Jag har en tendens till att göra en höna av en fjäder. Jag är väldigt duktig på att vara förvirrad, tappa minnet och glömma vad som verkligen var grejen ifrån början. Ibland har jag helt enkelt snurrat ihop allting och saker är verkligen upp och ner. Jag kan vara expert på att övertolka saker, eller tolka saker helt galet. Kan helt totalt gräva ner mig i någonting som början inte hade någon verklig betydelse. Kan glömma bort vad jag sa igår för att en kvart senare komma ihåg precis vad jag sa. Men ibland är jag raka motsatsen.
Det komiska är att jag hatar dramaqueens. Alltid gjort. Men troligen beror detta på att jag är precis likadan själv, så den jag egentligen är arg på, ja, det är mig själv för att jag gör en höna av en fjäder. Jag är alltså raka motsatsen till vad jag vill vara. Beror såklart helt på situationen. Men jag har alltid varit jobbig, anser jag själv. Såhär i efterhand är det lätt att vara klok.
Så länge jag inte kan bli sårad är jag enormt medgörlig och lätt, men så fort de bara finns en chans till att såra mig så backar jag. Ställer till en scen och verkligen stirrar upp mig. Gör nog mest så för att se vad som händer... Stannar dom kvar? Orkar dom verkligen med mig trots att jag är jobbig? Ja, allting bottnar i min otroligt dåliga självkänsla, och även i allt jag varit med om. Jag vet att jag är svår att förstå, och att det till och med kan tolkas som att jag ljuger. Vilket jag kan garantera att detta gör jag väldigt sällan, ljuger alltså. (Vi alla drar en vit-lögn då och då faktiskt..)
Förstår ibland inte hur mina närmaste orkar med mig och mitt otroliga ombytta humör. Som jag har skrikit, varit arg och sedan gråtit. Har svårt att stanna upp när det blir så, och att tänka klart känns omöjligt. För mig rasar hela världen.
Att gå i ovisshet är något av det värsta jag vet, och att inte ha kontroll. Och det händer ju, det händer oss alla. Vi kan inte ha kontroll på allt, även om jag försöker väldigt väl.. Där startar oftast många hönor. Jag oroar mig för framtiden som jag inte kan kontrollera eller styra.
Många tankar flyger runt i skallen idag, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra!? Ibland får man höra saker man inte vill veta, eller man vet inte om man ska tro på det. Har hört de så mycket sista tiden att jag skulle kunna kräkas över alltihop. Jag vet att ingen gör det med mening, men jag är väldigt besviken.
Men åter tillbaka till dramaqueen. Jag gör inte alltid bara en höna av en fjäder, ibland gör jag en hel struts (eller en hel flock dylika). Om minsta sak går fel så förvandlas jag till en hysterika. Jag svär över väder och vind och över saker som inte fungerar som de sak. Beror åter igen på att jag vill ha kontroll över allting. Jag är en planerings- och organisationsfascist av stora mått. Detta har naturligtvis sina fördelar men det är dessvärre nästintill omöjligt att tänka på alla eventualiteter. Den mänskliga faktorn är dock den största boven i dramat. Folk beter sig sällan logiskt. De säger en sak, gör en annan. De ändrar sig, velar hit och dit, tar tillbaka sådant de lovat och vänder kappan efter vind. Ytterst opålitliga element. SLUTA MED DET! Om jag ska slippa gå en tidig död till mötes, kan vi väl enas om att det är jag som bestämmer? :-P Allt och allting. Vore så mycket enklare då. ;-)
Höna av en fjäder, snacka högt vitt och brett om en bagatell, bli hysterisk vid minsta lilla symtom. Jag har sedan lång tid tillbaka gjort väldigt många bagateller till problem av högre rang, jag har blivit sårad och tagit illa upp för saker som andra normalt sett inte skulle reagerat särskilt stort på. Jag har kämpat mycket de sista två åren.. Jag har blivit väldigt sårad av människor som kommit och gått. Dåliga erfarenheter får mig att ta till försvar direkt, men på köpet har jag blivit en dramaqueen..
Vad är det som händer? Varför är jag så osäker? Varför? Jo.. Det har satts upp murar omkring mig som jag sparkar på men någon har murat upp den ordentligt och jag får inte bort dessa begränsningar. Vissa dagar kryper väggarna till och med ännu närmre och då känns det som att jag inte får luft. Jag känner att den enda yta där jag kan andas är i min säng där jag får sova. Jag vet att många tror att jag själv sätter begränsningarna, men snälla kolla en gång till då! Se hur jag kämpar, se hur jag vill, se hur viljan finns men inte orken. Se hur jag varje dag kämpar för att den skall bli bättre, att framtiden skall se ljusare ut. SE! Öppna ögonen. Sure, jag är en dramaqueen, men det finns inget ord för den som blundar för min sits. Det finns egentligen faktiskt inget som sårar mer än när folk tycker att jag ge upp. Eller när folk väljer åt mig! När folk slutar fråga, det är då kämpar glöden sakta slocknar. De finns dem som tycker jag kämpar för mycket och istället försöker hjälpa mig att hålla mig på plats, att hålla mig tillbaka, och de är dessa jag blir frustrerad på, men ärligt, de är väl dem som verkligen bryr sig mig, för de har förstått. De har fattat min situation. Jag sätter inte begränsningarna, MIN SJUKDOM gör det åt mig.
Jag erkänner; jag är en dramaqueen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar