Och så gick det med de..

Yogaträningen gick inte riktigt som planerat. Gårdagens pass kändes som ett stort misslyckande. Jag klarade inte ens av att lyfta benen, att ställa sig upp tog en evighet och att ens försöka hålla ihop i "yogahälsningen" blev alldeles för mycket. Åh! Jag bröt ihop inombords, med tanke på hur mycket jag sett fram emot eftermiddagen tog det hårt. Även om yoga inte handlar om presentation så sved de rejält.

Efter passet bad Marie, hon som är "lärare", att jag skulle stanna kvar lite så hon fick prata med mig. Jag satte mig nedslagen och besviken i soffan och inväntade domen. Jag räknade med att hon skulle säga att det här inte funkar.. Och klart, det var precis vad hon sa, dock med värme i rösten. En ton av förståelse och medlidande fanns där och hon hade ett förslag som tog mig med storm. Ensam, hon och jag, ska hon nu istället för torsdagar kring lunch ha ett pass med mig i den så kallade fibromyalgi-yogan. Vart kommer denna människa ifrån? Egentligen krävs det en klass, en grupp personer, men här erbjöd hon mig möjligheten att ensam få chansen att utöva den yoga som faktiskt är inriktad på just mig och min sjukdom. Vad mer kan man önska? Även om det som sagt kändes som ett enormt misslyckande, och jag besviken inte skulle ha med mig min mor som stöd så ja.. Vad kan man säga? Finns det verkligen människor som bryr sig om andras hälsa? Som bryr sig om mer än pengar? Jag bubblar inombords av känslan att jag faktiskt har rätt, ALLA människor är inte egoister och pengagiriga galningar. Det finns faktiskt den bra typen också.

Idag, ja, jag mår som förväntat. Vågar inte stanna upp för då känner jag värken, smärtan och utmattningen som hotar om att slå ner mig. Jag kunde i morse inte bara ta de lugnt utan började "städa" hemma. Plocka, fixa och dona. Christopher tittade vakande på mig, och frågade om det verkligen var en bra idé att ta ut sig direkt på morgonen. Mitt svar, "jag vågar inte stå/sitta still då kommer allt rasa över mig.."

Basli fick följa med till jobbet idag. Han var så ledsen igår för att inte fick de, så nu ligger han på sin filt på golvet tillsammans med leksaken "taxen Max" (döpt efter den elaka hunden i Pelle Svanslös). Kikar nyfiket ut igenom dörröppningen, undrar om han funderar på vem som kommer först, Viktor eller Anna!? Jag tror vi satsar våra tankar på Viktor. Han brukar vara tidig.

Och så är det halvdag idag, imorgon är jag sjukskriven helt. Såhär kommer det troligen se ut fram tills årsskiftet. Kanske lika bra. Jag åker en berg-o-dalbana. Ena dagen uppe på toppen, nästa långt nere i dalen. Ingen dag är den andra lik, aldrig vet jag på morgonen hur dagen kommer att bli, för även om jag känner mig okej på morgonen kan jag någon timme senare ha fått svår smärta, yrsel eller något annat "roligt" symptom.

När jag kommer hem ska jag pröva den gamla datorn och spela lite The Sims. Ska bli spännande att se om det funkar nu efter att Nihad lagt sina magiska händer på den. Vad skulle man göra utan ett tekniskt-geni? Han är en pärla här på jobbet också. Ingen har så lätt för att locka fram skratt som han. Vet att många håller med mig. :-)

Hoppas ni får en bra dag. Jag ska göra mitt bästa av den här i alla fall.

Ny favorit låt..

They said you have we wrapped around your finger.
Like the ribbons that you wear in your hair.
Maybe 'cause when I see your little fingers
holdin' onto mine I don't have a care.

You've got me buyin' you bows and dresses.
Oh, what a beautiful mess that this is.
I think I'm in love!
She's two foot three. Eyes blue and green.
I just can't get enough.
She got my heels over my head,
or better yet, she got me movin' to the beat
of her drum. And if love were time,
I just would livin' inside her world
cause' she's daddy's baby girl.

They warned that you'd demand all my attention.
Not to mention you're my very first child.
It's true I'm spending nearly half an hour
making faces just to get you to smile.
You've got me doing these silly little dance moves,
I hope this don't make it onto youtube!

Soon she'll crawl, then walk, then talk, she's here for a while..
Then sweet sixteen, and like a dream, she's down the aisle.
I'm believe I'm in love.
She's two foot three. Eyes blue and green.
I just can't get enough. 
She got my heels over my head or better yet,
she got me movin' to the beat of her drum. 
And if love were time, 
I would spend all mine livin' inside her world. 
Cause she's daddy's baby girl. 

She may leave, but she'll always be my world 'cause she's daddy's baby girl.

Änglamagi

Jag har sagt det innan och nu säger jag det igen; ibland förvånar verkligen min blivande man mig. En något besviken Mimmi har i några dagar fått skjuta undan bröllopsplanering och lämna plats för lite "grabb-tid" för Christopher tillsammans med Johan. Med det menas självklart att båda placerat sig i soffan framför tv-spelet, medan jag själv plockat fram datorn och kikat runt på nätet lite. Drömt, planerat, funderat helt enkelt..

Men igår när vi kom hem ifrån jobbet hann vi knappt innanför dörren innan Ch rev ut hela lådan (ja, vi har en liten låda med bröllopsbestyr) och spred ut det över hela vardagsrumsgolvet. Satte mig vid datorn och skrev ut det jag hittills lyckats hinna med att göra. Med andra ord inbjudan, vigselprogram och en början på ett bröllopshäfte. Mimmi ligger i, och ligger gärna långt före än efter. Planering är a och o för mig!

Min mor och jag gjorde en spännande sak för ett tag sen. Vi beställde varsin "vägledning på cd-skiva" ifrån en person som kan sånt här med änglamagi och så vidare. Sånt som jag emellanåt kan vara både lite skeptisk emot, men samtidigt väldigt nyfiken. Man kan inte säga att det inte finns, för vi har varken bevis för det ena eller det andra. Igår fick jag hem min cd-skiva. Jag lät den länge ligga på köksbordet. Visste inte alls om jag skulle våga lyssna. Men till sist hamnade jag i sängen med Ch's stora hörlurar och slängde i skivan i dvd:n och koppla lurarna till tv:n. Konstigt nog äger vi ingen cd-spelare? Men det är ju inte så ofta man använder en sån. Kan vara därför.

Kvinnan talade lugnt, hade en behaglig röst och började med att förklara vad hon såg om mig, min personlighet och lite annat. Sen berättade hon om Christopher, där blev jag väldigt förvånad för mycket av det hon sa, nästan allt, stämde!? Hmm? En förvirrad Mimmi ändrade från sittandes till liggandes på rygg och kollade i taket. Fokuserade på det hon sa och analyserade såklart. Hon talade om min sjukdom, om min framtid, gav mig tips på saker som skulle kunna hjälpa, så som att jag ska undvika så långt det går både socker och vitt mjöl. Detta har jag hört förr, många gånger, så kanske ska ta det på lite större allvar. När hon började prata om min bästa vän, en person som står mig väldigt nära, någon som älskar mig högt och värnar om mig starkt så kände jag en tår bryta fram i ögonvrån. Emma? Ja, hon förklarade att vi var lika, att vi båda haft en tuff start i livet men nu såg det ljusare ut. Att vi är bra för varandra, trots vad många andra kanske anser. Att vi är behov av varandra. Det kändes verkligen varmt i hela kroppen.

Nästa punkt blev min och Christophers framtid. Vi ska tydligen flytta inom 1-2 år, till ett ställe där vi båda kommer vilja stanna, en plats där vi båda kommer verkligen trivas. Sen, en chock! Vi har varit gifta i ett tidigare liv. Någon gång på 1800-talet visade det sig. Nu i detta liv dras vi till varandra igen eftersom vi har mer att lära av varandra..? Lite skrämmande faktiskt. Tänk om det är så? Man kan ju vara lite skeptisk till sånt här, i alla fall jag, men det kröp i ryggraden. Ett tidigare liv? Jag har tydligen haft flera. Bott i Nord Norge och haft barn. Två pojkar och en flicka.

Det sista hon berättade om var min skyddsängel. En flicka i röda och guld färgade kläder, långt blont lockigt här och hon heter Jasmine. Ingen som jag tidigare träffat, ingen i min närhet utan en flicka som hjälper mig genom mina drömmar. Är det konstigt att jag drömmar så mycket och så konstiga saker när någon försöker prata med mig genom dem?

Hur mycket man skall tro på sånt där, magi, medium, healing och så vidare, det är upp till var och en. Men jag lutar mer åt tro, än skeptisk just nu. Hur skulle någon kunna veta så mycket om mig utan att ha den kunskapen? Vissa saker kunde hon inte ha vetat. Speciellt inte att jag har en hund? Åter igen, upp till var och en vad man ska tro på. Vissa tror på spöken, demoner och så vidare? Då tror jag hellre på skyddsänglar. :-)

Medicinsk yoga

Det är lätt att komma ur balans. Stress, näringsfattig mat, för lite sömn och för mycket stillasittande, det tömmer oss på energi, och för att återskapa balansen behöver vi tid för återhämtning och reflektion. Men när ska man ha tid med det i våra hektiska liv?

Yoga är ett mycket kraftfullt redskap mot stress, utbrändhet och andra obalanser. Det är också enkelt att använda/utföra. Yoga handlar om att skapa en djupgående balans mellan kropp, sinne och själ. Regelbunden yogaträning ökar förmågan att lyssna inåt och öka medvetenheten om vad som händer i kropp och sinne. Det innebär att man personligen tar ett aktivt ansvar för sin hälsa.

Så, vad är medicinsk yoga? Jo, det är en terapeutisk form av den klassiska "kundaliniyogan", som är minst 5000 år gammal, ursprungligen ifrån norra Indien och Tibet. Det är en kraftfull yogaform där andningen är central! Det är enkla, mjuka, lugna och inkännande kroppsövningar, effektiv andnings- och koncentrationsteknik, djupavslappning och meditation.

Yogapassen är utformade så att alla, utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utöva dem. Övningarna går även bra att göra sittandes på en stol.

Det finns ett ordspråk inom "Kundaliniyogan" som säger; Det räcker med att du lutar dig åt rätt håll i en övning så får du effekt av den.

Programmen har arbetats fram av IMY (Institutet för Medicinsk Yoga) och har testats av svenska forskningsprojekt på yoga. Den har visat sig ha tydliga mätbara effekter på hälsa och välbefinnande.

Medicinsk yoga hjälper mot en rad sjukdomar och besvär och har en bevisad effekt på:
- Hjärtproblem
- Andningsproblem
- Utbrändhet
- Stress
- Ryggbesvär
- Sömnbesvär
- Huvudvärk
- Panikångest
- Depression
- Ätstörningar
- Migrän

Internationellt har det forskats på yoga under hela 1900-talet. I Sverige har ett antal studier gjorts och fler är på gång när det gäller Medicinsk yoga. I januari 2010 började Danderyds sjukhus, som första sjukhus i Norden att använda sig av Medicinsk Yoga vid rehabilitering av sina hjärtinfarktspatienter. Nu sprider sig Medicinsk yoga till allt fler enheter inom den svenska hälso- och sjukvården.

Så hur påverkar yoga kroppen? Jo, övningarna ger en grundläggande balans, fysiskt, mentalt och emotionellt. Ger höjd energi och ökad medvetenhet. Förbättrar rörlighet, muskelstyrka, hållning och kroppskännedom. Yogaträningen påverkar hela kroppen på många olika nivåer samtidigt; andning och lungor, muskulaturen, matsmältningsapparaten, körtel-, lymf- och nervsystemet och hjärnan.

Obesvärad och ovetande.

En kamp.

Jag vet inte vem som blev mest rädd. Christopher, Basli eller jag själv. Igår kväll, energin vart helt slut, jag sjönk ihop på köksgolvet, satt där på knä och kämpa bestämt emot tårarna som var på väg. När Christopher snällt bad mig resa mig och gå till sängen så skulle han göra i ordning lite flingor med mjölk till mig och komma med tabletterna så, ja, brast allt. Jag slog knytnävarna emot skåpet och började gråta så jag skakade. Jag grät så jag knappt fick luft. Ch kastade sig ner på golvet bredvid mig och la armarna om mig. Lyfte mig upp från golvet och bar mig i sin famn in till sängen där han satt med mig i sitt knä medan jag lugnade mig. Lyssnade på hans hjärta och andades i takt med hans andetag. Lugnade mig rätt snabbt. Ett kort litet utbrott i frustration. Verkligen inte likt mig, inte någonstans. Vad hände? Vad fick mig att låta ilskan gå ut över köksskåpen som inte gjort mig så mycket mer än vara ojämna eftersom skåpen vägrar vara normala (på tal om annat liksom)...

Ögonen bråkar, jag har valt bekväma kläder idag, min älskade Naketano-munktröja och jeans av modell mjukare. Hoppat ur skorna och dragit upp benen i fåtöljen. Flyttat datorn ifrån skrivbordet till mitt lilla databord. Fryser lite smått och börjar känna hungern kommer smygande. Snart dags att gå och göra gröt. Kanske en kopp te hade suttit fint? Får akta mig så jag inte ger mig på köksskåpen här på jobbet. Skämtåsido, driver med mig själv lite. Om man inte försöker se komiken i allt det här så gräver jag nog min egen grav, och det är inte dags än. Inte på många många år.. Även om de vissa dagar, de dagar då jag är absolut som sämst, känns som om jag är redo att kasta in handduken.

Känns som varenda dag är en ren kamp emot orken/energin. En kamp emot mig själv egentligen. Jag borde nog stanna upp och fundera vart jag är på väg. Det här kommer inte funka i längden. Vad ska jag göra? Hur ska jag få det att bli bättre? Okej. Nu satsar vi på yogan på onsdag så får vi se vad de ger. Måndag ska jag träffa en sjukgymnast på Rehab-badet, så får vi se vad de kan göra för mig. Längtar tillbaka ett och halvt år sen, då fanns inte det här. Då var jag frisk, typ.

Helgens aktiviteter..

Åter igen på plats i kontorsstolen på jobbet. Det trodde jag verkligen inte igår. Kraschlandade efter en lång vecka. Smygande feber redan på tisdagen. Torsdagen började energin verkligen dala. Men lyckades ändå uppbringa så pass mycket ork att jag åkte på mötet jag hade bokat in på Göta. Det hela handlade om en form av yoga som möjligen kan hjälpa mig. Kallas för medicinsk yoga och finns till för alla som har någon form av medicinsk "åkomma", eller hur man nu ska förklara det.

Kvinnan jag träffade, Marie, var en varm, närvarande, förstående och fantastiskt varm person. Jag fann mig direkt i hennes sällskap. Precis som om hon öppnade en stängd kran så rann allt ur mig. Från dess, ja, nu är det ett år sen, som allt började, tills nu. Hon lyssnade, nickade, la till orden som jag inte fick på plats. Helt enkelt, jag bestämde mig där och då för att ge det hela en chans. Även om jag ofta är ganska osäker på att göra "aktiviteter", en osäkerhet som redan fanns innan jag blev sjuk. Jag har ju en fruktansvärd dum ovana, jag tror att jag kan allt, och är bäst på det redan innan jag har prövat. Med andra ord så slutar det ofta i att jag känner mig misslyckad. En stor besvikelse. Men nu har jag bestämt mig för att kliva in där precis som jag är.  Yoga handlar inte om att prestera, det var Marie väldigt noga med att poängtera.

Efter mötet så ringde min mor för att kolla hur det gått. Det samtalet slutade med att vi bestämde att även hon skall följa med. Med tanke på att hon också har sina "åkommor" så tror jag detta kan vara väldigt givande för även henne. Sen får jag och min lilla mor en "mor-och-dotter"-aktivitet.

Tanken med yogan är främst att försöka få mig att varva ner. Kanske få ur mig en del känslor, som exempelvis all frustration som byggs på inom mig. Ilskan, sorgen.. Dock så får jag inte hoppas på för mycket. Marie var lite osäker på om det skulle kunna funka. Egentligen kom jag dit på möte för att få delta i en speciell yoga som är till för fibromyalgipatienter men tyvärr finns det ingen sådan just nu. Helt enkelt, får pröva detta i väntan på att fler som mig söker sig till kursen.

Helgen? Jo, den har varit bra. Fredagen var en tung dag. Dock blev det lite lättare när min mor hämtade mig och lät mig helt enkelt slippa undan något ansvar. Jag kunde bara vara medan hon pysslade om mig och Basli. Det var väldigt skönt att slippa dåligt samvete gentemot min älskade vovve. Christopher skulle vara borta till sent på kvällen, på grund av en grupp-aktivitet med jobbet. Tror mor hämtade mig vid 10-11 någon gång och jag var inte hemma på kvällen innan 20-21 typ.

Lördagen spenderades tillsammans med Anna och Martin. Min omtänksamma vän hämtade mig vid lunch. Tog med mig hem till deras hus. Tog hand om mig. Jag fick en jätte god lunch. Basli fick lite hjärngympa och motion. Fick tacksamt nog ge tillbaka till Anna och Martin efter allt som de gett mig, och Christopher, på ett sätt som jag faktiskt kan vara till hjälp. Det var skönt.. Senare på eftermiddagen när Anna kört hem mig, plockat upp Ch på vägen, var det meningen att vi skulle ta oss till Skene. Dock blev det ändrade planer och jag fick hålla mig vaken fram tills sent på kvällen med tanke på att Ch's bestman skulle dyka in på en visit. Det var underbart att se dem båda stå där och kramas, och Christophers tårar när han omfamnade sin vän som han  uppenbarligen saknat mer än vad han trott.

Söndagen blev en mardröm.. Morgonen visade sig vara den enda tiden jag hade energi. När Christopher begett sig till jobbet, för ännu en dag med ombyggnad, så dog allt. Jag mådde illa, hade så ont att tårarna sprutade. Kröp ner i sängen tillsammans med Basli och försökte koncentrera mig på en film på datorn. Men jag hade så ont. Rummet snurrade och till slut så hamnade jag med huvudet i toalettstolen. Resten av dagen sov jag. Förutom de stunder som Johan snällt gick ut med Basli, med tanke på att gå i trappor inte fanns med på listan denna dag. Önskade att jag kunde sova tills måndagsmorgonen och slippa smärtan.

Idag är jag väl bättre. Dock snurrar det lite. Ont i axlar, rygg och nacke. Slängde på mig en sjal i morse för att försöka hålla nacken/halsen varm. Har inte tid med att vara hemma. Nu får det vara nog liksom! Benen är som överkokt pasta men va tusan. Jävlaranamma som min underbara morfar hade sagt. Här tänker jag inte bara lägga mig ner och ge upp. No way! Aldrig.

I söndags fick jag verkligen inse vilken hjälp alla är för mig. Jag har sett de innan och tackar dagligen för allt som alla gör för att underlätta mitt liv. Men  jag insåg verkligen vilken pärla till blivande man jag har. Jag vet, jag har sagt det förr.. Va tusan! Han är bäst. Så är det helt enkelt. Kunde inte önskat mig någon bättre.

Jobb jobb jobb.

Idag..

..går mina tankar till en unik man som lämnade oss och blev ett med änglarna. Mannen som vi älskade varmt, stort och enormt mycket. Min ingifta farbror som kämpade länge emot grymheten men änglarna kallade för bestämt på honom och vi fick släppa taget. Benny! Varje år, speciellt idag, din födelsedag, så tänker jag, med många flera, på dig. Saknar dig lite extra mycket, mer än alla andra dagar.

Semestern i stugan fick mig åter att le åt minnet när du kom gående med din lilla kylväska på vägen och skulle in till min kära pappa och ta en öl, eller två. Jag glömmer aldrig när du spelade kvast på altanen och kvast"huvudet" flög iväg, glömmer aldrig din förvånade min och hur vi alla skrattade. Glömmer aldrig hur du envist alltid hade sockar i sandalerna. Minns för alltid hur du gjorde "Kalle Anka"-ljudet för att få mig att le. Jag ler åt minnet av att jag länge länge fortfarande kollade efter din lilla blåa Ford Escort som brukade stå parkerad i Fritsla när du var i Finland med lastbilen. Minnena är många och idag, 9 år senare, efter att du lämnat oss, så kan jag le, bli varm i kroppen och känna att jag är lycklig över att jag faktiskt har alla dessa minnen från tiden med dig. Du var unik, mer än många andra människor jag träffat, och troligen kommer att lära känna. Jag önskar att jag någon gång kunde lära mig att vara lika givmild, omtänksam och snäll som du var.

Grattis på födelsedagen vackra ängel. Grattis min älskade farbror på din dag.

Applåder

Jag har aldrig bett om några applåder. Jag har aldrig längtat efter tårarna. Jag har aldrig bett om mer än vad jag fått. Jag tittar aldrig tillbaka på vägarna jag gått. Jag har alltid varit på väg utan att veta varthän. Jag har alltid längtat efter något annat än det här. Jag har alltid varit fel när alla andra varit rätt. Jag har alltid försökt hitta nya sätt. Jag har ibland tänkt på dig och varje gång fallit sönder. Jag har ibland längtat efter en endaste liten förändring. Jag har ibland tänkt att jag någon gång ska hitta ett mönster. Jag har ibland känt det som att världen fortsätter medan jag står still. Jag har ofta lyssnat efter hjärtats skratt. Jag har ofta längtat efter bekräftelsens sötma. Jag har ofta lyssnat till mina mörka andetag. Jag har ofta hört lungor applådera sitt eget struptag. Men jag har aldrig bett om några applåder. Jag har alltid levt i skuggan av mig själv. Ibland har jag gråtit över den jag är. Ofta tyngd av det mörker jag bär.

Om en stor våg skulle falla..

Så nyligen, jag undrat.. Vem kommer att vara där för att ta min plats, när jag är borta? Behöver du någon. Någon som kan tända ljuset över skuggorna i ditt ansikte? Om en stor våg skulle falla och falla över oss alla. Sedan mellan sand och sten, kan du göra det på egen hand? Om jag kunde så skulle jag, jag går vart än du ska gå. Högt upp eller långt ner, ska jag gå vart du ska gå. Och kanske kommer jag ta på reda på ett sätt att ge det tillbaka, en dag. För att titta på dig, för att guida dig genom den mörkaste av dina dagar. Om en stor våg ska falla och falla över oss alla, så hoppas jag att det finns någon där ute som kan ta mig tillbaka till dig.

Spring iväg med mitt hjärta, spring iväg med mitt hopp, spring iväg med min kärlek. Jag vet nu, bara riktigt hur, mitt liv och kärlek kan fortfarande finnas kvar, i ditt hjärta, i ditt sinne, ska jag stanna kvar hos dig hela tiden. Om jag kunde vrida tillbaka tiden, ska jag åka vart du än är. Om jag kunde göra dig min, ska jag åka vart du än ska. Jag går vart du än ska gå.

Offer eller inte..

Det här med inre stress, hur tusan ska man lära sig att hantera det?! Jag försöker, gör mitt allra bästa för att inte låta hjärnan ta över helt och hållet. Men det är svårt. När man vet att det är bråttom, eller kanske till och med mer än bråttom, så har man ovanan att bli stressad och helt enkelt göra saker i all hast. Oftast krånglar det såklart lite grann, just för att man har SÅ mycket att göra, och helst allt vara klart direkt. Jag vet att jag inte är ensam om denna olat. Tror alla någon gång har problem med inre stress. Den där stressen som är fruktansvärt svår att tygla. Även om man tar djupa andetag, saktar ner tempot, försöker tänka att allt löser sig även om det inte är klart precis just nu, så ligger den där, den inre stressen och bråkar som bara den. Varför? Ja du.. Hade jag vetat det hade jag sett till att plocka bort denna ovana snarast möjligt.

Första dagen på plats på jobbet. Självfallet visade tre veckors frånvaro/semester sig tydligt, och omedelbart började jag rusa igenom uppgift efter uppgift. Och det betyder? Jo.. Mimmi mår inte bra. Stress är som tidigare nämnt ett stort gift emot mig, emot min diagnos. Stress är inte bra för NÅGON! Men för mig kanske det är snäppet värre. (Inte för att jag vill att någon tycker synd om mig, utan uppger fakta..) Jag är kall, händerna känns som kylklampar, armarna känns som om jag tränat ett stenhårt pass, benen är gjorda av kokt spagetti. Grattis Mimmi! Du lovade dig själv att inte låta detta hända. Men nu sitter du här.. Nöjd?

Med andra ord, resultatet av första arbetsdagen efter semestern är att jag kommer duscha och sen sova. Dra för våra "black-out"-gardiner. Låta mobilen andas ut ljudet av regn och åska, möjligen någon våg som slår emot stranden. Andas i takt med vågorna, det har varit en bra teknik innan för att varva ner, hoppas på att det funkar idag med. Jag tänker inte låta det här stoppa mig. Jag måste bara låta eftermiddagen gå åt till att vila. Bryta ihop och komma igen helt enkelt. Men för mig är det mer; somna och komma igen.

Bryta ihop, det gjorde jag tillräckligt med igår. Jag har mina dagar. De dagar då allt känns bara skit, man blir arg, ledsen men framförallt förvirrad. Oftast vet jag inte vem jag är, vart jag vill, eller varför jag är där jag är, just de där dagarna. DE ÄR HEMSKA! Tack och lov brukar de bara hålla i sig i en halv dag eller så. Tror jag måste ha de där stunderna också. Måste få ifrågasätta allt det här. Alla har väl någon gång råkat ut för något och tänkt "Varför just jag? Varför just nu?". Man gör det. Inte för att man tycker synd om sig själv, eller för att andra skall göra det för den delen heller. Men man måste få skrika inombords. Få bli arg och ledsen när saker och ting går emot en. Man måste de. För man kan inte vara stark jämt. Inte ens min idol stålmannen kan de. Tror jag inte i alla fall. Alla har en svaghet. Alla har ett stopp, ett hinder, en motgång.

Men att spela offer. Det hjälper ingen. Inte ens mig. Sen att jag ibland verkar ta den rollen, det är upp till betraktarens ögon. För åter igen, jag söker inte folk som tycker sååå synd om mig. Jag vill bara ha förståelse. Att betraktar ser att jag kämpar, att inte folk runt omkring mig pratar strunt och istället vänder sig till mig direkt om det är något de undrar över, eller behöver fråga om. För det finns ingen som kan svara på frågor kring mig, min diagnos, mitt liv än jag själv. Jag lovar. Jag vet faktiskt bäst hur jag mår, känner och vad jag orkar och så vidare.

Jag kämpar, varje dag. För min skull. För Christophers skull. För Baslis skull. För alla som står mig nära. Mina vänner. Min familj. Mina syskonbarn. Mina vänners barn. Mina svärföräldrar och svägerskor med familj. Varje dag är en ny kamp, vissa dagar är lättare, andra värre. Men det är bara jag som kan svara på vilket. Så snälla, prata inte bakom min rygg. Kom till mig. Jag pratar gärna, mer än gärna om allt och inget också för den delen..

Då börjar allvaret igen..

Jag har längtat. Sista veckan har varit behövlig, men lång. Imorgon är det dags att börja jobba igen. Kryper i fingrarna. Vet att det finns en hel del på mitt bord att göra och det ska bli skönt att sätta igång. Träffa kollegor. Sitta på min stol. Sjunga för tomma lokaler på morgonen. Få rutiner igen. Ordning och reda.. Men samtidigt, i samma veva som jobbet börjar så måste jag tänka på att börja lära känna min kropp och gränserna. Jag har under de här tre veckorna, semestern, kunnat "komma och gå" som jag vill. Sova när jag behöver de, vila, alltså bara tänka på vad min kropp behöver. Men ja.. Så funkar inte en vardag. Så vill jag inte att min vardag skall se ut! Åååååh! Kreverar inombords. Eftermiddagen har varit en rejäl pärs. Satt på golvet och grät tills jag såg ut som ett russin. Blev helt tom. Kan det va nervositet inför imorgon? Jag hoppas innerligt de!

Förmiddagen var helt underbar. Besökte Anna och Martin. Det var urmysigt! Tog oss bara ett år att komma av ut till deras hus. Grattis Mimmi, bra presterat! Nu ska de absolut inte dröja lika länge tills vi hälsar på dem igen. Och snart hoppas jag på att få bjuda dem på mat här hemma hos oss. Mat som jag själv orkat laga. Saknar även de..

Dock har jag plockat fram ett gammalt intresse. Teckna, skissa, måla. Tack vare en fråga ifrån Christopher kring en dödskalle till ett plektrumskydd så hamnade jag med block och penna, sen dess har jag knappt kunnat släppa pennan. Nu letar jag efter lite roliga material och så vidare på nätet. Av någon anledning så kände jag ett starkt lugn när jag satt och tecknade. Kanske ett bra tecken? :-)

Nu är det läggdags. Känns ungefär som när man var liten, dagen innan sin födelsedag. Löjligt! 

Tiden som gått..

En dag av smärta. Ryggen är fruktansvärd. Jag kan varken sitta, ligga, gå eller något. Det bara gör för ont, mer än ont. Jag vill inget annat än somna och vakna, hoppas på en bättre dag imorgon. Men för omväxling försökte lägga fokus på något. Jag la den faktiskt på att kika på mina gamla bloggar. Läsa, le, få lite tårar i ögonen. Sen jag började på "blogspot", 2007, så har jag hunnit med massor. Ja, bara gud vet hur jag tänkt vissa gånger. Skrämmande hur naiv jag har varit. Hur jag alltid trott det bästa om folk, hur besviken jag blivit om och om igen. Sårad och körd i botten. Men ändå har jag tagit mig upp på andra sidan! Jag är stark. Väldigt stark. Trots att jag vet de så känner jag mig liten, svag och ensam, trots att jag har så många omkring mig som kämpar tillsammans med mig. Som du förstår är det ingen bra dag idag.

Min mor var här på besök innan, hon kom efter jobbet. När hon var här fick jag lite energi. Jag delade med mig av många av mina favoritsidor på nätet. Tipsade och visade. Tror jag gav henne en herrans massa att kika på. :-) Tänkte att jag kunde bjuda på några här. Så varsågod, här kommer lite kul länkar med allt ifrån inredning till smycken och så vidare.

Poshpooches - en sida med hundkläder och tillbehör som verkligen har alldeles för mycket "vill ha"-saker. Doggie - även detta en hundsida med kläder och så vidare. Även denna LIVSFARLIG! ;-) Fridasgard - hemsida med inredning, letar man efter något "annorlunda" så är detta sidan. Mysigahem - är just vad det den heter, har inredning för "mysiga" hem. Partsofsweden - "pimpa" dina IKEA möbler. Förvara - sidan med all typ av förvaring. Allt för den som vill ha en glasburk till en kul anslagstavla. En riktig favorit för mig. :-)

Så.. Där har vi några sidor som jag rekommenderar att man skulle kolla in. Finns nog något för alla. Nu är det de sista dagarna på semester. Tvätten skall skötas imorgon, ska hälsa på Emma och barnen, fira Emelie som fyller 18 år. Fredag blir det mer kalas, söta lilla Erik blir 1 år. Lördag? Som det ser ut med tanke på de andra dagarnas aktiviteter ligger jag till sängs.. Måndag skall jag vara pigg och energirik. Jag har ju smygkikat på mailen och vet att första veckan är fullspäckad när jag är tillbaka på kontorsstolen. Så, sängen hägrar. Basli följer nog villigt med, sova är ju nästan det enda han gjort sen vi kom hem ifrån kusten.. Skumma lilla bus vovve! :-)

Utan dig.

Vänner är bland det vackraste vi får i livet. Vissa stannar ett tag, andra längre. Sen finns det dem som är menade att stanna för alltid vid vår sida, som gör oss starka och trygga. När en vän mår dåligt så gör det ont i hjärtat, man krossas och vill inget hellre än att kunna bära bördan. Hellre mår man dåligt själv än att se någon man älskar lida.

Jag önskar att jag kunde sudda ut varenda spår att ondska i min väns liv. En krokig väg som kantats om svårigheter och smärta. Jag vill inget hellre än att min älskade vän skall få må bra och få njuta av livets goda sidor. Varför kan inte livet sluta kasta "skit" på dem som redan drabbats av olycka? Dem som kämpat, kämpat och fortfarande kämpar. 

Utan dig. Utan dig hade världen varit tom, tråkig och kall. Utan dig är jag inte jag. Utan dig är allting grått och slaskigt. Utan dig känns luften svår att andas. Utan dig skulle tiden stanna. Utan varandra skulle vi aldrig orka. Men tillsammans ska vi stå ut alla motgångar och problem. Tillsammans är vi starkast! 

Ibland hittar man någon som man vet är den bästa vän du någonsin kommer få. Tack för att just DU valde att dyka in i mitt liv.

Bildbomb :-)

Tänkte jag skulle bjuda på en lite bildbomb ifrån vår vecka i stugan. :-)

Inga bilder på madam själv, men massor på Christopher & Basli. 

Några på mor och Kaj.