8 stadier, egots utveckling.

En man vid namn Erik H Erikson ansåg att varje människa går via ett antal stadier i livet för att uppnå full utveckling. Enligt hans teori går människan igenom 8 stadier. I likhet med andra ego-psykologer betonar han egots utveckling och menar att ego kan studeras oberoende av "ld" och "superego".

Till skillnad från den klassiska "freudianismen", tillmäter Erikson de sociala och kulturella faktorerna större betydelse. I övrigt är Erikson en ordotox freudianist i den meningen att han inte förnekar att psyket består av "ld", "ego" och "superego", och inte heller har han några invändningar mot Freuds påstående att sexuell driftsenergi spelar stor roll som förklaringsfaktor i mänskligt beteende och utveckling.

Så, till teorin om människans identitetsutveckling. :-) Eriksons teori omfattar människans hela liv. Erikson menar att de olika stadierna sker i förutbestämd ordning som är gemensam för alla människor. Individen måste vara redo för nästa fas för att kunna ta sig genom den på ett önskvärt sätt, det vill säga möta de nya villkor som är förknippade med den. En sådan teori kallas för "epigenetisk".

Individen identitet utvecklas enligt Erikson genom ett samspel mellan biologiska, sociala och kulturella inflytelser. Utvecklingen är dock konfliktfylld och sker genom en serie kriser som individen måste ta sig genom. Konflikterna är nödvändiga för att individens mognad skall utvecklas normalt. Varje skede i utvecklingen kan mynna ut i en positiv attityd (om konflikten löser på ett lyckosamt sätt) eller i negativ attityd (om konfliktlösandet misslyckas). Ett lyckligt lösande av konflikten grundlägger också en central mänsklig dygd i individens karaktär.

Alltså, vi börjar med fas 1, den grundläggande tilliten kontra grundläggande misstro. Denna första fasen sammanfaller med den orala fasen hos "Freuds psykosexuella utveckling". Barnet är under den här fasen beroende av modern som källa till lustupplevelse. Enligt Erikson är det viktigt att modern under den här första fasen förmedlar barnet en känsla av pålitlighet och konsistens i tillvaron. Barnet lär sig inte bara att modern är en trygg och pålitlig del i tillvaron utan också att lita på sig själv och på den egna kroppens förmåga att handskas med kraven som kommer inifrån. På så sätt utvecklar det början till en inre identitet.

Beroende på erfarenheterna under den här perioden kan barnet antingen utveckla en grundläggande känsla av tillit till själva tillvaron eller en känsla av grundläggande misstro. Den karaktärsmoral som framväxer ur en framgångsrik konfliktlösning under denna första fas är hopp. Samhällsinstitutionen som Erikson kopplar till den här fasen är religion.

Nästa fas, alltså fas 2, är självständighet kontra blygsel och tvivel.  Under denna fasen börjar ett barn bli självständigt. Föräldrarna måste under den här perioden se till att barnet både får struktur och regler men även frihet att klara av saker och ting på egen hand. Blygsel och tvivel på den egna förmågan till självständighet under denna fas kan leda till allvarliga störningar i individens personlighet, som till exempel tvångsneurotiska tendenser till kontroll och upprepning av paranoida misstankar om att ständigt vara förmeål för kritisk bedömning. Ett lyckosamt lösande av konflikten under denna fas leder till en grundläggande självständighet och tilltro till den egna förmågan. Viljestyrka är den karaktärsmoral som föds därur, enligt Erikson. På samhällsplan har denna fas sin motsvarighet i "rättens och ordningens princip".

Till nästa fas, initiativ kontra skuldkänsla, vilket är den tredje fasen som sammanfaller med den oidipala krisen. Pojken har ett behov av att erövra och angripa, medan flickan kan exempelvis målmedvetet manipulera sin omgivning genom att göra sig tilldragande.

Under den här fasen ökar barnets förmåga till målinriktat beteende. Det är nu betydelsefullt att föräldrarna uppmuntrar och stödjer barnets nyvunna "initiativförmåga" och inte hämmar dess nyfikenhet och aptit på tillvaron. Lösningen av denna oidipala konflikten kan leda till nedvärdering av den egna personen. Barnet måste lära sig att acceptera att dess möjlighet att uppnå eftersträvansvärda mål är begränsande, med utan att initiativförmågan knäcks och skuld och resignation (undergivenhet) tar överhanden. Ett framgångsrikt utvecklande av initiativförmåga tillsammans med en tilltagande moralisk ansvarskänsla, grundlägger moralen för målmedvetenhet. På samhällsnivå knyter Erikson den här fasen till det ekonomiska systemet.

Fas 4; Arbetsflit kontra underlägsenhetskänslor.. Den här fasen motsvarar latensperioden i Freuds psykosexuella utvecklingsteori. Barnet kommer nu att bli föremål för en social formningsprocess som ska förbereda det för inträdet i arbetslivet. Nu skall samhällsnormerna och värderingarna läras in. Skolningen i att kunna samarbeta med andra är en viktig del i denna process. Barnet lär sig också att flit och prestationer uppmuntras och att dess förmåga i dessa avseenden avgör hur det värderas av omgivningen.

Risken är att barnet utvecklar en känsla av underlägsenhet och otillräcklighet. Oidipuskomplexets nederlag har lärt barnet att söka sig till andra människor utanför familjen. Arbetsgemenskapen och identifikation med andra människor och olika yrkesroller blir viktiga mål nu. Om underlägsenhetskänslor tar överhanden riskerar barnet att gå tillbaka till oidipuskomplexets relationer. Om arbetsfliten blir den dominerande attityden utvecklas moralen duglighet. På samhällsnivå motsvaras denna utvecklingsfas av arbetsfördelningen bland annat.

Femte fasen; Identitet kontra splittring i rollerna. Den snabba fysiska mognaden tillsammans med glappet mellan rollerna som barn och vuxen, leder till att identitets- och kontinuitetsproblem blir framträdande. Om den unge på ett lyckosamt sätt lyckats lösa konflikterna i de tidigare stadierna och utvecklat en grundläggande känsla av inre sammanhang och identitet, är förutsättningarna goda att klara av ungdomstidens motstridiga krav och osäkerhet om framtiden. :-) Den unge blir under den här fasen upptagen med att ta reda på vem han egentligen är, liksom av hur han blir uppfattad av andra i jämförelse med hur han uppfattar sig själv. Osäkerheten blir extra stor om det rör sig om sexuell inriktning. Hur barnet löser den oidipala konflikten är enligt Erikson avgörande i identitetsutvecklingen.

Den unge söker under den här perioden även sig till olika grupper med olika normer och värderingar. Oftast byter denna grupp flera gånger och omfamnar den nya gruppens ideal och värderingar med lika stor entusiasm varje gång. Osäkerhet kring mot vilka ideal och värderingar man bör orientera sig kan öka kraftigt om det omgivande samhället befinner sig i en tid av snabb omvandling. En lycklig utgång blir en fast upplevelse av inre sammanhang och kontinuitet. Misslyckas detta kan resultat bli rollsplittring och identitetskriser. Moralen som utvecklas är trohet. På en samhällelig nivå handlar det om att en ideologi som förstärker identitetskänslan och övertygar individen om rättvisa i den makt- och ansvarsfördelning som råder.

Då är vi inne på sjätte fasen; närhet kontra isolering. När identiteten hos individen blivit tillräcklig starkt befäst är individen mogen för att temporärt ge upp sin individualitet. Detta innebär att utveckla förmågan till intimitet, att komma nära andra personer i sexualitet och kärlek, i vänskap och samarbete mot gemensamma mål. Först när identiteten är stabilt formerad kan föreningen med en annan människa ske utan att rädslan för att "förlora sig själv" blir överväldigande. Motsatsen blir isolering och avståndstagande. Om närhets-isolerings-konflikten löses på ett bra sätt framträder kärleken. Detta stadium motsvaras på samhällelig nivå etiken.

Nästa fas, 7, är generalitetet kontra stagnation. Denna fas omfattar större delen av det vuxna livet. fokus för individens intressen flyttas nu från den egna personen till dem som kommer efter och gör framtiden till. Att åstadkomma goda villkor för den nya generationen, att lära och förmedla till denna det som är centralt och viktigt i livet, blir samhällets framsteg och kulturella utveckling till förmån för nya generationer står i främst rummet. I olyckliga fall kan individen inte uppnå den här mognaden och stagnerar istället och stannar kvar i intresset för den egna personen, i ständig strävan efter att tillfredsställa de egna behoven. Sådana individer lyckats inte utveckla berikande relationer och finner inte sin plats gemenskapen.  Moralen här är omsorg. Till denna fas knyts alla instruktioner som "befäster"och understödjer framväxten av nya generationen.

Till sista fasen, sen är vi klara, fas 8; Integritet kontra förtvivlan.. Hos den åldrande människan som utvecklat ansvar och sorg för andra människor, kan livets slutskede präglas av integritet. Integritet framväxer ur förmågan att blicka tillbaka, värdera och summera sitt liv och finns sitt livslopp meningsfullt. Om integritetskänslan saknas, lever den åldrande människan i förtvivlan och desperation.

Moralen som människan utvecklar i lyckade fall är vishet...

Avstämningsmöte

I onsdags var "domedagen", skämtåsido, det var dags för mitt första avstämningsmöte med Försäkringskassan, läkaren och mina chefer. Ursch va nervös jag var. Varenda muskel gjorde ont, ögonen ville knappt hålla sig upp. All energi rann ur mig som sand mellan fingrarna. Det fanns så mycket jag var rädd för, mycket för att man lyssnat på skräckhistorier, andra som helt enkelt fått be och böna i min sits men ändå slutat upp som ett rättegångsfall. Och rättegång är inget jag önskar.

Men det gick bra. Overkligt bra. Jag fick en sjukskrivning på 50% fram tills sista augusti. Fick förståelse ifrån både Försäkringskassan och chefer. Det är väl visserligen lite tack vare min personalchef som saker och ting verkligen gick åt rätt håll för hon "slog näven i bordet", muntligt talat, och allting blev så mycket lättare.

Så, ja, jag är lättad. Det är en "befrielse" att slippa springa till läkaren en gång i månaden för att få en ny sjukskrivning skickad till Försäkringskassan. Det underlättar allt, speciellt eftersom jag slipper att bli dålig minst en dag på grund av läkarbesöket.

I förrgår körde Christopher huvudet i toaletten, med de menar jag att han började kräkas. Så igår ligger han nerbäddad i soffan och sover. Jag fick själv ta bilen till jobbet, gjorde det mest akuta och begav mig sedan hem. Ville inte riskera att köra när jag va trött, och som det kändes vid 11 tiden när jag skulle åkt hem, så hade jag inte klarat de. Det hade varit svårt för Johan att hämta både mig och bilen. Men man vet aldrig, han kanske hade lyckats. Idag ligger han hemma för säkerhets skull, och jag lät bli att väcka honom och åkte tidigt till jobbet för att precis som igår lösa det viktigaste för att sedan lämna över styret till min kollega som stöttar upp min tjänst medan jag är sjukskriven. En del saker har jag inte hunnit med att lära honom fullt ut, därav har jag några måsten kvar. Stressmoment tyvärr.

Så jobba jobba jobba. :-)

Mötet med prästen..

God morgon! Redan tisdag.. "Syter" inför morgondagen. Avstämningsmöte med försäkringskassan, läkaren och min chef. Det känns nervöst och tungt.. Gäller att försöka hoppas på det bästa, eller kanske de värsta så blir man glad hur det än blir? Vet inte varför jag är så rädd för försäkringskassan...? Orsaken finns nog i alla hemska versioner man hört på senaste. Förmodligen.

Men på tal om något roligare. Igår träffade vi prästen som skall viga oss. Och URSCH va nervös jag var. Jag har en förmåga att använda hela lexikonet med svordomar när jag träffar "religiösa" personer, och då sitter präster högst upp på den listan. Igår var såklart inget undantag, men de som känner mig vet att jag hellre berättar än håller saker inom mig, det liksom bubblar ur mig. Så, självfallet, kunde jag inte låta bli att bubbla ur mig det här också, medan Christopher ville krypa ur skinnet och sjunka genom golvet så avfirade jag världens charmigaste leende och vet ni va? Jag fick ett minst lika stort leende tillbaka. "Ja, men det behöver du inte tänka på, svär hur mycket du vill.." (skratt)

Mannen som skall viga oss är störtskön. Han är jordnära, skämtsam, glad och enormt tillmötesgående. Inget var något problem. Verkligen allt hade en lösning på direkten. Sånt älskar ju jag. :-)

Så, de kan inte blivit bättre. Så tack kära prästen Lars för att du lugnade nerverna och visade oss en helt ny sida av nervositeten. Du är en pärla!

Tar upp striden..

Det har varit några tunga dagar, eller det blev det efter att ha läst remissvaret till vårdcentralen ifrån Bedömningsteamet. Om jag har känt mig kränkt tidigare av vården så var det här en katastrof i jämförelse med Tjernobyl i hjärta och hjärna hos mig, och närmast deltagande. Jag ska vara ärlig, jag bröt ihop fullständigt. Saker som stod i detta dokument var fullständiga felaktigheter, förtal om man får uttrycka sig så. Förnekande av diagnos, förnekande av situationen och helt enkelt, de som fanns med där var inte ens en tredje del av vad som egentligen hände.

En sambo som kände raseriet bubbla upp i kroppen, en mor som kände samma sak och jag som bara kände mig utsatt, kränkt och upprörd. Vad i hela friden ger dem rätt att skriva dessa lögner? Vad ger dem rätt att skriva saker som absolut inte stämmer, och de vet om det!? Jag har påbörjat striden, så mycket kan jag säga i dagsläget. Vart, när och hur, det får jag avvakta med tills dess att jag fått gensvar på dessa utsträckta armar och ben. Men en som jag valt att ta kontakt med är den ansvariga för Bedömningsteamet. En kvinna som faktiskt med öppna armar möter det jag säger och känner, som faktiskt inte bara avbryter mig och kortar av det jag säger, utan någon som VILL lyssna på vad jag har att tillägga i detta läge. Men fler personer är nu iblandade, och jag är så enormt tacksam för min starka vän Anna som igår morse stöttade det jag nu påbörjat, som jag vet kommer finna orden när mina inte räcker till. Underbart att veta att denna människa finns i mitt liv. Emma, min underbara vän som vanligt stöttade, tröstade och fanns där när tårarna inte ville sluta rinna. Tack.. Alla som hittills är indragna i detta, fler kommer bli, men tack för det ni gjort fram tills nu. Jag kommer fixa detta tack vare er alla.

Om det finns en rätt tidpunkt i detta så är det nog nu. Borås Tidning har redan på ett sätt påbörjat kampen åt mig. OM någon skulle kunna ha missat lördagens artikel så kan du läsa denna här; bt.se Tvingas vila 21-timmar per dygn., men missa heller inte; bt.se Här finns hjälp att få.
Tyvärr finns inte den tredje artikeln att tillgå på nätet, men infogar denna som bild för den som vill läsa.

På ett sätt är man tacksam att detta dras upp till ytan, som sagt, de har börjat, nu ska jag fortsätta, jag tar upp striden. För jag tänker inte under flera år kämpa emot vården och dess okunskap, jag tänker få mina rättigheter här och nu. Tänker inte bli nekad något jag har rätt till, tänker inte tillåta att de kränker mig mer. Det är dags att resa sig upp och ta upp kamp.

Kommer behöva mycket stöd, styrka och hjälp. Jag vet att du, ni, finns där och tack för de. Jag behöver er och det är jag numera villig att erkänna öppet och ärligt. Jag behöver hjälp, för detta klarar jag inte själv.

The Bachelorette

Eftersom jag spenderar mycket tid i soffan så blir det ju som jag sagt tidigare, en hel del tv. Även om den oftast bara står på i bakgrunden för att jag ska slippa tystnaden. Av någon anledning kan låg ljudnivå på tv:n underlätta ljud som exempelvis brevbäraren när han släpper in posten i dörren. Plötsliga ljud kan göra mig väldigt stressad av någon skum orsak.

Men åter till saken.. Tv. Jag såg nyligen en säsong av Bachelor, där en liten näpen tjej vid namn Emily Maynard var med i jakten på drömprisen. Dock fick hon ett eget program efter sitt deltagande och blev istället the Bachelorette. :-) Hennes historia är så sorglig. Mitt hjärta gick i tusen bitar när hon berättade om hennes bakgrund. Hon fångar en direkt, med anledning till hennes genuina sätt att vara och hon är otroligt vacker.

Innan hon var med i programmet hade hon redan som tonåring hittat sin  "mr right" men det är där hennes historia börjar. Hon förlorade sin stora kärlek Ricky Hendrick. Ricky är pappa till hennes dotter Ricki. I säsong 15 får man se en synligt känslosam Emily som berättar för de andra tjejerna i huset och hennes tragedi, hennes förlust av Ricky i en flygolycka redan 2004. Ricky fortsätter att vara en stor del av hennes liv, även efter hans död, med tanke på att hon strax efter hans död upptäcker att hon var gravid.

Ricky hade en karriär inom racing, som redan började vid 15 års ålder. Han följde i sin fars fotspår. 2002 gick han i "pension" från racing efter skador från en krasch i Las Vegas, enligt Nascar.com. Ricky avled den 24 oktober 2004 i en flygolycka. Han skulle flyga till ett lopp på Matinsville Speedway men på väg dit stötte planet på tjock dimma. Planet skall ha kraschat i Bull-Mountain området. Han och tio andra personer kom alltså aldrig fram.

Ricky och Emily hade varit tillsammans i 4 år, förlovade sig sex månader för Rickys tragiska död. Som sagt, några dagar efter hans bortgång fick Emily reda på att hon var med barn. 19 år gammal förlorade hon sin drömprins men fick en dotter. Emily har sagt att detta var hans minnesmärke till henne. En gåva. Men även Rickys föräldrar ser barnbarnet som en gåva. "Farfar" till Ricki skall ha sagt "På den sorgligaste tiden i våra liv, det var som ett mirakel som hände, eftersom vi fick en chans att få en bit av Ricky kvar hos oss. Jag kan inte beskriva hur glada vi är. Vi kan inte vänta på att få se vårt barnbarns ögon. När hon berättade för oss var det svårt att fatta.. Det var som om Gud gett oss tillbaka något. Vi har förlorat så mycket."

Emily födde dottern Josephine Riddick "Ricki" Hendrick den 29 juni 2005.

Emily har valt att stanna kvar i Charlotte tillsammans med dottern för att ha farfar och farmor nära. I mars 2012 när de var Emilys säsong av "The Bachelorette" flyttades hela produktionen programmet från Los Angeles till Charlotte för att passa Emilys önskan om att undvika att riva upp rötterna för dottern.

Hennes tragiska historia har vunnit många hjärtan, men förutom hennes bakgrund är hon otroligt vacker. En stark kvinna, en underbar mamma, äkta och ärlig.

Historien om Emily är för mig häpnadsväckande. Om det finns folk som förtjänar kärlek mer än andra så sitter hon absolut högst upp på listan. :-)

Musiken.

Skulle vilja tro att jag är känd på jobbet som fröken sångfågel. Varje morgon jag sitter här i dessa tomma kommunlokaler och börjar dagen med att sjunga. För mig är musiken en slags endorfin. Det är en forskare för några år sen som kom med informationen att musiken, att sjunga, kan ha medicinska-effekter. Helt enkelt så påstår han att exempelvis körsångare mår bättre. Det är alla endorfiner som rinner runt i kroppen.. Man får lägre blodtryck, stresshormonerna minskar och immunförsvaret blir bättre. Finns till och med företag som gett anställda friskvårdsbidrag för körsång. Rätt udda, men väldigt speciellt på ett bra sätt tycker jag.

Vi alla påverkas av musik. Den kan väcka minnen och känslor, men kan också framkalla rena fysiska upplevelser som att vi ryser, eller börjar gråta. Det finns försök, både i Sverige och utomlands, som exempelvis visar att man har kunnat minska medicinering och att folk mår bättre när de fått lyssna på musik, och ännu mer att framföra musiken själv.

Det handlar alltså inte bara om psykologiska-effekter, utan också rena biologiska effekter. Nobelpristagaren Arvid Carlsson upptäckte ovanstående och sa att dopaminet som utgör hjärnans belöningssystem går att mäta. Signalsubstanser och hormoner frigörs när vi till exempel lyssnar på musik. En forskare vid namn Signe jobbar på Musikhögskolan i Piteå har funnit att de ljudvibrationer som uppstår när man sjunger ger kroppen avspänning. Sången påverkar tydligen också kroppens kemiska processer.. Genom att ta till exempel ljuda på en och samma ton länge löser man spänningar i kroppen.

Rätt speciellt. Vet inte om det fungerar. Visserligen tror jag inte sången/musiken kan bota mig. Men så länge endorfinerna sprudlar när jag sjunger så är det väl bara att fortsätta.

(Stackars kollegor...)

Måndagstankar..

Måndag. Tillbaka på jobbet. Något mer lättad i hjärtat av någon anledning. Men en stor tyngd på axlarna som jag inte vet vart den kommer ifrån.. Så idag tog jag med mig min bästa vän Basli Bus till jobbet, min skyddsängel och varningsklocka. Han är bra på att säga ifrån när jag måste ta en paus. Visst är det otroligt? Han vet det före mig.. De här med energier måste jag läsa på en del. (Tack vare Cesar Milan tror jag..)

Kikade lite på smycken till bröllopet.  Ingen aning vad jag vill ha!? Ska jag ens köpa några nya? Hittade ett par örhängen i min mormors smyckeskrin som jag förälskade mig i, och man ska ju har något "gammalt" och "lånat". Skorna får nog bli det "blå" och det "nya". Missar jag något nu? hmm..

Något gammalt, något nytt, något lånat och något blå.. Det gamla för att påminna om det som varit, något nytt som symbol för det nya man kliver in i, något lånat för att behålla vänner och något blått som symbol för hoppet. Uttrycket låter bättre på engelska enligt mig, "Someting old, something new, something borrowed, something blue and sixpence in your shoe.." Det sistnämnda har tydligen glömts bort i Sverige. Får väl lägga en gammal femtioöring i skon då kanske. ;-) Och enligt gammal sed skall myntet helst vara ifrån brudens födelseår. Finns en del andra saker för skrockfulla brudar, inte för att jag är det, och vem vill egentligen ha ett hårt mynt i skon? Sen finns det även "den som syr sin egen brudklänning får gråta lika många tårar som stygn hon syr.." Tur att det är mormor som syr och grejar med förändringarna på klänningen. :-)

Sen tycker jag det är lite kul med gamla seder, eller ja skrock får man väl säga. Det sägs bland annat att den som svarar "ja" högst i kyrkan blir den som får bestämma mest. Med andra ord får jag och Ch stå och gapa i kyrkan för vi båda är rätt bestämda av oss. Fast vi vet båda vem som i slutet får rätt.. (haha!) Om vi skulle haft tankar på barn finns det även "den första personen som brudparet möter när de går ut ur kyrkan en man, då blir första barnet en pojke, och likaså tvärtom..".

Bröllop, vigsel, äktenskap. Vovve, villa, volvo och barnvagn. Dags att bli vuxen sägs de. (Innerst inne kommer jag aldrig bli de, spar barnet i mig tills jag somnar in..)

Över ett år sen.. (ber om ursäkt för lång och rörig text!)

29:e Januari 2013 så vändes allt upp och ner, det vet de flesta som följer min blogg nu. Efter beskedet sprang många tankar runt i mitt lilla huvud. En påminnelse om hur skört livet faktiskt är, och hur det kan ändra sig på en handvändning. Det är varken konstigt eller onaturligt att man känner sig förvirrad och orolig. Reaktionen på ett sånt här livsförändrande besked är såklart olika, för vi är ju alla olika individer, och det beror även på vad man bär med sig i form av erfarenheter och upplevelser.

Den 29 Januari, med andra ord för lite mer än ett år sen, så fick jag veta att jag har en obotlig kronisk sjukdom. Obotlig betyder precis det, man kan inte bli botad, den är kronisk, följer dig livet ut, med bättre och sämre perioder. Gränsen mellan mig och en bokstavskombination suddades ut för ett tag, och är fortfarande ganska utsmetade. Den grundläggande tilliten i tillvaron har rubbats. Reaktionen kan beskrivas som en chock, en kris, en sorg..

Diagnosen ter sig olika, varje individ upplever den olika, precis som att varje patient är unik. Man är numera huvudpersonen i det som man inte ens önskar sin värsta fiende. Det lönar sig att läsa på om bokstavskombinationen, men framförallt är det viktigaste att lära känna sin egen kropp, lära sig att se de osynliga gränserna, och först och främst läsa sig att lyssna på sin kropp och dess begränsningar.

En kris kan väcka många starka känslor. Sorg, förvirrad, desperation.. Ingenting är egentligen rätt eller fel. Man måste låta krisen har sitt förlopp. Det finns dem som säger att det finns fyra olika faser att gå igenom. Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. I dagsläget vet jag inte vart jag är i min kris. Jag tror hela tiden att jag klivit över till nyorienteringen, men återgår ofta till reaktionen. Sorgen liksom tynger mina axlar för mycket än så länge.. Jag tror att många kan känna igen sig i dessa faser, medan andra inte alls upplever dem. Hur var och en reagerar är som sagt individuellt. Vissa skeden kan gå omlott, andra känns avslutade innan man går vidare. Det är ganska vanligt att "ramla" tillbaka till känslor som man trodde att man var "färdig" med, men som behöver bearbetas ytterligare innan man kan ta nästa steg.

Jag kommer ihåg det precis som om det vore igår. Jag kunde inte koncentrera mig, allt kändes så overkligt, jag var rädd, ledsen och fruktansvärt förvirrad. Jag kunde bara inte förstå.. Varför just jag? Allt kändes påfrestande, och var jag utmattad innan dess, så var det bara förnamnet vad jag blev.. Och hur lätt är det att förhålla sig till en sjukdom där informationen finns på internet, där primärvårdsläkarna inte har en aning om vad det hela handlar om och absolut inte tar till sig det man säger, inte ens vad de som specialiserat sig på sjukdomen talar för.

Att leva i nuet var fullkomligt omöjligt, att blicka framåt är fullständigt skräckinjagande, att titta på bakåt i livet gör en bara mer ledsen. Det är en levnadskonst man måste lära sig. Något som man får fortsätta att öva på resten av livet, för åter igen, det är en kronisk sjukdom som i dagsläget är väldigt obotlig. Känns som om allt gick så fort från och med den dagen, de känns dock samtidigt som tiden stått stilla. Verkligheten fortsätter utanför mitt fönster. Jag har så svårt att tänka mig in i rollen som sjuk, speciellt resten av livet.

Att fokusera på mig själv har alltid varit ett av mina största problem, och nu är det precis det jag MÅSTE göra. Jag är inte samma person längre, jag försöker se mig själv bakom bokstäverna, men ibland är det omöjligt och jag vill bara bli tre år gammal och lägga mig på golvet och skrika och slå omkring. Diagnosen, ME/CFS är en sjukdom, en diagnos, och inte min identitet, men när jag kommer inse det, de vet jag faktiskt inte om jag skall vara ärlig.

Vreden.. Det är normalt säger dem till mig. Sorgen kan mycket väl ligga dold under vreden, och det är okej att gråta en hel del. Skuldkänslor är bara förnamnet, dessa är enormt svåra att tackla ordentligt, jag är proffs på att anklaga mig själv och ta på mig skulden för saker jag inte kan rå över. Något som jag också är duktig på är att leta efter förklaringar, att leta efter en förklaring i livet fram tills sjukdomen. Söker igenom hela mitt liv efter faktorer som kan ha påverkat och lämnat mig här mitt i denna röra.

Omgivningen är mer förstående än vad jag själv lyckas med. Många nära och kära försöker hjälpa till, försöker se över vad man kan förändra och hur man kan skapa nya vanor, allt för att undvika att förvärras. Det är jobbigt nog som det är, utan att man belastar sig själv med fördomar och mindervärdeskänslor. Det är lätt att säga att "man skall ta en dag i sänder och tänka positivt", men för den som är drabbad av sjukdomen, och den som får leva med besvären, så kan det vara svårt att faktiskt göra just de. Ta en dag i sänder..

Livet kommer aldrig bli som förr, innan jag blev sjuk, innan jag fick beskedet om denna kroniska diagnos.. Det är ofta så jag uttrycker mig, "innan jag blev sjuk.." hatar att behöva tänka så, känns som jag pratar om en annan person. Men livet behöver inte bli en tragedi, livet behöver inte bli bara sämre.. Men mitt i mörkret kan det vara svårt att se ljusglimtarna. Dock finns det en sak som jag är glad över, jag har lättare för att uppmärksamma det viktiga i livet, som att vara med de människor man tycker om och få göra det man vill och försöka låta bli att skjuta på det till morgondagen. Det är här och nu som gäller, inte imorgon eller om ett år.

Det är de okända som vi fruktar mest av allt. Man har oftast ett behov av att få veta vad som gäller och vad som förväntas av dig. När du ställs inför ett liv som inte kommer vara sig likt ett "normalt" så måste man skaffa sig tålamod och en inre styrka. Ibland kan man upptäcka en styrka inom sig som man inte varit medveten om tidigare. En jävla-anamma som min morfar brukar uttrycka de. Så även om du är trött och utmattad kan du räkna med att du kommer upp ur den djupa, mörka gropen.. tillbaka till ljuset och "det vanliga livet".

Sen är ekonomin ett kapitel för sig. För inte nog med att man är sjuk, därtill får man lära sig att leva med en sjukersättning och mindre pengar på kontot. Läkarbesöken kostar, likaså mediciner, kosttillskott och vitaminer, "rehabiliteringsförsök" som inte vården bekostar, som massage exempelvis. Det är som sjuk du behöver pengar för att ha råd med alla dessa extra utgifter, men istället kan man vittna om hur en redan ansträngd ekonomi blir ännu värre när man lever med en långvarig sjukdom, och allt vad det innebär.

Ensamheten man känner, även om man har vänner och närstående runt omkring sig, så kan man känna sig så otroligt ensam. Personerna runt omkring en kämpar precis som du för att hålla sig ovanför ytan. De kämpar ibland åt en för att orken inte finns hos en själv. De vill precis som jag att allt skall vara som vanligt, igen. Att man skall slippa lida och det skall vara över.. Tillvaron är förändrad, för alltid, och det är inget man kan ändra på, hur mycket man än vill det. Man kan inte förvänta sig att saker och ting skall bli "som vanligt". Man känner sig ofta missförstådd, och det gör ont i både kropp och själv när man får kämpa emot fördomar, okunskap och personer som helt enkelt inte vill förstå. När vardagen är ett måste så måste man prioritera om. Hur vill jag leva? Arbetet kan få en ny innebörd i livet, för mig är det ofta en bekräftelse på att jag duger, och jag kan använda mitt jobb till att få känna mig "normal" igen. Att arbeta är för mig att få känna att jag lever. Där har jag kontakt med omgivningen och det ger mig livslusten som jag behöver. Alla har vi en bild av vad som gör livet värt att leva, personligen har jag flera..

Att ständigt leva med oro. En gnagande känsla av att oväntat bli sämre. Att kroppen kan helt plötsligt bestämma sig för att ge upp när man behöver den som mest. Oron, ångesten.. Ingenting kommer någonsin bli sig likt. Man kämpar med att lära sig tolka symtomen innan man tagit ett steg för långt. Trygghet? Den känns som om någon har tagit ifrån en.

Kroppen vill inte lyda. Benen bär inte. Tröttheten ligger som ett tjockt, gått täcke över vardagen och minsta ansträngning blir till ett matatonlopp. En gåtfull sjukdom, som få tar på allvar. Det är så många som inte förstår hur dåligt jag faktiskt mår, allra mest när det är som värst vissa dagar Det är dagar då jag inte orkar gå upp ur sängen, hur gärna jag än vill. Man måste föra en ständig kamp både mot sjukdomen och mot bristen på förståelse, kunskap..

1 juli 2013, det är dagen jag tillät mig själv att bli sjukskriven. Med andra ord, ett halvår efter det att jag fick diagnosen och blivit tillsagd mer gånger än jag kan räkna på mina fingrar att jag MÅSTE sjukskriva mig, att jag aldrig kommer att klara av att jobba heltid och samtidigt lära mig leva med sjukdomen, att jag kommer förvärra min situationen och göra mig bestående sämre om jag inte börjar lyssna på min kropp.. 1 november gick jag från 75%, till 50% på jobbet. Min överväldigande trötthet satte helt stopp för mig. Orkeslösheten blev bara värre och värre. Jag hade "turen" att få min diagnos tidigt, men jag vägrade att lyssna.. Min starka viljestyrka blev mitt fall. Den har alltid hjälpt mig vidare förut, men det var nu de som fick mig att bli sämre.

Jag saknar min timmes långa promenad med Basli som jag alltid tog efter jobbet.. Även om jag knappast minns känslan längre. Det är två år tror jag som jag senast orkade ta den promenaden, njuta av synen av ån som rann bredvid mig, en lycklig Basli bus som hoppade fram bredvid mig och njöt precis lika mycket som jag av vår lilla rutin..

Ja, vi blir ännu mer sjuka av att röra på oss. ME/CFS handlar mycket om gränser. Jag är envis, jag har försökt lite för mycket, om och om igen. Det känns som om gränsen mellan mig och mitt gamla liv suddas ut mer och mer. Kommer jag någonsin bli den samma? Troligen inte. För mig har sjukdomen inneburit att jag ofta känner mig känslomässigt och mentalt avtrubbad. Det går inte att känna och tänka klart när den lilla kraft man har går åt till att bara andas.

Att leva med någon som har ME/CFS? Det är ett tufft jobb. Jag har sagt de innan, men säger det ändå igen, trots allt så klagar inte Christopher. Oavsett om det är en dag när jag inte kommer upp ur sängen, eller kan jobba mina timmar (50%) och ändå vara hyfsat vaken på eftermiddagen, så är det en smärta för honom att se mig lida. Det är tungt för honom att bära hela lasset med hemmet och sysslorna, men åter igen, han klagar inte.. Och när någon försöker visa omtänksamhet emot honom, då trycker han hellre på att man skall koncentrera sig på mig. Det gör mig ledsen att han inte låter folk stötta honom, men han är otroligt stark, så mycket mycket starkare än mig. Självklart, det är inte bara mitt liv som förändrats, det är klart en stor skillnad för min älskade Ch, (och flera andra också.) Det påverkar sannolikt allt i våra liv.

Det är klart att min blivande man oroar sig för mig, och tyvärr glömmer bort sig själv. Han har kämpat med det, och vi båda kämpar med att lära oss leva i situationen. Men att folk tycker synd om mig, eller om oss, det är inget vi varken ber om eller vill. För både jag och Ch vet att vi som alltid kommer att komma ut starkare på andra sidan. Hela vår relation har sett ut så. Vi har stött på många hinder genom åren, dock aldrig så stort som detta, men hur som helst så har vi alltid, och då menar jag alltid, kommit ut på andra sidan, hand i hand.

Men låt oss vara ärliga ett slag.. Det är fruktansvärt att leva med någon som lever med min diagnos (eller någon annan svår sjukdom, självfallet). Vi är "svåra" människor att ha att göra med. När du känner dig extra tyngd av hushållsarbete, ekonomiska bekymmer och omvårdnad så hjälper det inte alls att få vassa kommentarer eller en tom blick. Du kanske inte kan diskutera dina känslor med den som är sjuk eftersom han eller hon kanske inte befinner sig i det läget att de kan acceptera att dina känslor är riktade mot situationen och inte mot henne/honom själv. Det är en bra idé att söka stöd utifrån för att kunna ta sig igenom en sak som detta.

Känna förlust, "hur det var förr"? Jo, både du och din älskade måste acceptera förändringarna i ert liv. ME och CFS är kroniska tillstånd, vilket innebär att livet antagligen aldrig kommer att bli som det en gång var. Detta är tufft att acceptera och man kommer att behöva uppnå acceptans på ett eget sätt och i ens egen takt.. I grund och botten behöver man sörja över vad man förlorat, sorgens fem stadier, vilka är förnekelse, ilska, kompromiss, depression och acceptans.

Förnekelse; vägran att acceptera det som händer.
Ilska; att känna att det inte är rättvist, eller att vara arg i största allmänhet.
Kompromiss; Att lova att till exempel bli en bättre person om situationen försvinner.
Depression; Att ge upp och inte bry som om vad som händer.
Och till sist Acceptans; att finna sig i situationen och vara redo att gå vidare.

Identifiera vart i processen man befinner sig, se på nästkommande steg och vad detta kan medföra. Om man fastnat i ett skede, då kan det vara bra att prata med någon om det. Man kan behöva professionell hjälp, vilket jag i dagsläget får av en samtalsterapeut en gång i veckan, och jag skäms inte ett dugg över det, för jag är livrädd för att fastna i ett läge, speciellt i en depression som kan vara svår att ta sig ur, precis lika svårt som det är att hamna i acceptans, där man faktiskt ser situationen med andra ögon än vad man började med.

Att gå vidare med livet? Ja, man måste gå igenom sorgen, lära sig att leva med den, och lära sig hantera situationen. Detta är inget man gör på en handvändning. Man måste kunna hantera förväntningar ifrån både utsidan och från insidan, med andra ord, förväntningar som kanske finns runt omkring dig men även dem du har på dig själv och livet. Med andra ord, det är rörigt, väldigt rörigt.

Nu har jag snurrat runt i denna gryta sen jag vakande vid 5 tiden, med andra ord över 5 timmar sen. Dags för en sväng vila så jag kanske kan åka ner till affären och unna mig den där fruktsalladen som jag är såååå sugen på.