fotskäl denna dag. Pussade på Erik och överlämnade kläderna jag köpt. Som helt otroligt passade trots att jag köpte en storlek större än vad Evelina hade sagt. Jag har tur ibland alltså. :-) Komiska var att ju längre ifrån Borås vi åkte desto sämre blev vädret. I Fotskäl blev det en regnskur till och med..? Och folk säger att Borås är regnets-stad? Knappast!

Söndagen? Jo.. Vi, eller ja, Ch tvättade och städade lite. Jag försökte vakna och skaka om mig själv lite. Sovit dåligt tror jag. Men till slut kom jag på fötter. Upp upp och iväg. Tog en sväng till Rusta för att kika på ett set med turkosa möbler till balkongen. Råkade ut för en situation som jag inte kan bli av med  riktigt än. Vi stod och kikade på solcellslampor och Ch ser i ögonvrån att det blixtrar till, först en gång och sen en gång till. Detta missar jag helt och när vi går förbi kassorna ut börjar Ch prata med någon som jag trodde var en bekant. Men jag märker sen när jag fortsätter gå att detta är ingen han träffat innan. Av diskussionen att döma skämdes jag lite och trodde helt enkelt att min kära fästman sett helt fel. Men när vi satte oss i bilen förklarade Ch att mannen hade tagit kort på oss!?!? Va? Liksom en helt främmande karl tar kort på oss inne på Rusta?! Han visade telefonen och låtsades som om han inte hade en aning om vad han gjort. Men det visade sig att i telefonen fanns det ett suddigt kort på oss, och sedan ett väldigt klart och tydligt. Hans avsikt var alltså att ta kort på oss!? Vart är vägen på väg? Obehaglig typ!! Vad skulle han med de till liksom? Fattar noll. Obehagskänslan satt kvar länge och jag ville egentligen bara hem. Men det blev ett besök på Albrekts för att kika på ringar och det gjorde att det värsta av känslan smög sin väg.

Så, jobbet. Underbart att vara tillbaka som sagt. Ha en trevlig start på veckan och ha ögonen öppna.

Min trygghet och största styrka.

Inflammation och dåligt läkekött..

Helt hopplöst. Förr kunde jag få ett sår och de läkte på två röda. Nästan så de kunde blöda på morgonen och på kvällen såg man inte en skymt av det. (Riktigt så bra var det inte..) Men numera, minsta lilla sår bråkar i säkert en vecka. Nu har jag gått och fått någon slags inflammation i nagelbandet. Hela fingertoppen ser ut som en missbildning!? Försökte på morgonen ta en nål för att få ut det var som jag var mycket väl medveten, och minst sagt, jag hade rätt. En gul/grön sörja nästan sprutade ut. BLÄ! Men så förbaskat ont de gör? Fick inte ut allt eftersom jag fegade ur när det började göra riktigt ont. Borde man ta sig till vårdcentralen så de får titta på de? Måste ju ändå dit eftersom jag redan för en och en halv månad sen skulle påbörjat injektionerna med B12, men tyvärr har min rädsla för sprutor fått mig att skjuta på det. Visst är det konstigt när man är nål och spruträdd men inte ett dugg nervös eller rädd för att tatuera sig? Borde inte det höra ihop?

På tal om de så har jag haft kontakt med en seriös tatuerarstudio i Göteborg. Dock blev besvikelsen stor när de avrådde mig ifrån att utföra tatueringen med tanke på min situation med diagnosen och så vidare. Åtminstone tycker de att jag ska diskutera saken med läkaren med anledning till alla mediciner. Förstår väl. Men besviken ändå. 3-åringen i mig vill vända mig till en annan studio men samtidigt fick jag ett seriöst intryck av dem när de avrådde mig, skumt va?

Sen till något helt annat. Bröllop! Jag har kommit in på en diskussion i huvudet där jag har lite beslutångest. Slöja eller inte? Tiara? Diadem? Vad tusan skall man ha? Med tanke på att jag vill ha det så "enkelt" som möjligt så känns allt det nämnda alldeles för "avancerat". Men samtidigt, slöja är väldigt vackert.. Bara en liten som man fäst i håret som en dekoration liksom. Men tiara? Det är väl lite för mycket prinsessa eller? Det är väl inte jag. I så fall vill jag ha en med döskallar och hjärtan. ;-) går det att ordna tro.. får man ens ha döskallar i kyrkan?! Ska nog börja på ruta ett och hitta rätt klänning.

Lite romantisk är den här veckan för oss, mig och Ch alltså. Den här veckan kommer vara hektisk nästa år. Bara några dagar kvar till årsdatumet. Kanske skall göra som en kollega sa, fira -1 bröllopsdag. (haha!)

Förlåt med Magnus Weideskog

Jag är vaken för sent, jag sover för länge och jag stör dig ibland i din sömn. Jag får dig att ligga vaken om natten om jag inte sover med dig. Jag har värdelös smak när det gäller att välja vilket TV-program vi ska se. Jag låter hunden dra upp massa grus i vår säng när jag är för lat för att torka hans ben.

Jag vet att jag är svår att leva med.

Förlåt förlåt förlåt, för allt jag gjort eller borde ha gjort. Förlåt förlåt förlåt, för allt jag sagt eller kommer att säga. Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt! Sanningen är att utan dig är jag ingenting värd.

Jag avbryter dig när du pratar ibland och jag lyssnar inte alltid så bra. Jag har sönder din bil, jag kör upp din bensin och jag lämnar den full med skräp. Jag försöker vara rolig med skämt som jag egentligen vet att du inte tycker om. Jag glömmer att berätta om inbjudningar vi får, eller så berättar jag det alldeles för sent.

Jag vet att jag är svår att leva med.

Förlåt förlåt förlåt, för allt jag har gjort eller borde ha gjort. Förlåt förlåt förlåt, för allt jag har sagt eller kommer att säga. Förlåt förlåt förlåt förlåt.. Sanningen är att utan dig är jag ingenting värd.

Och så vart de måndag igen..

Då var "ledigheten" över och tillbaka till arbetet. Just nu känns det som om jag hade behövt någon dag till med tanke på värk och smärta i kroppen. Det verkar som om vädret krånglar till det för mig. Ena dagen varmt, nästa regn och så håller det ju på så. Min kropp gillar't inte! Händerna är en pina idag, fingrarna känns som stena hårda prinskorvar som pulserar. Urk på burk. Men jag är tillbaka på jobbet, och det känns däremot väldigt skönt. Här har jag inte tid att fundera eller tänka på alltihop, och det är bäst så.

Under ledigheten har vi hunnit med en hel del. Vinden röjdes i lördags och nu kan man faktiskt gå in i förrådet. Innan var hela utrymmet fyllt av skräp efter renoveringen. Men allt är kört till skroten eller vad nu säger. Och mor min har organiserat så vi kan hitta saker! Tusen tack för det mamsen. I samma veva skulle vi till mina morföräldrar för att fira morfars 73-års dag. Ett angenämt besök som vi uppskattade!


Basli fick träffa sin "kusin". ;-) Bejaz? Eller ja, Bambam som jag kallar honom. En liten lurvig parvel som inte riktigt gillade Basli, men det var en exalterad Bassie som glatt ville leka, och det blev nog för mycket för den lille. Får se en annan gång när de kan träffas ute på en stor gräsmatta istället. Blev ju en del med en massa folk runt omkring och "stress" & nervositet med i bilden.
Här har ni deras lilla söta "hårboll":

Onsdags bjöd mor och Kaj på kvällsmat. Och där var "halvsyskonen" Kimmy och Melvin. Kimmy håller på att ta körkort och vi insåg att jag faktiskt får övningsköra med honom. Så ska se över det här med handledarkurs och känna efter om jag faktiskt kan ta på mig detta åtagande. Men det hade varit otroligt skoj att få hjälpa honom. Även om det troligen blir i en volvo. :-P

Söndagen blev en dag i lugn och ro. Jag hade en jobbig dag. Och sen blev det inte bättre när jag skulle duscha. Jag fattade inte varför de inte blev varmvatten, men skummade upp schampo i håret och hoppades på att det bara tog längre tid än vanligt. Vattnet blev kallare och kallare. Till slut fick jag skölja i IS-kallt vatten. Min rygg mådde verkligen värre än på länge av denna kyla. Så snabbt hoppade jag i mysbyxor och en av Ch's tröjor för att värma mig. När Ch och Johan kom hem och berättade att det var grönt? vatten över hela vägen vid Lahalls Bil i Knalleland, och jag berättade om det saknade varmvattnet så kom BT till pass. Där stod det om läckan som uppstått och vi fick anledningen till mitt "problem". Hoppas på att detta är lagat till i eftermiddag/kvällningen. Min rygg skulle verkligen behöva sin långa varmdusch för att reda upp sig. En av de bästa medicinerna ibland. En lååång (ibland 30-40 minuter) dusch.

Denna veckan, ja, det är dags för utbildningen i Göteborg igen. Onsdag och torsdag. Denna gång blir det inget hotell utan Robin ställer upp som den fantastiska vän han är och kör mig och Linnéa till Göteborg båda dagarna, och sen hämtar Ch oss på eftermiddagen. Kommer kanske inte bli lika "behagligt" som hotell men jag får komma hem till båda mina älsklingar på kvällen och det är jag tacksam för.

Dags för fika/frukost..

HP-ägare

Redan beställd och på väg. :) nöjd med vårt beslut. 

Blue screen..

Under de 24, snart 25 år som jag levt har jag haft en del datorer, både bra och dåliga. Men en blue screen har aldrig passerat mig. Så när jag satt där, spelade mitt älskade The Sims och en blue screen plötsligt infann sig så blev jag måttligt förtjust. Ringde upp granne ett, Johan, som blev lite osäker med tanke på att han vet att mitt humör är lite ur balans just nu. Ringde granne två, Robin, som kom några minuter senare. Han gjorde det som vi tänkt göra, starta om datorn. Sedan gjorde han något som talade om att intern minnet är på sista refrängen. Med andra ord, att utföra några ansträngande saker skulle riskera en kraschad dator helt och hållet. Därav kunde jag genast glömma The Sims. Så nu är tanken att jag istället för att kosta på en ny dator för lite för mycket pengar skall sälja, eller ja, det blir nästan att skänka bort alla mina spel. Har ju pinsamt nog alla, typ. Min avkoppling. Försvinner in i en värld där man kan styra och ställa precis hur man vill. Där man med ett fusk kan bli miljonär. Passar mig perfekt. ;-)

Så frågan är, tradera? blocket? Lämna in dem på Gamestop? Får nog fråga herr expert Robin Bodin. Han har nog mer kunskap än mig kring ämnet.

Men en ny dator måste det nog tyvärr bli. Jag gör ju allt på datorn. Bildredigering, planeringen för bröllopet, skriver, surfar. Ja, allt som alla andra gör. Sure, jag har iPaden, men det är inte samma sak i alla lägen. Igår satt jag och kikade lite, på en ny dator, kom över  Googles nya idé om att ha ett "internet-baserat" operativsystem. En Chromebook? Det såg kalas ut. Jag använder ju mig att massor av googles appar med mera, MEN, det gick inte att ha Office-paketet, där gick det i stöpet. Mimmi utan Office, det går inte. Så, på't igen. Men vad tusan skall man ha? Jag kan absolut tänka mig en liten gullig rosa sony vaio. Men, ja, det är ju inte bara min dator. :-P så får nog ta hänsyn till att Ch inte är så rosa av sig. (även om det är jag som använder datorn mest.)

Blue screen alltså. Ursch! Det vill jag aldrig se igen!

På tal om annat. Har en period nu när jag har alldeles för ont. Mitt humör är därför helt "fucked up". Jag dalar, jag toppar, jag kan inte hantera smärtan så det blir allt för många aggressionsutbrott. Blir arg, irriterad, frustrerad över minsta lilla. Får panik. Känner mig för att slänga mig på mage på golvet och sparka med benen och slå med armarna, som en treåring som inte får det den vill. Jag orkar inte. Smärtan är verkligen för mycket just nu. Tröttheten? Ja, den börjar man nästan vänja sig vid, nu när det liksom funnits där i ett antal månader. Snart ett år sen jag insåg att jag är alldeles för trött, en trötthet som aldrig ville gå över liksom. Det är snart ett halvår sen jag fick diagnosen, och sakta men säkert börjar jag ta hänsyn till mig själv, respektera mina gränser och tänka på morgondagen. Wow! Grattis Mimmi. Jag är inte alls seg i starten. :-(

Bilen? Jo, den är helt underbar. Jag har aldrig känt mig så säker, speciellt när jag kör. Det känns som om jag inte gjort annat. Trots att jag de två senaste åren knappt suttit vid ratten en gång i månaden om vi sprider ut de. Ta mig tusan pinsamt. Nu får jag skärpa mig. Vad skulle egentligen kunna hända? Världen går inte under bara för att en bil krånglar. Eller?! Men i alla fall, trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag fullkomligt älskar våran Seat, en seat liksom. Den är SÅ snygg. :-D

Så, sammanfattningsvis, vi har en bil som är underbar, jag har sjukt ont i kroppen, bröllopsplanerna går framåt, datorn har kraschat och jag behöver leta rätt på en ny bra men billig, bestämt mig för att sälja mitt älskade The Sims. Helt enkelt livet rullar på..

Panduro.. Bröllopsplanering!

Ja, här vänder vi upp och ner på tillvaron. Rätt ordentligt. Först renoverar vi lägenheten, sen bokar vi kyrka och beställer ny bil. Villa, volvo och barn och bröllop. Nej, Seat, vovve och bostadsrätt, och bröllop. Man ska inte vara för mycket Svensson. ;-)

När jag igår satt och skulle kolla vart i Göteborg som Panduro ligger så fick jag ett väldigt super glatt och överraskande besked. Panduro har öppnat på nytt, den 26 April, i Borås. På Österlånggatan. Tack gode gud för att jag slipper tvinga med mig Christopher dit. :-) Det är verkligen helt underbart skönt att ha en fästman som faktiskt vill delta i bröllopsplaneringen. Inte en enda liten grej behöver jag besluta om själv. Och jag som hade inbillat mig att allt små pill skulle läggas på mitt bord. Så helt enkelt, idag blir det "fönstershopping" för tema. Med andra ord för pysslet med inbjudningskort, bröllopsprogram, ;-) skoj skoj. Kanske kan få med honom in i Smycka eller Idéguld för lite drömmar om ringar också, och floristen med? Haha. Skall nog inte överdriva. :-P

Men lite bröllopssnack, jo då, det skall det allt bli idag. :-)

Bjuder på en bild av den nya bilen idag med. Ett härligt kort sen igår när vi kommit hem efter lite grillning hos svärföräldrarna. Häftig känsla. Vår nya vita bit. Min dröm. En vit bil!! Drömmarna bara blir sanna en efter en. Och väldigt mycket de två senaste åren, vad hade jag gjort utan min underbara Christopher. <3

The United & Seat Leon.. ;-)

Lycka. Äntligen! Det går bra för en gångs skull. En lösning, en öppning i den här röran som uppstått kring byte av bil. Men nu, idag, ska vi äntligen hämta ut pärlan. Jag har packat skor så jag kan köra hem. Ch vill garanterat sitta och pilla på den lilla touch skärmen (som jag tycker är fullkomligt onödig). Men Ch "diggar" de. Och det betyder att fröken blivande Backlund kan köra. Nu hoppas vi på att den här bilen inte kommer börja krångla för då ger jag upp, då kastar jag in handduken, det vill säga körkortet. Mina nerver klarar det inte. Barnlig? Ja, verkligen. Men verkligen ALLA bilar jag ägt har hittat på något som gör att jag blir orolig för minsta lilla ljud. Så nej. Nu får det vara bra! Punkt slut.

Igår var jag på grymt dåligt humör på eftermiddagen. Blev så jäkla trött på människor som är negativa och bara ser allt svart eller grått. Jag vet att det låter hemskt. Men det är skillnad på att behöva prata om saker som är jobbiga och negativa, än att prata negativt, och bara se mörker. Jag orkar helt enkelt inte med det. Försök se saker och ting positivt istället. Le emot världen och försök hoppas på det bästa även om det är svårt. Man måste få klaga, tycka saker är jobbiga och så vidare. Självklart. Men va i hela friden?! När blev världen så himla tragisk, har jag missat något det sista halvåret? Vore tacksam för information i så fall.

I alla fall. En irriterad Mimmi betyder egentligen att jag ska gå undan och undvika att prata. Bara slappna av och försvinna in i min bubbla, och det var precis vad jag gjorde. Då hittade jag dessa killarna.

Kanske inget nytt. Men jag har inte hört talas om dem. En svensk, en italienare, en tysk, en norsk och sen tror jag det är en kille ifrån Estland eller hur det var. Minnet är kort men bra som sagt..

Låten "Marry me" med Bruno Mars har blivit en favorit i slutet, och när jag sökte på Youtube för att lyssna på den så dök dessa upp i stället. I'm love!


Tror ni att man kan få dem att komma och spela på mitt bröllop? Det låter väldigt gratis! The United. Nya flickförälskelsen? Tonnårsflickan i mig är lite små kär i dem i alla fall. ;-) haha.

På tal om annat, igår var jag lite skakig, och när bar in te till mitt kontor för att ha "morgonmöte" med Anna så skakade jag till precis när jag skulle ställa ner muggarna med kokhett vatten, får det över båda händerna. Det vill säga, jag brände mig rätt rejält. Igår var jag lite om i händerna, fick ett litet sår? på ena fingret och idag är jag jätte öm i händerna, de är torra och typ lite rödflammiga. Känns sådär kul..

Men va tusan! Vi ska hämta den nya bilen idag, sälja den gamla och får mer än vad det var tänkt ifrån början på grund av att vi fått sålt den privat. Tummen upp.

Bjuder på en låt/video till med grabbarna. Good time. En låt som gör att man gungar med lite. :)

Ha en trevlig fredag, och en underbar helg. Puss och kram till er! 

Redan torsdag?

Den här veckan har varit lite speciell, jag valde att ta ledigt måndag och tisdag. Dock blev det lite jobb på måndagen på grund av en liten miss ifrån min sida. Hade ju bokat in en "lektion" med en kollega. Det blev ännu mer rörigt när Basli hade börjat äta medicin och behövde vara under observation de första dagarna. Jobbet gjorde ett undantag och min lilla kille fick följa med de timmar jag skulle vara på plats på kontoret. Han var måttligt förtjust till en början och jag var inte i mitt bästa skick, så utan Anna hade det kunnat bli katastrof gånger två. Under natten mellan söndag till måndag var jag upp 3-4 gånger och trodde att jag skulle till jobbet. Började tvätta av mig, plocka med mig smink och så vidare till köksbordet som blivit mitt ställa där jag sitter på morgonen och gör mig i ordning. Detta på grund av att slippa tända hall-lampan, så Ch får sova de sista stunden i lugn och ro. Ibland kan jag vara snäll liksom. ;) Åter till ämnet, jag hade helt enkelt varit väldigt förvirrad, förstod ingenting och när jag väl var klar för att åka till jobbet blev jag frustrerad på Ch att han inte gick upp. Då tittar han förvirrat på mig och säger "Men Mimmi, hjärtat, vi börjar ju inte innan sju idag.." Även om jag tittat på klockan flera gånger så fattade jag inte. Jag var helt säker på att klockan var tjugo i sju..!? Visade sig att jag var en timme för tidig. Så kröp ihop i soffan med Basli och myste.

Så helt enkelt. Dagen började inte bra. Stressad, desorienterad och ledsen tog jag med mig min "bebis" till jobbet, vilket gjorde att han blev ännu mer nervös och orolig. INTE bra! Men Anna, hon tog lugnt hade om situationen. Hjälpte mig när jag var svag. Och resultatet av Annas insats blev en lugn Basli som låg och tuggade på sitt ben på en filt på golvet. Jag kunde knappt hitta orden. JAG VAR SÅ STOLT! Min lilla osäkra kille accepterade situationen och la sig till ro. Dörren stod öppen och han tittade nyfiket på folk som gick förbi. Inombords exploderade jag av lycka. Tack Anna, tack tack tack.



Så, torsdag. Veckan har verkligen sprungit iväg. Tisdagen var inte min bästa dag. Ledsen, upprörd och arg. Minnet av förra årets Valborg gjorde mig förtvivlad. Förra året var jag frisk vid den här tiden. Jag var fortfarande jag. Jag var med på spelningen i Björketorp och jag "rockade" loss, njöt av att se min blivande man på scenen med Sixpack. Jag var inte trött, hade inte ont. Jag var som sagt frisk. Och detta året var jag trött, hade ont. Jag grät, och grät och grät. Ch tröstade, kramade mig och försökte på alla vis få mig att känna att det var okej. När jag väl beslutade mig för att stanna hemma kändes det lite bättre, men fortfarande fanns känslan kvar i magen. Jag vill orka, vill inte va sjuk. VILL INTE!

Men jag bytte om, hoppade i myskläderna, valde att ta på mig min Hello Kitty tröja som jag fått av sötaste Carro dagen innan. Bad Ch och Johan att inhandla en flaska bubbel, lite melon och mango för att jag skulle kunna mysa hemma. Johan höll mig sällskap. Tack för det. Johan fick mig att skratta hela kvällen så jag hade träningsvärk. Vi spelade Rayman och varvade det en gång till. Tv-spel är perfekta medicinen ibland.

Gällande det kommande bröllopet så har jag via Anna en sida som är till stor hjälp. Kolla gärna in bloggen, den är lite rolig och inspirerande. Pysselochpapp . :)

Hoppas ni får ett bra veckoslut, och att valborg inte tog för mycket energi. Idag ska jag försöka må bra även om illamåendet och kroppen påminner mig om att jag inte mår bra.