Från att ha en stor glädje med skrivandet till att helt tappat lusten (som ni kanske märkt..) Önskar jag rakt av kunde sätta ord på det men vissa omständigheter gör att jag tappar bort mig i röran på biblioteket (min hjärna med andra ord). Det är lite tråkigt, för att sätta fingrarna vid tangenterna har väl visst tagit sin skörd av min lilla nästan obefintliga energi, men mentalt har det hjälpt mig igenom många kriser av olika slag.
Jag kan tänka på en sak tusen gånger om men det är först när jag läser vad jag skriver som jag får ordning och reda på tankarna.
Det gör mig såklart väldigt upprörd när personer som läser mina inlägg missuppfattar och skriver om mina ord i sina egna hjärnor och de blev helt fel faktiskt. Jag har kanske ett sätt att skriva på som är lätt att missförstå? Kanske låter det på ett annat vis när någon annan kopplar ihop orden? Jag har ingen aning, men en sak är säker, alla dessa missförstånd har stulit min glädje i att skriva. Visst är det tråkigt med att komma dragande med "tråkig", rent av negativ information om min situation. Men min sjukdom är ingen dans på rosor, det är inga hopp och skutt på rosa fluffiga moln, så varför ska jag försköna det? Varför ska jag sitta och skriva om saker som inte gäller mig? Alltså om ett annat ämne.. Om man inte "klarar av" att läsa sanningen/verkligheten och ta det som de är, varför ska man fortsätta läsa? Det är ju knappast någon som tvingar dig? Eller?
Jag känner mig ledsen och nedstämd. Jag trodde min ilska och mitt hat emot sjukdomen hade nått sin gräns men jag var aldrig ens i närheten av så hatisk som jag kunnat bli vissa stunder den senaste tiden. Att ta itu med att det här? Alla dessa känslor och förändringar? Ja, det går inte på någon månad eller två direkt.. Det finns dem som levt med den här sjukdomen i 20 år och som fortfarande har stunder med rent hat och ilska. Är det fel? Är det konstigt? Nej verkligen inte!! Den här sjukdomen förändrar precis allt i livet.
Varenda gång jag blir misstrodd/ifrågasatt eller folk helt enkelt inte kan ta lite hänsyn till mig alls? Ja, då knäcks jag på mitten, varje gång. Jag har inte valt det här, och hade jag fått en chans att börja om? Ja, då hade jag kanske inte varit så satans envis, och KANSKE inte suttit där jag sitter idag. Men vem vet de?? Vem vet hur mitt liv ser ut som 5 år? Jag kanske kan jobba lite igen!! Vet vet om 6 år så kanske man kommit längre i forskningen och ger personer med ME en helt ny chans!?
Min dröm med skrivandet här på bloggen va att kanske hitta personer som var i samma sits som jag var 2012 när jag inte hade en aning om vad som var fel på mig.. Precis som Karin, som faktiskt fann mig här via bloggen, och som idag ligger mig varmt om hjärtat. Min dröm var att någon kanske skulle söka och trilla in här på min blogg. Min förhoppning var enkel och en ny dröm sådde sitt frö hos mig när sjukdomen åt upp min energi och några ansträngande aktivitet inte var att tänka på. Att sitta framför datorn och skriva kostar mig energi som man kan tycka att jag ska spara till annat, men om jag mår bra mentalt av att skriva, vem ska då ta det ifrån mig? Omedvetet eller medvetet, det spelar egentligen ingen roll.
Min plan var att omvandla bloggen till en hemsida där jag kunde ha kvar bloggen och skrivandet, men även fylla på med information i olika flikar, alla sådana där funktioner som hör en hemsida till. Fylla på om forskning, möjligen ha en insamling till forskningen av något slag. Men viljan har svalnat.. Projektet startades aldrig och nu har jag tröttnat på att tiga. När orken och viljan kommer tillbaka ska jag lyckas skapa min dröm och få det att fungera på något vis.
En blogg är en dagbok som andra kan läsa. Vem som helst, när som helst, hur som helst. Jag skriver inget jag inte kan stå för, inget jag absolut inte vill att någon ska veta om. Jag skriver för min egen skull men även för att andra ska veta vad mitt liv handlar om och innebär. Så visst, det här är en öppen dagbok som man väljer att läsa eller inte.
Tack till er som stöttar mig i mitt fortsatta skrivande och som saknar mina inlägg. Ni är guld värda för mig.
En blogg om livet som kroniskt sjuk. Inlägg med glimten i ögat blandas med ren information om diagnoserna ME/CFS & fibromyalgi. - Och vem är skribenten? Mimmi. Född på 80-talet. Gift med min drömprins Ch och tillsammans har vi hjältehunden Basil Mouse (Basli). I januari 2013 fick jag diagnoserna ovan på Gottfries kliniken. I maj 2015 fick vi besked om att jag är multi-intolerant. Helt enkelt, en blogg om sjukdom, lycka och kärlek.
