Det har gått över en månad sen beslutet togs att jag skulle vara hemma på heltid en period, dock märks ingen stor skillnad. Små små saker, tecken, men inget så stort som jag hoppats på. Mirakel? Är det fortfarande de som jag väntar på? Jag hoppas på att snart kunna laga mat, att kunna ta några fler steg än vad jag klarar idag, jag hoppas på så mycket. Men jag är glad att jag gör små, väldigt små framsteg, dock är det största framsteget att jag faktiskt mer och mer börjar inse verkligheten. Jag har sakta öppnat ögonen. Jag ler igen på allvar.. Sorgen är stor, ilskan bor inom mig, men jag ler när tillfället ges.
Ibland behöver man stanna upp för att minnas vart man är på väg, och det är just vad jag gör nu. Jag har stannat och tänker stå still tills jag är redo att börja om igen, börja om och göra rätt. :-)
Så tycker du att jag är frånvarande? Ja, då har du anledningen nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar