"Skånningen..."

Vaknar av värken och kan inte somna om. Funderar på om han är vaken, kanske kan skriva en stund med honom och prata om allt som händer. Vänder mig om och sträcker mig efter telefonen, samma stund som fingrarna finner telefonen i mörkret så minns jag... han finns ju inte längre, Göran.

Det har gått mer än ett halvår, men hjärnan vägrar registrera det. Han brukade ibland vara vaken lika tidigt som jag, och då kunde vi skriva en stund på Facebook, på chatten där. Mycket som sagts där mellan oss. Jag förklarade för länge sen min besvikelse över att han bara försvann och inte lämnade ett enda fotspår efter alla år vi bodde ihop. Även om mamma och han gick åt skilda håll så var jag aldrig redo för det. Han fanns där, under några år, under min uppväxt, och så plötsligt så fanns han inte där längre.

För den som inte vet, så var Göran tillsammans med min mor för många herrans år sen. Vi bodde i ett litet hus, med så pass lågt tak att jag utan några svårigheter nådde taket utan att ens ställe mig på tå, typ. Ett hus som har många många minnen. Bland annat minns jag hur jag smög förbi Laica, en labrador, en brun vacker vän, som var min bästaste vän, en hund, va annars liksom.. Göran visste så väl om att jag smög förbi köket och upp för trappan med Laica tätt intill och så in på mitt rum, och så kröp vi ihop i min säng. Mamma var på den tiden, måste jag nog säga, inte speciellt fäst vid hundar, idag ser det dock annorlunda ut, då till och med hon som var rädd för hundar är störtförälskad i vår lilla krabat Basli Bus. Så det var inte alltid poppis att jag släpade med mig Laica in i huset, dock hade inte Göran något emot det, helt enkelt hade vi en liten hemlis.

Likaså kommer jag ihåg hur Göran kunde hämta mig i hans "bajsbruna" bil, vid skolan, men inte ända framme, för det var pinsamt (suck för hur man tänkte på den tiden..). Han hämtade mig hellre än att jag cyklade. Speciellt de dagarna med dåligt väder. :-)

Pratade faktiskt med mamma för ett tag sen om den gången vi va på High Chaparall tillsammans med Göran. :-) det är nog ett tillfälle som kommer följa mig resten av livet. Göran hade jobbat som bankrånare på tåget där, och kände såklart de som hade hans gamla jobb. När vi satt på tåget så hamnade vi såklart vid bänken där kistan fanns, och fick självklart ta en roll i själva rånet. Spänningen känns nästan när jag tänker på det, och jag ler för mig själv.

Kommer att tänka på hans tatuering, den han hade på halsen. En liten djävul, va annars liksom. ;-)

Gud va jag babblar på. Men när livet är svårt så är det minnena som gör det lättare. Speciellt nu.

Göran brukade som sagt vara vaken rätt tidigt, oftast pratade vi en stund på chatten precis när jag kommit till mitt jobb och startade igång datorn. Han kunde komma med kommentarer kring min situation, saker som bara han skulle säga. Sista gången han skrev till mig var 30 december 2013. Sista gången vi talade med varandra var den 31 december.

Startade precis Facebook och letade rätt på den gamla chatten. Första gången han skrev där;
"Göran Lundgren"
HEJ NU HAR JAG HITTAT DIG MVH SKÅNNINGEN!

Lilla Göran.. Jag tror du vakar över mig. Vill tro det i alla fall. För du fanns där som en skyddande ängel, när du levde. När jag ville klaga över situationen jag hamnat i med sjukdom och så vidare, så vände du på allting, snurrade på allt tills det helt enkelt blev ett ryck med axlarna och sedan ett leende. Tack Göran... Jag saknar dig.