AG3 - en riktig fotograf

Jag samlade och samlade energi. 

Tillräckligt sparsam för att kunna gå 

på min vän Anders vernissage i Kinna igår. 

En helt vanlig torsdag men med så mycket vackert 

att titta på så det var svårt att bestämma 

sig för vart blicken skulle landa.

I en härlig lokal på Mors Kerstinsväg i Kinna samlades olika personligheter för att önska marks bästa fotograf lycka till, och i mina ögon är han den bäste med anledning till att han ser det som ingen annan ser. Han hittar det vackra i precis allt. En person? En mörk skog? Ett vattenfall? Du kan lita på att resultatet alltid blir, ja, det bästa. :-)



Med mig hade jag min mamma, som jag skulle kunna påstå är en av Anders största fán. Vi var såklart först på plats, vad annars? Någon måste vara det också liksom. ;-) Vi fann Anders sittande på huk för att tända marschaller, vilka han lyckades bränna sig på, dagen till ära.

Ett glas cider och vi började vår rundvandring. Från golv till tak fanns det bilder, på sätt och vis i alla fall. Stora som små. Alla lika unika. Min kära lilla mor förälskade sig i ett foto på den väg som leder upp till Hyltenäs kulle, i rött, ett väldigt rött foto. -->



Trapporna ledde oss uppåt, trappsteg för trappsteg och mamma var noga med att se till att jag inte föll omkull. En hiss kanske? Eller åtminstone en rulltrappa kunde jag önskat mig? Nej, skojar bara. Trapporna är en del av lokalens charm. För charm har den verkligen. Jag hade faktiskt gärna flyttat in... Tror dock inte Anders hade gillat den idén, vem vill ha en zombie gåendes där när han utför sitt jobb. Åter till ämnet kanske?

Skulle du våga säga upp dig från ditt jobb och våga ta steget att satsa på din dröm? Det är precis vad Anders gjorde. Som hans vän följde hans väg redan när han började fota med telefonen, han utvecklade sin "hobby" och skaffade sig en riktig kamera och där började allt. Han sa upp sig från jobbet och satsade på sin passion och när man ser in i hans ögon så ser man ingen ånger, inte en sekund.. Det kanske inte var en självklarhet när han stod där första gången med kameran i handen men nu är det de till hundra procent. Heltid.

Fotografi ligger nog lite i släkten Gustafson. Det går inte att undvika att nämna Mari, denna vackra underbara människa som idag svävar bland molnen..  Anders syster vilken jag fann för några år sen via kort som länkats på hans facebook sida. Jag tog kontakt med henne för att jag ville ha kort på oss tre, mig, Christopher och Basli. Jag mötte henne och Jerry en kylig höstdag ute på Bockarby. En spökstad av dess like. Där och då älskade jag henne, och Jerry. Att Mari sedan skulle fotografera vår bröllop, var en självklarhet, och hon trotsade sin situation och gav oss de mest fantastiska kort som kommer ge oss glädje resten av livet. Idag vandrar tyvärr Mari på högre marker och vakar oss, speciellt sin bror är jag säker på. Vila i frid och tack för allt du gav mig under den korta tid vi lärde känna varandra.

Redan första dagen fick Anders bokningar när han öppnat upp sin studio. Han förevigar leenden, och skapar minnen för både vänner och nya bekanta. Han står, ligger, sitter på knä, hur som helst gör han allt för att få otroliga bilder. Men det är sån jag alltid sett honom, som en person som ger allt och lite till. Man kan inte missa hur han älskar de, att fotografera alltså. Det är hans melodi, även om han nu lagt gitarren lite på hyllan. ;-)

Studion hittar man som sagt på Mors Kerstins väg 22. Man kör ner för backen och där backen tar slut börjar ett hus vilket det finns en något osynlig dörr på sidan. Kör alltså inte upp för backen eller över bron. Den stora gamla byggnaden? Ja! Där är det! :-)

"All I known, all I felt was leading to this"

Vilket innebär att allt man gjort hittills 

har fört en till där man är just nu och.. 

"You are what you create". 

Det är inte svårare än så egentligen.. 

Man måste våga chansa för att vinna.

Redan idag har Anders hunnit samarbeta/gjort jobb för bland annat: Marks kommun, Kaleido Reklam, Två skyttlar, Shop around  the corner, Danskompaniet men framförallt något som bör nämnas är fotografierna som pryder Dan Reeds nya skiva. En idol till ovanstående fotograf, som fick äran att dela med sig av sina foton på hans skivfodral. Den känslan måste vara otrolig!!

Jag skulle säkert kunna fortsätta skriva men tyvärr vill kroppen, mer specifikt fingrarna inte delta något vidare så får avsluta med att säga att jag är stolt över min vän. En person som verkligen vågade satsa. Grattis och lycka till igen Anders. <---- Trycker du på namnet så hamnar du på hans hemsida. ;-)

Rekommenderar starkt att besöka studion och låta Anders sköta sin magi och ge dig minnesvärda bilder. Det är värt det, jag lovar! För mig var det värt att besöka honom igår trots att jag ligger nerbäddad i soffan idag och kroppen inte vill vara vän med mig. Trots trapporna så kommer jag besöka honom igen ;-) och då för att hamna framför kameran (vilket jag vanligtvis avskyr!). Men jag vet att han kommer att få mig att känna mig som den jag är på insidan fast på utsidan istället, och detta trots hatet emot några extra kilon och ringarna under ögonen.. Jag litar på Anders, gör du det med! :-)

Ps. Jag har fått tillåtelse att låna lite kort av herr Gustafson. :-)

Nobody else..

You know I need you. Nobody else could be you. 

I know I'm lost and crazy.. but you are the one that saves me. 

Every wall I built, you have broke in, 

every door I close, you have opened. 

You know, you know I need you, cause nobody else could be you..  

Somewhere on that old road I took the wheel and lost control 

and let my fear of falling get the best of me. 

But you know I need you cause nobody else could be you. 

Every wall I built, you have broke in, 

every door I close, you have opened.. 

I need you. 

I could never really run away from what we got, 

cause you are the heart I know I can't replace. 

You know, you know I need you, 

cause nobody else could be you.. no..  

Nobody else could be you!

ME/CFS? ME? SEID?

Den 12 maj är det ME/CFS-patienternas dag över hela världen. Som jag tidigare nämnt finns det uppåt 40 000 drabbade i bara Sverige. ME/CFS är en relativt okänd sjukdom, så det är inte lätt att få vård för den svårdiagnostiserade sjukdomen. Men tänk dig själv att du plötsligt drabbas av en influensaliknande sjukdom som aldrig vill gå över och den tvingar dig att stanna hemma. Var eviga dag.. Sjukdomen fortsätter år ut och år in, och för dig mycket handlingsförlamad. Så är det minst sagt att ha Myalgisk Encefalomyelit, eller som den internationella beteckningen lyder; ME/CFS (Myalgic Encephalomyelitis/Chronic Fatigue Syndrome).

Sjukdomen är neurologisk, och kännetecknas av långvarig, svårt funktionsnedsättande fysisk utmattning i kombination med en rad andra symptom.. Som jag också tidigare nämnt finns ingen behandling att bota min diagnos. Däremot kan medicinsk symptomlindring och korrekta råd om sjukdomshantering lindra symptomen. Överansträngning och nya infektioner förvärrar ofta tillståndet tillfälligt eller kroniskt.

Nu ligger det på kartan att sjukdomen kan få ett nytt namn.  Så den omdiskuterade diagnosen "kroniskt trötthetssyndrom" även kallad ME, bör istället heta "Systemiv Exertion Intolerance disease" också förkortat till SEID. Detta anser ett amerikanskt institut som också tagit fram nya diagnoskriterier.

Bakom det nya namnet står "Institute of Medicine" som är en del av den amerikanska vetenskapsakademin "National Academy of Sciences". En expertpanel ska ha granskat den befintliga forskningen om diagnosen och anser att den nya benämningen är bättre speglad för de centrala symptomen vid sjukdomen, med det menas att alla typer av ansträngning kan få "negativa konsekvenser för många av patienternas organsystem och för många aspekter av patienternas liv."

Expertpanelen anser att samtliga av följande tre kriterier måste vara uppfyllda för att diagnosen skall kunna ställas.

• En väsentlig minskning i förmåga att delta i yrkesmässiga, utbildningsmässiga, personliga och sociala aktiviteter, jämfört med vad som var fallet före sjukdomen. Dessa problem ska ha pågått minst sex månader, vara nya eller ha en tydlig start, ska åtföljas av en ofta svår utmattning, inte i någon stor grad gå över efter vila och inte heller vara resultatet av en överdriver ansträngning. 
• Utdragen försämring av symptomen efter ansträngning eller stress.
• Sömn som inte är uppiggande.

Dessutom ska minst ett av följande två kriterier vara uppfyllda:

• Nedsatt kognitiv förmåga
• Svårigheter att stå upprätt under längre perioder. 

Vid bedömning ska hänsyn tas till symptomens svårighetsgrad och hur ofta de förekommer, skriver expertgruppen. Och bakgrunden till det nya namnförslaget och de nya kriterierna är att "Institute of Medicine" fått i uppdrag från flera amerikanska myndigheter att se över evidensgrunden för diagnosen. Expertpanelens slutsatser välkomnas av den svenska patientföreningen RME - Riksförening för ME-patienter.

USA och vårt grannland Norge har forskare som lägger ner mycket tid och arbete för att underlätta framtiden för oss som drabbats av denna allvarliga, kroniska och systemiska sjukdom som oftast dramatiskt begränsar verksamheten för den drabbade..

Man har funnit bevis för uppenbara yttringar av ME/CFS eller SEID. Exempelvis: 

• Smärta som är vanligt i ME, men med en mycket varierande närvaro, natur och svårighetsgrad. Men det finns inga avgörande bevis för att smärtan upplevs av patienter som upplevs av Me-patienter skiljs från den upplevelse en frisk person eller personer med andra sjukdomar. Smärta i samband med ME kan komma i många former, inklusive huvudvärk, ledvärk och myalgi.
• Det finns tillräckliga bevis som stöder konstaterandes av immundysfunktion. Immun njurfunktion.

Den 10 februari släpptes/publicerades den amerikanska IOM-rapporten, den hittas här (engelska såklart för den som undrar...) Och sen publicerades ju också "Report Guide for Clinicians" av "Institute of Medicine", den hittar du här (vilken också är på engelska..) En dag när jag är lite piggare ska jag försöka översätta det mest relevanta och sätt ord på det såklart. ;-)

Återkommer helt enkelt.

Sen sist..

Av någon anledning  har det inte funnits något behov, någon ork eller någon ro till att skriva i bloggen det senaste.. Jag har haft en par tuffa dagar, veckor? Smärtan och värken har ätit upp varenda sekund av varenda dag och även om jag fortsatt leva så känns det som om allt har stannat upp. Runt omkring mig har värden fortsatt snurra runt runt runt men jag har suttit still och varit minst sagt yr.

Yrsel, illamående, stickande och molnande värk i hela kroppen. Lyckades få en hjärnskakning efter att ha duschat och tappat balansen, slog bakhuvudet i kaklet, så numera är jag ett levande exemplar av det som brukar kallas att slå huvudet i kaklet.. :-P  Jag har haft huvudet i toalettstolen mer än en gång och matlusten har varit på minusnivå. Vad som skapade ovanstående kaos var att jag lyckades få mens, influensa och överansträngning, allt på en gång. Grattis!  Men äntligen är jag på "bättringsvägen" och klarar av att stå på benen utan att kroppen vill sjunka ihop.

Den 12 februari fyllde Johan 35 (eller va de 25...?) Vi firade denna dag med lite fika och en present, vilken Basli försökte hjälpa Johan att öppna. Besviken om något insåg vovve liten att det inte var något ätbart och gick över till att tugga på sina leksaker istället. ;-)

 I paketet låg ett halsband från Edblad.

På alla-hjärtans-dag fick jag den bästa presenten någonsin. Ch tog tag i väggen i vardagsrummet och började måla. Även om det tog emot att ligga och se på så vart de det bästa eftersom jag knappt klarade av att lyfta saftglaset till munnen med två händer. Christopher var som vanligt, och ganska självklart, lite misstänksam emot min idé att låta färgen från hallen följa med in i vardagsrummet lite diskret. Jag var naturligtvis väldigt säker på min sak så när det var klart och Ch satte sig bredvid mig i soffan och såg över sitt verk och förklarade hur nöjd han var så log jag för mig själv. Min idé var alltså inte så galen! ;-)

Jag har också hunnit med en sväng på "memory lane" och med det menar jag gamla dikt böcker, gamla teckningar och annat smått och gått. Christopher bar ner lådor från vinden så jag kunde sitta på vardagsrumsgolvet och göra en "spara-sälja-kasta". Jag var faktiskt väldigt duktig och fyllde en hel 125 liters säck med skräp. Saker som jag tidigare haft svårt att göra mig av med hamnade i "kasta"-högen..

Sen har vi de senaste inköpen, vilka var till Basli Bus och kom ifrån typ Kina. Kläder som jag vill använda för att sätta ett leende på folks läppar. :-) han fick ett set med jeans, kofta och slips.

Och han fick ett set med khaki-byxor, hängslen, skjorta och flyga. Vilket han va sjukt söt i. Såg ut som en liten farbror! ;-)

Nu inväntar vi ett sista set med jeans och en mjukiströja. Sen är han redo att få nära och kära att le stort.

Fast killen nedan behöver inga kläder för att få mig att le. 

Jag ska verkligen försöka bli bättre på att skriva igen.. Det tar lite tid att komma in i gamla rutiner!

Anslagstavla

Gårdagen. :-)

Igår var en sån där dag. Jag vaknade och såg mig själv i spegeln. Stod där en stund och insåg att även om jag inte ska någonstans så behövde jag för min egen skull orka att kliva in i duschen, föna håret, sminka mig och använda plattången. Vissa dagar kan jag inte gå förbi spegeln och se de mörka ringarna under mina ögon som, ja, som sagt är de ICA-kassar nu för tiden. Ibland vill man inte se den grå huden som får mig att se sjuk ut. Så jag tog en lång varm dusch.. Plockade med mig de jag behöver till köksbordet och sen satt jag där tills kinderna hade fått färg av rouget och ögonen piggnat till med hjälp av lite mascara. När jag sedan hade plattat klart håret så kunde jag le emot mig själv i spegeln. Den tjejen kände jag igen.. Vaken, pigg och fräsch. Ursch va lite smink kan lura en. ;-)

När jag väl var klar kollade jag mobilen och där fanns de en tjej som jag av respekt inte tänker nämna namnet på som behövde stöd. Det kändes så skönt att kunna hjälpa till. Vi satt faktiskt i timmar över en kopp te, ett kollegieblock och såklart en penna och spånade på framtiden. Vände de negativa till positivt och såg till att de som kunde vara en katastrof faktiskt egentligen var det bästa som kunde hända. Ibland  måste man se en stängd dörr som en nystart. "När en dörr stängs, öppnas en annan.." I det här fallet för min vän, öppnades inte bara EN dörr, utan flera stycken. Och jag känner mig stolt och glad över att vi tillsammans igår kunde avsluta ett kapitel och starta ett annat. Bollen är i rullning.

Men visst är det konstigt!?? Vi är nog lite så var och en.. Det är lättare att se på någon annans liv och finna det positiva. Se möjligheterna och inte låsa in oss i det "värsta". I några år nu har jag sett svart, lite grått och ibland enstaka gånger vitt (eller ja, färger..). Jag är PROFFS på att se de negativa, eller egentligen, jag ser det jag INTE kan göra. Jag letar inte efter saker som jag kan, utan jag radar upp alla de aktiviteter som min kropp och jag inte klarar av. Heja Mimmi! :-P   Dock så är det svårt att förändra allting på en gång, det är inte lätt att sluta va pessimist. Tyvärr. Jag gör mitt bästa varje dag, och de ska jag vara stolt över. Punkt slut.

När eftermiddagen kom ringde telefonen.. Dolt nummer? Jag gillar inte dolt nummer. Men när jag svarade så bubblade det i bröstkorgen. Det vara Anna. Några minuter senare satt vi här och åt mellanmål. Vi har inte träffats, inte ens hörts på ett bra tag, men det kändes precis som om det var igår. Det kunde likaväl varit igår vi satt på mitt kontor och åt frukost tillsammans. En fantastisk känsla att träffa min vän igen.

Så igår kväll när jag gick och la mig så kändes det som om någon hade tagit ett baseballträ och slagit mig i huvudet, blandat med kokande kallsvett, men det som var så fantastiskt var att jag log. Ja, jag låg där och log åt att dagen började med en spegelbild jag inte ville se, och slutade med att även om kroppen var mörbultad och arg så fnittrade hjärtat av lycka. Det var skönt! Otroligt skönt.

Ibland är det värt att överanstränga sig när det sätter ett leende på läpparna men speciellt i hjärtat. :-)

Running On Sunshine

Den här låten.. ja, den är bara en sån låt. 

Man bara mår bra av den. 

Lyssna, le och njut!!

Vad hade jag gjort utan er?

Lite förlåtelse..

Vad hände med vår oskuld..? Det var inte svårt att döda förtroendet. Så rädd att det inte ska bli detsamma igen. Så rädd. Jag orkar inte känna efter. Ingen trodde att jag kunde sätta stopp för kaoset, ingen trodde att jag skulle klara av att sätta ner foten. Förrådd av dig, men brutna löften. Det finns överallt i luften som jag andas. Och det tar kål på mig, och det dödar mig. Nu känns allt bortkastat. Alla utsträckta händer känns onödiga. Ligger i dammet. Det finns inget sätt att ändra på de. Tiden har runnit ut. Allt vi behöver är lite förståelse, allt vi behöver är lite förlåtelse. Lite förlåtelse.

Det finns inget som jag inte skulle offra för att ta bort sorgen ifrån mina ögon, för att ta bort smärtan i mitt hjärta. Jag vill bara höra att allt kommer bli bra igen. Men förtroendet är borta, det sanna förtroendet försvann med vinden. Jag försökte hårt hålla kvar det, med hela min kraft.. Jag ville inte vara din fiende. Nej.. Men nu finns det i luften som jag andas. Det tar kål på mig. Sakta dödar det mig.

När allt nu är bortkastat.. Minnen som sakta kommer att suddas ut i sanden. När allt sopas under mattan och skall glömmas bort. Mitt hjärta gick itu.. Det finns inget sätt att ändra på de. Jag vill inte känna. Jag vill inte veta. Men förtroendet är nu borta, borta med vinden.

Jag har så många gånger svalt min stolthet, och låtit saker glida mellan mina fingrar.. Låt gå! Som om det skulle göra någon skillnad. Men nu gör det ont, jag har svårt att andas. Jag vet inte ens vad som är verkligt. Jag skulle svälja min stolthet och låt gå, om jag kan göra skillnad.. Så om allt var bortkastat och alla bara rusade förbi, ditt hjärta ligger trasigt kvar i sanden. Det finns ingen anledning att se tillbaka. Tiden har runnit ut... Allt vi behöver nu är förståelse, lite förlåtelse. Ja.. I dammet går vi vilse och tiden rinner ut. Jag vill inte känna, vill inte veta.

Vad hände med vår oskuld?

Game on b*tch...

"Ögon tömda på tårar. Kinder som har torkat för länge sen. Hoppet som lämnar ännu en gång. Gnistan som minskat och snart inte finns längre..."

Nu får det vara nog. Ja, nu jävlar får det vara nog.

Fram och tillbaka funderar jag på vems fel det är.. Är det kanske fel på mig? Är det jag som skapar situationerna och sätter mig i en sits där jag blir blåst, trampad på, utnyttjad och tagen för given? Eller är det så att jag faktiskt bara är för snäll och hjälpsam...? Försöker jag hjälpa till där inte hjälpen är önskad? Frågetecknen är många men svaren är få.

Varför kan jag inte få den respekt jag faktiskt förtjänar? Hur kommer det sig att jag ofta känner mig överkörd? Eller kan jag som person jämföras med ett gummiband, som folk drar och sliter i åt olika håll men nu så börjar det brista. Gummibandet är skört! Jag känner mig allt oftare förbannad och arg. En känsla som jag aldrig haft speciellt bra kontroll över. Det är tråkigt att känna så. Att inte kunna lägga energi på att vara glad och tacksam, utan att istället lägga energi på att känna mig ledsen och utnyttjad, och på övergångsfas till förbannad. Men på ett vis vet jag ju vadd problemet är, jag måste lära mig att "sätta ner foten", ordentligt... Det har ju aldrig varit min grej egentligen att vara arg. Jag vet ju inte riktigt hur man ska va, eller bete sig när man blir arg. Känner mig som en tecknad figur som blir alldeles röd och det flyger blixtrar omkring mig. Så snälla sluta dra och töj i gummibandet för jag klarar inte av alla känslor som verkligen svallar över nu för tiden. Det har blivit för mycket, och jag vet tyvärr att en vacker dag när det rinner över på riktigt finns risken att ilskan riktas emot helt fel person. Någon som bara är på fel plats vid fel tillfälle. Och jag vägrar delta i de skedet.

Det känns också som om jag hela tiden måste BE OCH BÖNA för förståelse, för acceptans... Och jag orkar inte, och vill inte lägga en massa energi på att orka be mina medmänniskor om att de ska förstå, utan jag vill att det nu efter 2-3 år ska komma naturligt. Funderar lite på att helt enkelt sluta göra allt och strunta i vad som händer. Är jag mesig? För snäll? För mjäkig? För samtidigt så är jag en person som folk uppfattar som bestämd. Och ska jag beskriva den sidan av mig själv så handlar det om att jag vill veta vad som händer, jag vill ha kontroll. Men det skulle onekligen vara väldigt skönt att få slippa, att kunna lita på någon så mycket att man inte behöver tänka eller ifrågasätta om allt är okej.

Jag tror att jag engagerar mig för mycket.. i andras liv, så mycket att jag glömmer bort mig själv. Jag vill inte göra andra besvikna eller arga, vilket resulterar i att jag ofta väljer att vara andra till lags istället för att fråga mig själv vart gränsen egentligen går.. Hur mycket ska man egentligen hjälpa andra? Hur mycket ska man ge av sig själv? Sen att säga nej till någon? en vän exempelvis. Så sätter min livliga fantasi igång ett helt hav av dåliga tankar och resultat av just det ordet "nej". Jag är så rädd för att göra någon arg eller besviken, så att personen kanske lämnar mig. Äh! Jag måste skärpa mig! Ska det vara så himla svårt?

Om jag ändå kunde födas på nytt och med andra gener, annan styrka.. andra......

Känner mig svag. Hatar att känna mig svag! Jag har ju alltid varit stark (och självständig). Eller var det bara på låtsas? Men nu smyger sig svagheten till mig lite då och då, allt oftare. Men det är väl mänskligt. Eller.. Frågan är om jag är på väg att bli mänsklig? Jag borde ju också få visa min känslor istället för att knuffa undan dem. Men samtidigt är jag rädd. Så himla rädd. Rädd för att känna. Inte heller blir det bättre när folk förklarar för mig att jag måste släppa ut de, måste reagera och känna efter, leta i mitt omedvetna. Ibland blir jag nyfiken på vad som finns där. Men oftast blir jag rädd. För gudars skymning! Vad kommer att komma fram? Efter alla dessa år. Kaoset som pågått. Ursch!

Jag vill vara stolt över mig själv. Jag vill lyckas. Jag vill börja sätta min egen lycka i första hand. Stå upp för mig själv och sluta ge ge ge och inte förvänta mig något tillbaka. Jag vill kunna säga ifrån utan att få dåligt samvete.

Jag vill inte sitta här och påstå att mitt liv är eller har varit svårare än någon annans men det har krävts mycket av mig själv för att komma dit jag är idag.

Nu behöver jag klättra ännu högre upp på stegen...  Och jag ska börja behandla folk precis som dom behandlar mig. Jag ska inte ta någon skit. Och om jag känner att det krävs, så kommer jag vara en riktig b*tch, självklart bara emot personer som verkligen förtjänar det.

Samhället har sedan barnsben lärt mig att jag ska vara tyst, uppta så lite plats som möjligt och vara andra till lags. Det har inneburit många negativa konsekvenser för mig.. Men "game on b*tch, nu orkar jag inte med idioter mer.

Kaoset inombords.

När smärtan är så total att du inte kan annat än att ta en extra tablett för att orka, en tablett som gör dig flummig och i andras ögon "rolig", då har livet tagit ett ännu längre steg ner i dalen. När man får plötsliga "tryck" över bröstkorgen och tårarna kommer utan förvarning för att man utan någon egentlig orsak landar i dessa eviga funderingar vad som kommer hända i framtiden. Ligger på soffan med massor av kuddar för att kunna ändra ställning och läge så fort de blir riktigt obekvämt. Gör vad jag kan för att hålla allt i schack. Men det är inte lätt att hänga med i en bergochdalbana som jag inte har någon kontroll över.

Standarden, eller ja, kvalitén på dagarna har blivit om än värre än tidigare. Jag gör mitt bästa för att aktivera mig så gott det går. Och mitt bland all frustration försökte jag använda mig att min gamla teknik för att bli av med jobbiga känslor, med andra ord städa och sortera, slänga och skapa ordning. Köket såg ut som ett bombnedslag.. efter några få minuter började andningen bråka, svetten rann i nacken och på ryggen, till och  med några salta pärlor i pannan. Varenda muskel kämpade för att göra vad hjärnan bad dem om. Upp och ner på stolen för att nå i hyllorna, lyfta tunga påsar med socker och mjöl. Till slut kändes det som min handled skulle gå av när jag lyfte en halvfull bakpulvers-burk. Och i kaoset så vägrade jag att ens tänka på vad som komma skulle efter mitt lilla frustrationsutbrott. Christopher ringde och orkade inte ens diskutera med mig när jag berättade vad jag höll på med. Han visste att det inte va någon idé, det hörde han på min röst och tonläge. Psyket behövde det, men kroppen? Ska jag verkligen svara på det tro..

Resultatet? Ett sjukt mycket renare kök med ordning och reda i skåpen. För det är ju vad folk ser? Det som ögat upptäcker, just de resultatet. Det är fortfarande flera som inte ser vad som händer när jag faktiskt gör det som min kropp, friska kropp, skulle ta som en lätt promenad, inte en rusch på milen.

När jag måste säga nej, och nej och nej hela tiden, så oroar jag mig inte längre för att någon annan ska bli besviken för jag har nog med min egen besvikelse. Besvikelsen över att livet inte blev som de skulle. Och jag har lovat att nu försöka vända saker och ting, försöka och se de positiva i de jag faktiskt kan göra och inte hela tiden se de jag kunde gjort om jag var frisk. Men det är process som tar väldigt lång tid.

Numera lyssnar jag på kvällarna på en bok som handlar om medveten närvaro. En bok som tyvärr gör det svårare att somna, men enbart för att den fångar min uppmärksamhet. Ibland känns det som om den var skriven rakt ur hjärtat till mig personligen. Jag ska satsa stenhårt på mindfullness nu. Försöka på något vis varva ner i mitt inre... För det är ju de som spökar mest just nu. Kaoset inombords!