Morgondagen..oron, rädslan.

Tror verkligheten börjar gå upp för mig idag. Plötsligt är jag arg, ledsen, förvirrad och klumpen i bröstkorgen  växer och trycker. Panik? Ja, jag tror faktiskt det.

Normalt skulle jag en söndag som denna vila inför morgondagen, inför kommande vecka. Idag är det söndag men ingen vanlig söndag längre. Imorgon? Nope, inget jobb, och jag känner mig redo att kräkas. Det ligger en sjuk oro i kroppen för kommande månader, för framtiden. Vad ska hända egentligen? Kontroll-människan i mig bara skriker just nu. Ser bilden av mig själv mitt i skogen med bara granar och tallar som sällskap och där jag står och gapar rätt ut så högt och länge att halsen gör ont och rösten försvinner.

Försökt att tänka på annat idag men tankarna vandrar tillbaka hela tiden. Det kommer bli en tuff tid. Det vet jag, och försöker förbereda de närmaste omkring mig om just detta. Jag kommer behöva stöd, hjälp, råd och tusen andra saker. Framför allt så vill jag få mitt leende tillbaka, inte bara le, utan le ifrån hjärtat.

"Skånningen..."

Vaknar av värken och kan inte somna om. Funderar på om han är vaken, kanske kan skriva en stund med honom och prata om allt som händer. Vänder mig om och sträcker mig efter telefonen, samma stund som fingrarna finner telefonen i mörkret så minns jag... han finns ju inte längre, Göran.

Det har gått mer än ett halvår, men hjärnan vägrar registrera det. Han brukade ibland vara vaken lika tidigt som jag, och då kunde vi skriva en stund på Facebook, på chatten där. Mycket som sagts där mellan oss. Jag förklarade för länge sen min besvikelse över att han bara försvann och inte lämnade ett enda fotspår efter alla år vi bodde ihop. Även om mamma och han gick åt skilda håll så var jag aldrig redo för det. Han fanns där, under några år, under min uppväxt, och så plötsligt så fanns han inte där längre.

För den som inte vet, så var Göran tillsammans med min mor för många herrans år sen. Vi bodde i ett litet hus, med så pass lågt tak att jag utan några svårigheter nådde taket utan att ens ställe mig på tå, typ. Ett hus som har många många minnen. Bland annat minns jag hur jag smög förbi Laica, en labrador, en brun vacker vän, som var min bästaste vän, en hund, va annars liksom.. Göran visste så väl om att jag smög förbi köket och upp för trappan med Laica tätt intill och så in på mitt rum, och så kröp vi ihop i min säng. Mamma var på den tiden, måste jag nog säga, inte speciellt fäst vid hundar, idag ser det dock annorlunda ut, då till och med hon som var rädd för hundar är störtförälskad i vår lilla krabat Basli Bus. Så det var inte alltid poppis att jag släpade med mig Laica in i huset, dock hade inte Göran något emot det, helt enkelt hade vi en liten hemlis.

Likaså kommer jag ihåg hur Göran kunde hämta mig i hans "bajsbruna" bil, vid skolan, men inte ända framme, för det var pinsamt (suck för hur man tänkte på den tiden..). Han hämtade mig hellre än att jag cyklade. Speciellt de dagarna med dåligt väder. :-)

Pratade faktiskt med mamma för ett tag sen om den gången vi va på High Chaparall tillsammans med Göran. :-) det är nog ett tillfälle som kommer följa mig resten av livet. Göran hade jobbat som bankrånare på tåget där, och kände såklart de som hade hans gamla jobb. När vi satt på tåget så hamnade vi såklart vid bänken där kistan fanns, och fick självklart ta en roll i själva rånet. Spänningen känns nästan när jag tänker på det, och jag ler för mig själv.

Kommer att tänka på hans tatuering, den han hade på halsen. En liten djävul, va annars liksom. ;-)

Gud va jag babblar på. Men när livet är svårt så är det minnena som gör det lättare. Speciellt nu.

Göran brukade som sagt vara vaken rätt tidigt, oftast pratade vi en stund på chatten precis när jag kommit till mitt jobb och startade igång datorn. Han kunde komma med kommentarer kring min situation, saker som bara han skulle säga. Sista gången han skrev till mig var 30 december 2013. Sista gången vi talade med varandra var den 31 december.

Startade precis Facebook och letade rätt på den gamla chatten. Första gången han skrev där;
"Göran Lundgren"
HEJ NU HAR JAG HITTAT DIG MVH SKÅNNINGEN!

Lilla Göran.. Jag tror du vakar över mig. Vill tro det i alla fall. För du fanns där som en skyddande ängel, när du levde. När jag ville klaga över situationen jag hamnat i med sjukdom och så vidare, så vände du på allting, snurrade på allt tills det helt enkelt blev ett ryck med axlarna och sedan ett leende. Tack Göran... Jag saknar dig.

Rökfri, äntligen!

Jag kan klappa mig själv på axeln och stolt briljera med att jag ÄNTLIGEN lyckats sluta röka. Det är alltid första veckan som är fullständigt fruktansvärd för mig, och nu, den här gången, så var inte ens den jobbig. :-) Så heja mig.

Så jag letade rätt på den där informationen vad som händer i kroppen efter det att man slutat röka, och såhär ser den ut;

20 minuter efter ditt rökstopp
- har blodtrycket och pulsen gått ner till en normal nivå.
- temperaturen i händer och fötter börjat återvända till det normala.
- har man tagit bort en viktig orsak till att få rynkor i ansiktet i förtid.
- slipper man oroa sig för de 4 700 giftiga ämnena som man suger i sig med varje cigarett.

8 timmar efter ditt rökstopp
- börjar kolmonoxidhalten i blodet att minska och närma sig det normala. I och med det får det livsviktiga syret mer plats och syrehalten i blodet blir mer normal.
- blir man mindre trött.
- har man förlängt livet med 5 minuter för varje cigarett man inte rökt.

24 timmar efter ditt rökstopp
- har riskerna för att man ska få en hjärtattack börjat minska.
- har man sparat minst 40 kronor, om man rökt ett paket om dagen.

2 veckor - 3 månader efter ditt rökstopp
- har blodcirkulationen och lungkapaciteten blivit så pass mycket bättre att det känns lättare och roligare att promenera.
- har man fått ökad blodcirkulation, även i ryggkotor vilket därmed minskat risken för ryggbesvär.
- har huden börjat få tillbaka sin friska rosa ton istället för den tidigare gråaktiga.
- har förmågan att läka tandlossning ökat betydligt.
- som kvinna har man ökat möjligheten att bli gravid (om man så önskar).
- som man har man ökat förmågan för att få erektion.
- har smak- och luktsinnet vaknat till liv, med andra ord så smakar mat och dryck mycket godare.

4 - 6 månader efter ditt rökstopp
- har flimmerhåren i luftrören återhämtat sig och arbetar nu för fullt med att "städa" lungorna.
- har man minskat slembildningen och eventuell hosta.
- har de skador rökningen orsakat i blodkärlen börjat repareras.
- risken för att man drabbas av en blodpropp blivit mycket mindre än när du rökte.
- börjar man känna sig mycket piggare än när man rökte.

1 år efter ditt rökstopp
- är risken för att man skall få förträngningar i blodkärlen och hjärtinfarkt bara hälften så stor som om du hade fortsatt att röka.
- har immunförsvaret blivit bättre, man kan lättare stå emot förkylningar och andra sjukdomar.
- är risken för att man ska få allergier och luftrörskatarr betydligt mindre.
- har kroppen fått förmågan att snabbare läka magsår och minskat risken för att få återfall av magsår.
- har man sluppit att föra handen till munnen ca 47 040 gånger!
- har man gett sig själv "extra" tid som motsvarar ungefär 1 000 timmar (tid som man tidigare ägnat åt rökning).
- har man sluppit lägga ut omkring 13 000 kronor på att andas in 4 700 gifta ämnen, varav 43 av dessa dessutom är cancerframkallande.
- har man fått en friare tillvaro och är inte längre beroende av nikotin.

5 år efter ditt rökstopp
- är risken för att man ska få en hjärnblödning lika liten som hos en ickerökare.
- har celler som varit i ett förstadium till att utveckla cancer fått en möjlighet att läka.
- har riskerna för att man ska utveckla cancer i mun, hals, matstrupe, urinblåsa, njurar, livmoderhals och bukspottskörtel minskat betydligt.
- har man sparat omkring 65 000 kronor på att inte röka.

Till sist, 10 år efter ditt rökstopp..
- är risken för att man ska få lungcancer hälften så stor, jämfört med om man fortsatt röka.
- har man sparat omkring 130 000 kronor på att inte röka.
- har man fått extra tid som motsvarar ungefär 1 år av den vakna tid du före rökstoppet ägnade åt rökning.
- har man fått ett rikare och friare liv, och förbättrat hälsan väldigt mycket, jämfört med om man hade fortsatt röka..


Så åter igen, heja mig. :-)

Tatueringen..

Imorgon, onsdag, så har jag en bokad tid hos en tatuerare, faktiskt i Fritsla?! (av alla ställen på jorden liksom..) Det är en tjej som öppnat en studio där som heter "WoodooInk". Lite häftigt att lilla Fritsla har sin egen tatueringsstudio tycker jag. :-)

Det är en viktig tatuering som skall göras, en som ska påminna mig varje dag om att kämpa. Ett märke för livet, på många sätt. Texten är "Stay Strong" och kommer se ut ungefär som bilden nedan:

Och den skall sitta på vänster handled. :-) Längtar verkligen. Återkommer med resultatet så snart den gjord.

Med mera..

Vaknade till när Christopher skulle till jobbet och det kändes som om jag var sjukt bakfull, på riktigt. Det var en otroligt jobbig känsla och jag gjorde allt för att somna om, tack och lov gjorde jag det också. För en stund sen rullade jag, bildligt talat, ur sängen och höll i väggarna medan jag tog mig till duschpallen och satte på "kokhett" vatten. Där satt jag en bra stund, försökte andas mig själv lugn. Djupa andetag ner i magen och sakta ut igen. Lutade mig emot väggen eftersom allting snurrade. En behövlig dusch. Myskläderna är på och nu installerar jag om The Sims 3 för att se om de fungerar bättre då, vilket kommer ta några timmar.

Så, gårdagen! Fortfarande ingen direkt reaktion, med andra ord, jag har inte fattat än. Tänkte kortfattat förklara vad som komma ska, mer än heltidssjukskrivningen då alltså. Åter igen ska jag börja med en rejäl kur av B12 i tablettform, då min sprutskräck fortfarande ligger och förhindrar ett eventuellt sådant alternativ. En remiss till Rehab är skickad för att försöka få till något samarbete med dem. Då är det en slags "smärthanteringskurs" som är på tal. Sen. ja, sen står det still? Var det något annat vi skulle ta itu med nu omedelbart? Ja, varma bad vart de ja. Ska försöka få tag i Fibromyalgi-föreningen kring Rehab-badet, vilka hyr varmvattnet varje fredag tror jag det var!?

För övrigt har jag fått recept på kortison-salva för såren som bråkar. Huden är som sagt inte vän med några kemikalier eller annat starkt, och vid kontakt med exempelvis rengöringsmedel så får jag sår. Någon allergisk-reaktion förmodar läkaren. Så jag får inte pilla på det, vilket jag lätt gör, och så ska det på salva för att förhindra infektion.

Sen har en mening som läkaren sa igår etsat sig fast i bakhuvudet på mig, vilken skakar om mig ordentligt. "Du har, ända sedan du blev sjuk, gömt dig bakom ditt jobb för att slippa ta itu med sjukdomen!" Det värsta är.. att hon förmodligen har rätt. Eller ja, hon har rätt. (suck!)

Beslutet..

Måndagen den 22 september 2014 är dagen då jag äntligen enligt läkaren tagit mitt förnuft till fånga. När allt var över tittade hon mig i ögonen med en värme som kändes i hela kroppen och sa; "Det är dags att du inser att du faktiskt är sjuk och att du måste vara mer mån om dig själv. Din hälsa ska du ha hela livet."

Från och med imorgon är jag heltidssjukskriven till och med januari 2015. Det är en början, kan bli längre, vilket det troligen kommer bli, dessvärre. Det har inte slagit mig än, men kommer att göra snart, och då vill jag inte vara i mitt eget umgänge.

Igår gjorde jag verkligen allt jag inte ska för att lyckas hålla tankarna borta ifrån idag, det funkade sådär, och när pulsen var skyhög kunde jag inte varva ner, vilket såklart resulterade i att jag fortsatte, i samma tempo. Pulsen var densamma i morse, så tackar gudarna för sömnmedicinen i natt, utan den hade förmodligen jag aldrig somnat. Värken i händerna, min totala avsaknad av styrka i armarna i morse gjorde att sminket fick utebli, något som jag oftast lägger några skedar på för att orka se mig själv i spegeln eller visa mig bland folk. Förväntade mig en reaktion på de mörka ringarna som numera är IKEA-kassar vid det här laget, och en reaktion fick jag. Den bleka gråa huden? Det glanslösa håret? Såg nog inte lika bedrövlig ut som jag kände mig.

Såhär till kvällen kan jag inte vara mer  tom i huvudet eller hjärtat för den delen.

Min dröm om livet är så långt bort det kan bli nu. Heltidsjobb? Nej, nu är det heltidssjukskriven som står på schemat. Tack för den pucken! Hoppas jag kan hålla psyket i schack. Önskar att vi hade hittat ett boende närmre marken så jag åtminstone kunde gå ut lite mer självständigt utan att oroa mig för trapporna (som jag alltid gör numera..).. samma trappor som jag för två år sen hoppade upp för utan att bli andfådd.

Så, nu är det såhär. Dags att vända på pannkakan och försöka få spiralen att gå uppåt igen!

Vanity - Sweet Exposure (äntligen!!)

Som jag längtat. :-) 

Nu har "lilla" svågern tillsammans med sitt band
Sweet Exposure

släppt en ny låt och video!

Ännu ett mästerverk enligt mig.
Och det var verkligen dags för en ny
låt, med tanke på att jag kan den
andra utantill nu. ;-)

"Grattis" Andreas, Gustaf och Stefan!
Ni är verkligen super duktiga!

En utsträckt hand..

Jag fick nyligen information om att man som anhörig, närstående, vän eller bara vem som helst kan stödja Riksföreningen för ME-patienter. Det handlar om ett engångsbelopp en gång om året. 250 eller 150 kronor. Idag har vi skickat in en ansök i Christophers namn.

Såklart uppskattas varenda krona till föreningen RME!

Patientföreningen grundades 1993. Flertalet i styrelsen är själva drabbade av ME/CFS och måste därför sköta styrelsearbetet i anpassad takt. Deras uppdrag innefattar förutom det administrativa, spridning av information till myndigheter, samhälle och medlemmar, samt stöd och samtal med medlemmar. Föreningen är en partipolitiskt och religiöst obunden patientförening. Den har ett gott samarbete med läkare, specialister och forskare på området, till gagn för medlemmarnas möjlighet att få adekvat utredning, diagnos och behandling. Föreningen informerar och för en dialog med media, sjukvårdsmyndigheter och politiker för att få bort missuppfattningar och missförhållanden kring diagnosen i sjukvården.

Antalet medlemmar stiger stadigt och föreningen har nu drygt 1000 medlemmar utspridda över hela landet. Det finns fem lokala föreningar; Västernorrland, Stockholm, Östergötland, Väst och Skåne. Även i övriga landet har ett antal stödgrupper bildats. Lokalföreningarna anordnar bland annat träffar och driver lokala frågor.

Föreningen har valt att inte låta sig sponsras av några kommersiella intressen för att behålla sitt oberoende som intresseförening.  Den gör inte heller reklam för några produkter eller specifika behandlingar i kommersiellt syfte. Hela verksamheten finansieras av medlemsintäkter, vilket innebär att föreningen har mycket knappa resurser. Telefon, trycksaker, utskick, medlemsblad, möten och resor till och från möten betalas med dessa gemensamma medel. Vilket betyder att allt arbete utförs ideellt och i mån av ork och kapacitet. Möjlighet finns att söka fondpengar till något speciellt projekt. Till "enkätprojektet" fick föreningen till exempel stöd av Arvsfonden.

Så, vad jag skulle önska, men inte tvinga någon till, utan av ren egen vilja, om man har råd och vill, så får ni gärna stödja föreningen. Föreningens hemsida hittar ni här; RME.nu och för att komma direkt till ansökan klickar ni här; Ansökan. I ansökningsformuläret väljer man att bli "Huvudmedlem" eller "Stödmedlem". Det som egentligen skiljer dem åt är kostnaden per år. Under "Övrigt" kan ni om ni eventuellt känner för de kommentera att ni är närstående, anhörig eller vän till mig, Mimmi Backlund.

Upp till dig, er. Bara en önskan ifrån min sida.
Kramar i massor! <3

En vanlig söndag.

God morgon! Ännu en söndag vaknar.. Tvättstugan idag, som alltid. Söndagar är tvätt och städ-dag på tredje våningen. För tillfället är det lite komplicerat att städa med tanke på att allt är huller om buller här hemma. "Renoverar" hallen, vilket betyder att vi äntligen har målat väggarna och dörrfoder snart kan hoppa upp. Lite, eller nej, väldigt trött på röran som det innebär att renovera. Längtar tills allt, verkligen allt är klart. Nästa projekt är väl att bestämma diskbänk, som jag har haft allvarliga problem att välja. :-)

Imorgon är det måndag som brukar betyda jobb. Dessvärre ser det inte ut så för morgondagen. Ett avstämningsmöte med Försäkringskassan, läkaren min och mina chefer är inbokat istället. Så för att orka detta kommer jag inte gå till jobbet imorgon. Tur det, för här ligger jag i soffan med feber, mer värk än vanligt och illamående som hopar sig i halsen. Blä! Tror illamåendet är värre än vanligt på grund av en enorm oro och stress inför mötet imorgon. Så imorgon kommer jag kunna sluta prata i gåtor och berätta vad som komma ska.

Söndag i all ära.. Idag tänker jag inte göra många knop.

Tystnad.

Finner inte orden längre så tystnaden kvarstår. Vill prata om det som komma ska, men det går inte. Måste ta itu med det först. Efter måndag kanske jag kan delge vad som kommit till ett beslut.

Ingen vet hur det känns. Vingklippt, ja, där har ni ett ord som förmodligen förklarar en hel del. Men allt kommer bli bra, någon gång, hur jäkla förminskad och illa till mods jag än är så vet jag, allt kommer sluta bra. Höll huvudet högt.

Du gamla, fria nord..

Dom tog det sista fyllot på den sista permissionen. Dom beslagtog hans sista ägodel och släpade honom hårdhänt sen ner till stationen. Dom sa; okej stan är lugn nu. Nu kan ni låta era söta, vita barn springa omkring. Och dom kom ut ur sina gömmor och dom såg sig runt, men dom såg ingenting. Du gamla, fria nord. Här på bästa sändningstid får vi ett välserverat styckmord. Varför inte stänga av solen fort? För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig, rätta till allting dom gjort mot dig.

Högt ovanför gatorna i stan delas piller ut mot flunsan medan nya planer smids. Ja, dom stora männen har en ny plan. Det är att kriminalisera symptomen medan sjukdomen sprids. Och när jag vaknar ömmar mina käkar och min pappa svettas kallt. Jag försöker hålla hårt i nåt, men jorden vill springa, det är lava överallt. Du gamla fria nord. Här direktsänds varje våldtäkt, varje razzia, varje självmord. Varför inte stänga av solen fort? För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig, rätta till allting dom gjort mot dig. 

Ja, dom tog det sista fyllot på sin flygfärd på väg över plast och neon. Dom släpade honom ner till stationen och sa: Du borde fatta bättre än att försöka rymma härifrån. Själv åker jag ut på turné, och drömmer om pojken med guldbyxorna men det är inte samma sak nu när alla sitter bakom lås utom knivarna och yxorna. Du gamla, fria nord. Här på bästa sändningstid får vi ett välserverat styckmord. Varför inte stänga av solen fort? För vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig, rätta till allting dom gjort mot dig.

Ett guldkorn..

Ett problem som krånglar till det en hel del, speciellt sen jag blev sjuk, är min obalans i humöret. Jag har helt enkelt väldigt svårt att hålla tillbaka känslorna som dyker upp utan förvarning. Ilska, sorg, glädje, vad det än är så blir det alltid lite för mycket av känslan..

En person förutom min älskade make såklart, som ofta får stå ut med detta är vår kära granne och vän Johan. Visst, det är Christopher och Johan som mer eller mindre är som bröder men när det kommer till syskonrelation så är jag och Johan inte speciellt långt borta. För det finns ingen som retar mig mer, eller jag retar mig på, han kan verkligen få mig att vända på en handvändning i humöret. Det är säkert minst en gång i veckan som jag vill strypa honom, men...

..det finns ingen vän som han. Snällare än snällast! (som sagt, även om jag vill strypa honom då och då..) Men han ställer alltid upp. Se bara vad han gör för mig 4-5 dagar i veckan, hämtar eller kör mig dit jag behöver ta mig. Eller se bara hur han ställer upp med Basli, har honom så fort vi behöver hjälp. Stöttar och finns där när livet är lite extra tufft. 

Så att den killen står ut med mig, och mina utskällningar då och då, trots att han inte är tvungen, vilket Christopher numera på sätt och vis är ;-) det förstår jag inte alltid. Han kanske hatar mig för ett ögonblick men nästa ja, då har han suddat ut minnet av de och är där och petar mig i sidan för att få mig på bättre humör. Den killen kan verkligen göra vad som helst för att mana fram ett leende hos mig.

Sen jag blev sjuk så har vi lutat oss tillbaka på många  personer. Det är flera personer i vår umgängeskrets som har gjort och gör fortfarande allt för att bara få vår vardag att gå runt lite lättare tills vi har hittat en balans i allt det här. Men Johan, du är ett guldkorn i sanden i Sahara öknen! Jag är enormt glad att Christopher har dig, men även att du finns där för mig.

Men vissa dagar vill jag strypa dig, faktiskt! Det visste du dock redan. 

Vi älskar dig vännen. Glöm aldrig de!

Hävt köp

Efter besiktningen så blev jag tveksam till huset. Försökte intala mig själv att de bara vara mitt dåliga hjärta som och otroliga "nojighet" som bråkade men idag har vi tagit beslutet att häva köpet.

Klartext: Det blir inget hus den här gången..

Anledningen förklarar jag mer utförligt en annan dag. Men det fanns för mycket felaktigheter som inte borde funnits OM det varit utfört korrekt ifrån början.

Jag vet att vi tagit rätt beslut även om det gör väldigt ont just för tillfället. Men på något vis är jag ändå lättad. Kändes som luften gick ur mig när vi till slut sa "nej, vi vill inte det här mer!". Förmodligen har jag gått och spänt mig sen i måndags typ.

Det kommer fler hus (alternativt lägenheter).

Klassåterträff...?!

Kom förresten häromdagen att tänka på att det är 10 år sen man slutade högstadiet och lämnade Fritsla skolan bakom sig för att börja på gymnasiet. De flesta av mina gamla klasskamrater valde Kunskapens hus, med andra ord Marks Kommuns gymnasium, medan jag valde Borås och Almås gymnasiet. Flera gånger har tanken slagit mig att egentligen borde man kanske ha någon slags klassåterträff.

Jag, personligen, umgås inte med någon från den tiden av mitt liv, av flera olika orsaker, så en återträff känns väl egentligen inte allt för lockande. Risken att man faller in i gamla spår och kliver in i den roll man hade då finns överhängande. Men hade de inte varit kul att se vart alla tagit vägen? Vet inte.. Kanske bättre att vänta till 2017 och ha en 10-års återträff med klasskamraterna från gymnasiet? Dock klev jag ganska osynligt igenom den tiden också, de var däremot självvalt.

Visst är det konstigt hur vi kan minnas samma tidsperiod olika beroende vem vi var då? Jag minns grundskolan som en slags bana att ta sig igenom utan att få allt för många smällar. Lite som gladiatorerna!? Höll näsan precis ovanför vattenytan men mer än en gång kände jag mig dränkt av hårda ord eller handlingar. En kurator som bara gjorde allt värre. En idrottslärare som var den som höll mig levande. En fritidsgårdsledare som stöttade under så väl rast som skolk. För skolka det gjorde jag! Alldeles för mycket... Det är tio år sen jag en vacker dag i juni lämnade skolgården för sista gången som elev där, och jag skulle aldrig vilja göra om den tiden. Visst, den har jag gjort mig till den jag är idag. Men än idag tror jag gott om alla människor, precis som jag gjorde då, så just de där lärde jag mig aldrig, tydligen.

En del personer minns jag tydligare än andra. Namn, handlingar, ord som aldrig försvinner. Saker som ansågs oskyldiga men skapade kaos för mig. Gav upp handbollen bland annat, som jag ångrade djupt, dock fann jag hästarna istället, så med något ont kom något gott.

Undrar så om någon av mina plågoandar minns tiden likadant som jag?

Så en klassåterträff? Om vi säger såhär, jag tänker inte planera den. Skulle jag bli bjuden? Ja, vem vet, kanske skulle gå. Men tror jag mår bäst av att låta bli och istället njuta av att allt blev bra till slut.

Svart och grått.

Orden spinner runt runt i tiden och luften blev plötsligt kall. Solen skiner fortfarande men allt känns som regn. Om jag fick en önskning så skulle det vara att se dig igen. Ingenting är rättvist när vi förlorar, utan en sekund till att säga adjö. Hur kommer det sig att världen inte slutar snurra, nu när allt är svart och grått? Jag vet att varje ände har en början.. Men det här är helt fel, så fel, så fel.. Fångad i mitten, fel plats, fel tid.. Och det är hopplöst hur stor saknaden faktiskt är, det kan jag inte sluta förneka.

Ingenting är rättvist längre och jag vet att det finns en bättre plats, och jag kommer aldrig sluta att drömma om den. Hur kan årstiderna fortsätta att ändras efter det att allt försvann..? Rann mig mellan fingrarna. Hur kommer det sig att tiden fortsätter att gå när salta tårar fälls. Denna smärta som lägger sig till vila. Det är svårt att låta det passera men jag håller på att gå vidare, på en plats där jag inte hör hemma.

Bedövningspil.

Mycket tankar som springer runt innanför skallbenet på mig just nu. Allt från huset, som numera har blivit en konversation mellan oss, mäklaren och säljaren. Efter många om och  men beslutade vi oss för att göra en besiktning med en utbildad besiktningsman istället för på egen hand (vilket visat sig vara det enda rätta.) Då det uppdagade sig en hel del fel som kunde kostat oss skjortan i slutändan om de upptäckts för sent. Så jag erkänner, ibland tar jag mig vatten ovanför huvudet. Men det gör vi väl alla någon gång då och då. Tur man har fantastiska vänner som får in oss på rätt spår. :-)

Tankarna vandrar ofta iväg till sjukdomen, framtiden och allt där till. Jag vill inte bli min sjukdom men ibland känner jag mig så ensam i allt det här att de äter upp mig. Även om jag vet att de finns folk omkring mig så knaprar diagnosen på mina ben och ätit upp mig en bit ovanför knäna. Vet inte hur man får sjukdomen att bli en del av mig och inte allt när man hela tiden måste tänka "orkar jag? bör jag? får inte glömma att imorgon måste jag orka..?" Frågetecken finns det många, varje dag. Och hur många personer som än påtalar att de finns där så andas, äter och lever jag med sjukdomen, varje timme, minut och sekund av resten av livet. Livet blev helt plötsligt en enda kamp emot min egen kropp..

Så? Vad gör Mimmi när saker och ting blir för tufft? Jo.. hon shoppar! Men den här månaden kämpar jag emot den lusten, viljan och behovet. Måste sluta med denna idioti. Saker löser väl ingenting? Kläder, smink, prylar, inredning, ja, "you name it".. det gör inte livet lättare! Även om de känns så för en stund. DOCK, har jag nu beställt ett par höstskor, och de unnar jag mig med tanke på att hösten verkar vara runt knuten. Behovet av en höstjacka finns också... Men jag överlever? Ni ser, det är lätt att hitta på "ursäkter"/"förklaringar" till att inhandla nya ting för att bedöva smärtan i kropp och själ.

Här är den senaste bedövningspilen..