There's A Place For Us

En låt som går ofta, väldigt ofta just nu här hemma..

Tungt..

Det sägs att tiden läker alla sår. Vet inte om jag håller med om de. Tunga dagar. Väntar fortfarande, men jag väntar förgäves.. Mycket känslor har rörts upp den senaste tiden och orden känns tomma och meningslösa. En kamp mellan hopp och förtvivlan. Vissa personer som man aldrig trodde skulle falla, personer som varit stålmannen är plötsligt inte densamma längre. Det gör ont att se. Fruktansvärt ont. Speciellt med tanke på att man inte kan göra något.. En kram, några vänliga ord, men va i hela friden hjälper det.

En tuff period allmänt.. Svårt att äta, det tar helt enkelt stopp när jag försöker äta det som min make så snällt stått vid spisen och tillagat. Ingen direkt lust att göra något, får ingen energi eller ork till att göra det som jag borde. Lättretlig, känslig rent allmänt men mest för ljud, ljus är jobbigt. Tappar ord. Tappar bokstäver. Stora svårigheter att läsa. (så ber om ursäkt om det finns felstavningar eller felformuleringar..) Hjärtklappning som heter duga. BLÄ! Skulle nog kunna fortsätta i evigheter, förmodligen.

VILL MÅ BRA! Ge mig en dag med energi, ork, glädje och ja, allt vanligt "tråkigt"!

Sorg, tomhet. Begravning.

Känns otroligt, en "deja vu"-känsla.

I morse när man gick upp så var himmeln mörk, såg ut som det skulle börja regna. Jag kände mig väldigt tom, kall och lättretlig.. När vi satt i kyrkobänken bland sörjande människor hörde man snyftande och såg brinnande ljus och rödgråtna ögon. Jag kramade varmt om Maris make, han kändes stark men ögonen sa annat. Precis när begravningsgudstjänsten skulle börja så hände det(!), solen sken in igenom den öppna sidodörren till Skene kyrka. Jag tillät mig själv att le mellan tårarna. Just det här hände för cirka 10 år sen och jag tänkte tanken "Mari är här nu.."

Ett vackert stilla avsked. Kramar. Tårar. Farväl.. Vi ses igen!

På vägen hem sitter vi sida vid sida, jag och min man. Vi lämnar Skene bakom oss med tunga huvuden och hjärtan. Christopher säger "Men gud vilket fint väder det blev då!" Jag ler för mig själv och genom tankarna rusar "den här dagen har du fixat till snyggt Mari.."

Den här kvinnan har gjort ett stort intryck, eller ska man säga avtryck? vilket som så har Mari skapat minnen för både mig och Christopher, till vissa minnen har vi materiella ting, som pryder våra väggar. Dessa mötena vi haft med kvinnan som idag begravdes av sin man, lillebror, pappa, nära vänner och bekanta har skapat många minnen, alla har sina egna av henne. Hon var verkligen en unik person som jag minst sagt har sett upp till. Jag ångrar så att jag aldrig sa det till henne, att hon inte fick veta hur mycket jag tycker om henne, hur hon förändrat min riktning i livet, att hennes ord, styrka och värme smittat av sig och jag vill verkligen lyckas se livet precis som hon. "Det är som det är.." Prästen tog upp detta idag, nämnde just det, ditt uttryck; det är som det är. Du såg livet så, det var väldigt tydligt.

Så, Mari, jag tror ju till viss del på ett liv efter detta, att personer stannar kvar och vakar över oss. Hoppas på det för maken och lillebrors skull. Smärtan var total när man såg in i deras ögon. Jag önskar att de finner ro, men jag vet att det är svårt, dock tänker jag inte säga att tiden läker alla sår, för det blir ett känsligt ärr när man förlorar någon man älskar djupt.

Jag tror Mari hade en ändlös ask med glitter som hon kastade ut över alla hon träffade.. Glittret bestod av lycka, kärlek och värme. Jag är stolt och hedrad över att jag fick dela en liten pusselbit av hennes liv.

Tack Mari, vart du än är. Tack för en vacker begravning. Mina tankar går till närmast anhöriga. Tänker på dem varje dag, gjort i flera veckor nu.. Skickar en mängd varma kramar och styrka till dem (trots att jag vet att Mari aldrig gillat just det där med "styrkekramar".) Ler lite igen när jag tänker på det. Unik var de, men så otroligt speciell på ett underbart och vackert vis.

Våga..

Armband

Myser i stugan och pysslar lite. :-) lite armband blir det. Fight för M.E.! Lite olika varianter har det allt blivit. Ingen favorit ännu. Funderar på att skaffa andra färger men blått är ju ME's färg, hmm.. Jag vet inte. Vi får se. Beror ju på hur många som vill ha ett armband såklart. ;-) 

Drömmar..

Klockan är snart halv nio, och jag har varit vaken sen 4 ungefär.. De senaste nätterna har jag drömt saker som kan ses ur en miljon olika vinklar, men efter dålig/för lite sömn så ser de just nu ganska gråa ut. Drömmer om saker jag gjort förr, saker som var normalt och självklart då. Ena natten är jag tillbaka på dansgolvet tillsammans med vänner och dansar så att svetten rinner, nästa natt.. Ja, då går jag ut med ån tillsammans med Basli, precis som vi brukade. Tredje natten står jag på håll och ser Christopher spela bas på scen och jag drar ett djupt andetag och ler för mig själv tittar på klockan och hon närmar sig ett, på natten. Det var då, nu är nu.

Jag får så ofta höra "ingen förstår nog egentligen hur det är.." Och det är nog en fullkomligt korrekt tanke. För jag tror knappt själv att jag förstår. Jag ber om ett mirakel, om ett botemedel, om något som bara kan vända tillbaka allt.

Ofta kommer tankarna "varför kämpade jag i två år? varför har jag en skuld på väldigt mycket pengar för studier som jag kanske aldrig kommer få dra nytta av igen?" Det gör så ont att mycket av de jag lärde mig under de två åren börjar bli suddigt. Hittade mina betyg igår och det var som att sätta en kniv i ryggen. Vad har jag för nytta av dem när jag vissa dagar knappt kommer ihåg va jag gjorde 10 minuter tidigare?

Det är väldigt lätt att gräva ner sig i ett mörkt hål när man sitter själv hemma och inte vet vad man ska göra, eller vad man kan göra utan att riskera att bli liggande. Jag vet att det är lätt att stå vid sidan av och tala om för mig att jag måste ändra mitt tankesätt, att jag ska se saker och ting ur ett annat perspektiv, att det är jag som gräver min egen grav.. Jag har hört allt det där tusen gånger. Det jag hatar att höra är när folk som står bredvid kan berätta för mig att jag har gett upp...? Om jag hade gett upp, då hade jag nog inte gråtit fortfarande. Då hade jag nog inte känt ilskan jag gör. Men vissa dagar, vissa stunder så känner jag mig tom, men när den känslan sedan byts ut emot ilska, ja, då vet jag att det fortfarande finns en glöd kvar hos mig. Jag har inte gett upp, inte idag och inte imorgon.

En vecka vid kusten kan inte komma lägligare. En vecka bara vi tre. Christopher påminde mig om att komma ihåg att ta med en filt till mina ben. Vi ska vara ute så mycket som vädret bara tillåter och rullstolen skall med. (Det är lätt att jag börjar frysa om benen när man sitter där still, därav påminnelsen om filt.)

Jag ser fram emot att kunna ta en stol och sätta mig gräsmattan och kasta en boll till Basli, att kunna låta Christopher ta sovmorgon medan jag låter Basli kissa på åkern bakom stugan, för dit orkar jag gå. Längtar efter att känna den där salta luften, att kunna ta ett steg utanför dörren och andas friskluft istället för att behöva ta mig tre våningar ner.. Det är mycket en veckas ledighet tillsammans med min älskade make kan ge, speciellt på kusten, på markplan framförallt. Och den här veckan får vi njuta för de kan vara en vecka som dröjer väldigt väldigt länge innan det sker igen.

Bitsk tant med en groda i halsen.

En stor slemmig och äcklig groda, blä, men det är precis så det känns i halsen. Förkyld? Ja, det skulle man kunna säga. Febern har sina toppar och dalar, medan värken bara kör samma läge hela tiden, fruktansvärd är statusen.

I lördags unnade jag mig att fira min bästa väns födelsedag. Det blev en sen kväll med mycket skratt. Redan när vi kom hem på kvällen kände jag febern lura kring hörnet, och när jag sedan vaknade på söndagsmorgonen stod det klart. EN RAK HÖGER, varsågod Mimmi. Man skulle kunna tro att efter två år så borde jag lärt mig hur det här fungerar och vad resultatet av att försöka vara normal för en kväll blir. Men icke så nicke. Tant Mimmi ska pröva tusen gånger och sedan hundra gånger till förmodligen innan hon lär sig. En hel kväll där man låtsas vara frisk slutar med att jag blir sjuk, riktigt sjuk. Det som är lite komiskt är att jag idag, måndag morgon, räknade med att vara helt återställd igen. Vilken nit jag gick på..

Grodan i halsen har växt under natten, jag låter både konstigt när jag pratar men framförallt så gör det ont att yttra minsta lilla ljud. Så de ljud jag tänkte få fram idag blir att avboka tandläkartiden imorgon. Jag har prövat att gå till tandis en gång innan med feber, och det är absolut inget jag rekommenderar!

Jag är både arg och ledsen, och väldigt sjuk idag. Arg på mig själv, men mest arg på den här förbannade situationen med sjukdomen. EN KVÄLL och så får jag den här käftsmällen. Försöker se det som att det var värt de, men just för stunden är de svårt när jag bara vill dra täcket över huvudet och försvinna.

Förbannade, jäkla, attans bananer, skit sjukdom. Så arg är jag.

Mini-roadtrip med Johan.

I morse vaknade jag och bestämde mig för att idag ska jag ut. Så, jag tog efter många om och men, mig upp ur sängen, tog siktet på duschen och njöt av ångande varmt vatten medan jag blundade och andas djupt. Jag måste ut ur lägenheten, punkt slut.

En snäll Johan ställde som vanligt upp och lekte chaffis. Omtänksamt undvek han motorvägen (ja, jag vet min fobi för motorvägar är lite löjlig men det värmer när någon tänker på det så jag slipper..) Vi började faktiskt på Hööks då jag sett på deras hemsida några jackor/täcken som var prisvärda och ville kika på dem. Slutade med att jag köpte ett täcke, och Johan ett. ;-)

Det första, hel bruna valde jag, det andra rutiga valde Johan. Både så läckra! 

Jag kände sakta att kroppen började säga ifrån men ilskan över denna gräns så struntade jag i det.

Nästa stopp var ICA. Ett paket hade legat och väntat länge där på mig ifrån Shopping4net. :-) I detta finns något som heter kolloidalt silver, vilket har hjälpt andra i min sits med bland annat de försvagade immunförsvaret. Sen skulle det handlas lite schampo&balsam, kladdkaka och vaniljsås (lite annat blev det också så klart).

Tanken var också att jag skulle hämta ut några paket på Spelmagasinet, men efter ICA rann all energi ur mig. Jag blundade och såg trapporna till lägenheten och började må illa. Men jag tog mig upp för dem. Mysbyxorna åkte på, sen däckade jag i soffan.. Tårarna hotade i ögonvrån. Jäkla förbannade kropp. Hur kan det vara rättvist att jag orkar två, ja, TVÅ ärenden och sen är så trött och utmattad att jag skakar och mår illa? Ledsen, arg och ja, illamående.

Sakta börjar det gå upp för mig. Jag är inte frisk, verkligen inte. Och hur kan jag då begära att folk runt omkring mig ska förstå och acceptera de, när jag själv vägrar? Hur man det vara rättvist av mig att tvinga på andra de jag själv inte klarar av att respektera? För acceptera, det kommer jag aldrig göra, för det är för mig samma sak som att ge upp, och det, nej, det kommer jag ALDRIG att göra. Kämpar glöden i mig är på väg att slockna, men ännu glöder den.

ME-armband.

Nu har jag fått hem mina bokstäver. Lite missnöjd med kvaliteten på dem, men va tusan, de passar bra till lite prototyper och så får jag beställa en vända med större antal sen, förmodligen från något annat ställe. :-)

Men här är en bild på mitt nya projekt:

Tanken är väl att göra "bokstavs"-armband med texten "Fight for ME" i blått och vitt. Anledning till färgerna är att blått är ME färgen. De blå bandet är för min sjukdom, så därav blått med egentligen genomskinliga pärlor. :-) 

Svägerskorna Evelina & Josephine har redan bokat varsitt och ett finns på min handled. 

Idén är typ att man kanske kunde sälja dem till förmån för RME, med andra ord skänka pengarna till dem när de blivit en liten större summa. Frågan är va tusan man ska ta för dem!?? Jag vill ju ge bort dem...