Berättelsen om Basil Mouse. Del 2

Så, då ska andra delen av berättelsen om Basil Mouse bli av. Tänkte skriva lite mer kortfattat om vad som hände sen. Det är dock väldigt viktigt för mig att dela den här historien för att någon kanske läser detta och tänker en extra gång när de åker för att kolla på en hund.. Ibland måste man öppna ögonen!

För att sammanfatta kvinnan, hon var som sagt annorlunda, jag skulle inte lita på henne för en sekund om jag vetat vad jag vet idag. Det var en hård läxa vi fick. Vi borde väl fattat. Men ibland är man blåögd. Kanske var de känslan av att vi räddade honom ifrån ett liv i vanvård och misär? Huset där kenneln var, var hundarnas, hon lät dem göra precis som de ville. Med andra ord, sina behov var som helst, när som helst, tugga på allt.. "Man köper bara en ny soffa på blocket när den blir för äcklig!" och "Jag är storkonsumerare av Ajax och Klorin!" Två citat tagna ifrån denna speciella kvinna.

Så, rumsren? Inte någonstans. Men han var smart, och lätt lärd. Fattat galoppen fort och det tog max 1-2 veckor sen visste han precis hur man skulle göra.

Nästa punkt, att gå i koppel. Första gången vart en mardröm. Inte var att han slet och drog. Nej mest tvärtom. Han kastade sig i panik så fort de tog emot i kopplet. Försökte helt enkelt fly. En hemsk syn. Stackarn förstod ingenting.. Ännu en sak hon ljugit om.

Det är en rätt tråkig historia om vad som hände månderna efter köpet. Basil mådde fort bättre.. Och blev framförallt mer och mer van vid våra rutiner. Kopplet blev ett mindre och mindre problem också. Självklart tog vi Basli till vetrinären så snart allt landat.

Hon skulle ju nämligen ha chippat Basli precis innan vi kom. Detta ville jag kontrollera när magkänslan sa mig att saker och ting vart väldigt fel. Som svar på tal, det fanns inget chip. Och det är ytterst ovanligt att det försvinner helt. Dock inte helt ovanligt att det vandrar, men att det är helt väck!? Knappast..

Kvinnan som hade kenneln var SKK-registrerad. Helt enkelt, hon ska följa SKK's regler. Bland annat säger dessa att hunden skall vara registrerad vid försäljning, absolut senast vid 12 veckors ålder, ett köpeavtal ska skrivas, hunden skall vara vetrinärbesiktigad med mera. Som sagt vi var DUMMA! När hon sa på ett klämkäckt vis att vi inte behövde något kvitto för att de va ju en ärlig affär så nickade vi korkat och vågade inget kräva. Vi ville ju bara ta med oss vår nya vän därifrån fort som ögat.

Jag läste allt jag kunde om rasen, Chihuahua. Men det tycktes inte stämma? Riktlinjerna inom rasen passade inte riktigt in. Till sist letade jag rätt på en kunnig person i hundvärlden, någon jag kände att jag kunde lita på. Fick för många bud angående hans rasegenskaper. Till sist sa två personer samma sak, dessa två personer var en uppfödare och en vetrinär. Han är troligen en korsning mellan Naken Hund och Chihuahua. Läser man om raserna så kan detta stämma mycket väl, inte för att det spelar någon roll.

Under flera månaders tid sökte vi kvinnan vi köpt honom av. Till sist slog min dåvarande chef ut vingarna över mig och ställde upp med sin röst och trygga styrning igenom situationen. Hon följde även med när han skulle till vetrinären, men ringde även och sökte kvinnan om och om igen. När hon till slut fick tag i henne sa hon sig va sjuk, men i våra öron lät det på ett helt annat vis. Kortfattat, hon lät FULL!

Valserna fortsatte. Hon ljög i telefon, eller så hade hon ljugit när vi var där, jag vet faktiskt inte vilket. Stamtavla fanns ingen. Hon skulle skicka ett köpeavtal. Han var renrasig chihuahua.. Lögn på lögn på lögn..

Det tog flera månader innan jag gav upp hoppet. Helt och hållet om att någonsin få varken köpeavtal eller svar av den där människan. Hon sjönk allt lägre på min skala av idioti!

Kortfattat. Basil levde i sin egen avföring, hade troligen fått en hel del stryk, inte vart utanför den där lilla fyrkanten med dött gräs som hon kallade trädgård på säkert flera månader. Idag mår han bra. Lite nervöst lagd, men vissa säger att det hör till raserna. Osäker med nya människor, skäller helst först och nosar sen. Framförallt när det gäller barn blir han väldigt orolig, risken finns att människans barn kanske hade varit elaka. Han mår inte bra av förändringar, han kräks så fort vi möblerar om, med ord renoveringen har varit ett stort problem för vår lilla kille. Han ogillar starkt folk som bråkar, reaktionen är kräkning.

Det är en smart liten vovve som faktiskt har vunnit många fler hjärtat än vad jag vågat hoppas på. Framförallt min moder som inte alls gillar hundar. Det är även hans favorit efter mig såklart ;) "mormor" är näst bäst helt enkelt.

Min älskade Basil Mouse. Drömmen om en hund som blev sann. Skulle inte byta bort honom emot någonting i hela världen! <3

Klänningen i mina drömmar..

Jag hade inte tänkt köpa någon klänning till bröllopet i augusti. Tänkte varit lite hemsk och använt samma klänning som på ett tidigare bröllop. Men så fann jag den... Jag kunde inte låta bli, så klickade hem den. :)

Min dröööööm klänning. Rosa?! Förvånande? Kanske inte..

Här kommer lite bilder;













Once in a life time...

Bättre än väntat..

Dagens besök på SÄS gick mycket bättre än väntat. Känner mig ganska nöjd och avslappnad.

Jag måste bara inse att de finns en lösning på allt. Nästan i alla fall.

Man lever bara en gång. Varför då låta sandkornen trilla mellan fingrarna. Dags att ställa sig upp. Här är jag. Jag jobbar på att bli ett bättre jag. Punkt slut. Följ mig eller stå kvar. Ditt val. :)

Berättelsen om Basil Mouse. Del 1

Det sägs att sådan hund sådan matte. Jag och Basli är väl om något ett bra exempel på det. Vi står likadant, vi beter oss ofta likadant, helt enkelt vi speglar varandra lite för bra i vissa situationer.

Historien om Basil Mouse är lång, med en del tråkigheter, men en sjukt underbar händelse.

För att börja ifrån början, tanken på att skaffa hund har alltid funnits, ända sedan barnsben. Önskan om att ha en liten vovve har alltid varit en dröm. Men på anledning av mina föräldrar har den aldrig slagit in. Innan nu.. Det började pratas om det när min vän Robin skulle flytta in vägg i vägg. Tack vare olika arbetstider skulle vi lätt kunna lösa skötseln av en hund tillsammans. Så jag letade, ringde, mailade och sökte med lampa och kompass efter den där hunden som skulle "tillfredsställa" oss båda.

Efter min bästa vän Backie. Den amerikanska bulldogen som vann mitt hjärta några år tidigare så var jag kräsen och nogrann med valet av en ny vän.

I slutet av Juli har jag för mig att det var!? så satt vi i bilen på väg mot Helsingborg. Ingen aning vad som väntade oss när vi väl skulle komma fram. Vi var överens om att hålla oss på banan bägge två, både skulle enas innan beslutet skulle tas.

Chockade möttes vi av en kort, rubust liten skånekvinna som vinkade in oss på en grusparkering vid ett hus som såg ut att trilla ihop vilken sekund som helst. När vi klev ur bilen presenterade jag mig artigt, presenterade även Robin och möttes av kommentaren, "ja, vi får la se hur det här går, jag har redan skickat hem flera stycken och bett dem dra åt helvete!" på den bredaste skånskan jag hört på länge.

Jag och Robin utbytte en blick. Skulle vi kasta oss in i bilen och låsa dörrarna och åka hem direkt. Men det gjorde vi inte. Trots att jag många gånger under resans gång önskat det. Hon babblade på, om allt ifrån att hennes man byggt Öresundsbron till att hennes mans bror var president. Skrämseltaktik?! Den verkade inte funka på oss i alla fall. Vi kastades in igenom en grind på baksidan av huset, och en tio-femton-tal hundar kastade sig emot oss. Alla utan en, en choklad färgad liten kille som osäkert tittade på oss från avstånd. Jag vart förälskad direkt. Hans ögon såg ut att be mig ta honom där och då och springa så fort jag kunde.

Vi pratade vid ett skrangligt bord i säkert en timme. De ställde frågor om vår tillvaro, vi ställde frågor om hunden. Hon berättade att han var chippad dagen till ära och därav var lite osäker av den anledningen. Jag nickade förstående och svalde både bete och krok. Innan vi visste ordet av hade hon redan plockat fram de få papper som fanns, egentligen var det bara ett enda papper ifrån jordbruksverket som hon själv fyllt i lite uppgifter på. Stamtavla vägrade hon ge oss med anledning till att vi inte fick använda honom i avel... Det var aldrig våran tanke!

Jag tittade på Robin, i samförstånd, utan ord bestämde vi oss direkt. Han skulle följa med oss hem. Resten fick ordna sig senare.

För att sammanfatta vad hon sagt när vi var där;
- Han var chippad.
- Hade stamtavla??
- Hade gått i koppel??
- Var rumsren?
- Hade avlats på av misstag??
- Hon hade köpt honom för 16.000 för att avla på, men på grund av att han inte rest öronen valde hon att sälja hon för några ynka tusen lappar. (trots att hon sa att vi borde avla på honom?? hon måste ju för "knulla" som hon sa vackert uttryckte sig)
- Hon skulle skicka stamtavlan vid ett senare tillfälle om vi verkligen ville ha den??
- Behövde inget kvitto??
- Hade inga ägarbevis hemma??

En vettig människa hade lämnat hunden där. En förståndig människa hade direkt fattat att det var något lurt. Men kärleken, förälskelsen vid första ögonkastet var total. Så vi blev blinda..

fortsättning följer!

Min riktiga första kärlek, första och sista..

Jag vet att jag som yngre var väldigt rörig när det gällde killar. Frågan återstod om jag någonsin skulle fastna tillräckligt hårt i någons famn att jag till slut inte skulle slå på bakut och springa iväg!?

Vissa pratade bakom ryggen på mig, kallade mig det ena och det andra, player var ett återkommande ord. Tror aldrig jag medvetet var någon player. Dock förstår jag att det kunde se ut så ifrån utsidan. Jag bytte kille lika ofta som andra bytte trosor, är väl ett sätt att uttrycka síg på. Jag hade alltid ena foten utanför. När någon verkligen kom mig nära drev jag dem ifrån mig för att det var "lättast" så.

Eftersom självförtroendet under mina tonnårsår var så långt i botten så älskade jag uppmärksamhet. Därav blev det som de blev. Men alla är väl unga och dumma? Vissa mer, andra mindre..

Men i början av sommaren 2011 hade jag fått nog av mitt eget beteende. Jag har precis sårat en person som betydde väldigt mycket för mig och mitt liv. Jag sa stopp! Jag bestämde mig för att nästa gång jag ger mig in i något ska jag vara helt säker. Jag skulle inte bli kär.. Det var de sista jag skulle bli.

Vem skulle då tro att en gammal "flamma" skulle få alla döda fjärilar i magen att väckas med en enorm styrka?! Knappast jag. Om man frågar Ch så var jag sträng, och väldigt noga när vi började umgås att jag inte skulle bli kär, så han fick inte heller få några känslor för mig. Lättare sagt att gjort.

Sommaren fortskred. Helgerna på balkongen med gitarr och sång blev fler och fler. Ju mer vi umgicks desto mer bubblade i magen. Men jag blundade. Skakade av mig det hjärtat sa mig och gjorde allt för att behålla min vän som enbart vän. I slutet av Juli var vänskapen över.. Det fungerade inte längre. Inofficiellt blev vi ett par. Men vi var noga med att hålla det för oss själva, och de närmaste. Dock kunde den dummaste se på långt håll hur förälskade vi va. De gick inte dölja. Den 13 Augusti, på min mor och Kajs bröllop hade vi fortfarande inte gått ut med att vi var ett par.

21 Augusti var det officiellt.

Sen gick det fort. Trots att jag inte ville göra om misstaget jag gjorde några år tidigare så var det i valet och kvalet. Antingen skulle jag va leta rätt på en annan bostad eller så fick vi ge det en ordentlig chans. Vi blev sambos. Tror det var i November? Eller var det Oktober? Strunt samma..

24 December gick han ner på knä på köksgolvet. Julaftonsmorgon. Jag hade flera gånger de senaste veckorna nervöst gått och funderat på vad han hade planerat eftersom jag hade varit med och prövat ut storlek på ringar. Jag visste endast att det inte var nyårsafton för det hade han lovat mig att det inte var. Han retades, jäklades och njöt till tusen av att ha kontrollen för en gångs skull. (Sånt är livet när man lever med ett kontrollfreak!!) Varenda gång han böjde sig ner vände det sig i magen på mig. När han julaftonsmorgon satt där på knä, plockade fram asken så sprutade tårarna.

Vi har varit ihop i snart 11 månader, börjar närma oss ettårsdagen. Precis som alla förhållande finns det alltid toppar och dalar. Vissa dagar blir jag nyförälskad på nytt och känner mig som en 15-åring, andra dagar känns de som om vi varit gifta i 20 år. ;)

Men jag älskar min Christopher mer än jag någonsin gjort. Han är precis det jag behöver. Han är min trygghet. Mitt lugn. Min lilla ängel med djävulshorn.

Tankarna kring giftemål och så vidare finns ju självklart eftersom vi är förlovade. 2-3 år.. Barn lär nog däremot dröja väldigt mycket längre. Jag trivs bäst med att vara en bra moster och gudmor. Har på sätt och vis redan en bebis. Basil Mouse!! :)


Så för att sammafatta. Jag var en trasslig tjej som egentligen inte vad kärlek var innan Christopher kom in i mitt liv. I med och i motgång. Tidigare rymde jag snabbt om förhållandet gick ner i en dal, jag blev rädd, brydde mig inte om att rida ut vågen. Eller det som är ännu värre, jag tvingade mig själv att känna saker jag inte gjorde för att det var de som förväntades, antingen av mig själv eller andra.

Helt enkelt. Jag fortsätter min ström av ärlighet och förklaringar i den här listan. Det är dags nu.. Vuxenpoäng? Nej absolut inte. Det är nog innnerst inne av en självisk anledning. Jag behöver det. Behöver öppna mig och vara ärlig emot min omgivning. Kanske för att få förståelse? Kanske för att reda ut vad vissa skithögar sagt bakom ryggen på mig. Jag har fått nog!

Grattis svägerska Jossan!

Igår tog Ch's syster Josephine studenten. :) med anledning till Basli så stannade jag hos svärföräldrarna i deras hus med andra ord medan de andra mötte upp en glad Jossan när hon sprang ut.

Jag hann med att slå i huvudet i typ det enda trädet de har på trädgården. Lyckat ;) ett fint jack i pannan. Mimmi i ett nötskal? Troligen!

I student present gav vi Jossan ett personligt halsband som kommer ifrån Älskade Barn AB. Ett företag jag än en gång vill rekommendera. :)

Bilderna nedan är på Jossans halsband.









Grattis igen Jossan!

Om Mig, Mimmi..

Då ska vi se. Tänkte kortfattat försöka beskriva mig själv och min värld. Döptes till Marianne för cirka 24 år sen. Men på senare år valde jag aktivt att byta bort namnet. Det blev Mimmi och där efter följde inte bara en massa papper och byten av körkort, visakort och så vidare utan jag tog tag i mitt liv. Bestämde mig för att det är här och nu, det var dags att byta roll. Jag hade varit den grå musen alldeles för länge. Den där personen som få lägger märke till, och de flesta finner ro i att använda som slagpåse. Jag var sedan länge trött på att ta all skit. Men har man en gång blivit inknuffad i ett hörn vänjer man sig vid att hålla sig i den radien.

Helt enkelt. Jag började för cirka 2-3 år sen sudda ut allt vad mellanstadie och högstadie-tiden hade gjort med mig. Tog fasta på att förändra ALLT! Så gott som i alla fall..

Den grå musen blev en sprallig, utåtriktad tjej som trivdes med att synas mer och mer. Jag ställde krav på min tillvaro och dem runt omkring mig. Vissa tog det längre tid för, för andra gick det fort att inse att jag inte var samma person längre.

Så vem är jag..?

Den frågan kan jag fortfarande ställa mig ibland. Speciellt när jag möter människor ifrån det förflutna. Det räcker med att jag möter dem på stan, ser dem i folkvimlet på Ge-Kås eller helt enkelt de bara råkar infinna sig i ett samtal. Osäkerheten är den samma som i grundskolan. Försöker skaka av mig vattnet ifrån fjädrarna, men vissa gånger är det lättare sagt än gjort.

Då var då och nu är nu. Inte bara jag som ska inse det. Satt faktiskt häromdagen och diskuterade "återträffar" med en kollega. Jag funderade länge på hur jag skulle reagera och känna om det helt plötsligt skulle dimpa ner en inbjudan till återträff med gamla "Freschla-borna". Och svaret blev först ett solklart NEJ! Jag skulle inte gå. Jag skulle låta mig spelas, bollas omkring, och till slut skulle jag vara tillbaka i det gamla vanliga facket. Hon den där som satt i hörnet på discot, hon den där som bara hängde på, som egentligen inte var någon. FAN HELLER, rent ut sagt. Men sen tänkte jag ett tag till.. På något vis lockar det ändå. Jag är stark. Jag är inte mitt gamla trasiga jag. Jag kanske hade kunnat bevisa att jag är NÅGON!?

Bara de sista året har det hänt saker. Jag har växt. Jag bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker. Jag mår bra i mig själv. Självförtroende är inte alltid på topp, men vems är egentligen de?

Om mig.. Glad, sprallig, energisk, envis till tusen, bestämd, perfektionist, nogrann, sällan arg, känslig men stark, kreativ, hundägare, förlovad, söt, positiv, praktisk, shopping-galen, barnslig, vuxen.. Orden är många. En del går att utveckla.

Kanske dags att få ett avslut på den "ramsa".

Kortfattat är jag inte den samma, och önskar att vissa människor kunde ge mig en chans att bevisa det. De finns personer jag önskar jag hade mer kontakt med. Människor som har betytt väldigt mycket i mitt liv. Personer som kanske inte varit världens snällaste, men som jag på något vis vill tacka, för det är tack vare sådanna personer som jag bestämde mig för en drastisk förändring!

Så om du känner att just du borde träffas av detta, så säger jag tack! Tack för att du ställde mitt liv på ända som yngre. Tack för att du var en av dem som tvingade mig att se svart på vitt och inse att jag är VÄRD bättre.

För att avsluta, jag ber om ursäkt till dem jag kanske sårat på vägen. Jag försökte bara hitta mig själv. Jag kämpar fortfarande för att ta fasta på mig själv. Vissa hittar sin plats i livet fort, andra får pröva sig fram. Jag är inne på mitt 24:e år som sagt, och kämpar fortfarande. Jag är på väg. På väg åt rätt håll. Så förlåt om jag gjort dig illa. Innerst inne förstod jag helt enkelt inte bättre.

Lista

Tänkte motivera mig själv till att börja skriva igen. Det är något visst med att göra det, får mig helt enkelt att må bra. Sjunga och skriva, det är mitt sätt att lätta på hjärtat. Ganska lika, men ändå så väldigt olika. Helt underbart på sina egna vis.

En lista. Vet att det är "sååå 2010". Men i alla fall. Kan va kul att fundera, tänka och minnas. Och dela med sig av det för den delen.

Tänkte börja med att leverera listan. Följande rubriker;

• Om Mig, Mimmi..
• Min riktiga första kärlek, första och sista..
• Berättelsen om Basil Mouse
• En dag jag minns..
• Min bästa vän/vänner.
• Ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma.
• I min handväska.
• Min favoritfödelsedag.
• Detta ångrar jag..
• Ett annat ögonblick jag aldrig kommer glömma.
• Det här upprör mig.
• Det här får mig att må bättre.
• Det här får mig att gråta.
• Mina rädslor.
• Min favoritplats.
• Det här saknar jag..
• Ett tredje ögonblick jag aldrig kommer glömma.

Fortsättning följer!