Familj

Familj är inte alltid blod.

Familj är de personer i ditt liv

som vill ha dig i deras.

Det är de som accepterar dig för den du är.

Det är dom som skulle kunna göra

vad som helst för att se dig le,

och de älskar dig vad som än händer.

Hektiskt.

God morgon! Idag är Basli Bus med mig på jobbet. Dagis"fröken" ska jobba längre och blir någon timme för mycket för lillkillen att vara själv. Så nu ligger han i min fåtölj och kikar nyfiket på mig. Öronen är stora som tefat när han lyssnar efter steg i korridoren. Han ser nöjd ut där han ligger. "Bara jag får vara med matte så mår jag bra."

En "hektisk" vecka framför oss. För mig är det lite så i alla fall. Idag blir det en visit till avdelningen psyk på sjukhuset med anledning till en läkare som enligt min uppfattning har missat en hel del i sin utbildning, speciellt den här biten med empati och sympati för sina patienter. Grattis! Men jag tackar för den hjälp jag får, dock tror jag inte en psykolog, den hundraelfte i sitt led ungefär, skall kunna göra någon större skillnad.. Som sagt jag ler och tackar vänligen för ännu ett besök som kommer kräva sin uppoffring. (Positiva Nisse = Mimmi!)

Nästa besök på SÄS blir under onsdagen. Då är det endoskopi-avdelningen som står för undersökningen. Skall sova så sött medan de kör ner en kamera i halsen på mig. Känns otroligt mysigt. Lite nervös för den där biten med att sövas, men vad gör de? :-) det måste göras, med eller utan mina nerver.

Det enda jag egentligen ser fram emot är min bokade tid hos Jessie på fredag. Mitt hår ser bedrövligt ut och bara hänger. Skulle nog behöva två flaskor hårspray för att få någon slags volym. ;-) Lite färg och klippning står på schemat på fredag alltså. Med andra ord blir de vila varannan dag den här veckan..

Varit en rörig period det sista. En hel del måsten som krävt sin vila. En hel del oroligheter som inte vill släppa taget om mig. Samtidigt som mitt samvete äter upp mig inifrån och ut. Vissa människor har blivit på något sätt mindre prioriterade och det skäms jag för. Vill inte att det ska behöva va så.. Dock räcker inte energin till alla, längre.

Jag kommer i framtiden börja med något nytt. Något som jag länge behövt ändra på. Jag skall sluta skämmas för den jag är, för vad jag gör och för vad jag säger. Jag ska stå på mig. Sluta låta folk få mig att krypa. Sluta acceptera att jag ska behöva tänka igenom vartenda ord för det kan göra någon arg. Jag är faktiskt rätt trött på att lägga energi på personer som får mig att lägga mig på rygg som en hund och be om ursäkt för fyrtiosjunde gången. Så jag ska börja jobba med mig själv. På allvar! Följ med på resan eller  hamna bakom spärren. Nu ska jag sträcka på ryggen och vara stolt över mig själv. För fy fan vad jag är bra!

Seth Sjöblom - mentor människa & hund

Sen dess att jag blev sjuk så har träningen med Basli sakta, sakta avtagit. Han har blivit mer och mer beskyddande emot mig, och därav har vissa beteenden hos honom blivit ganska så drastiska. Jag oroar mig ofta för den stress som man kan se hos honom vid olika tillfällen, exempelvis möten med andra hundar, som på senaste verkligen blivit kaos emellanåt, eller stressen har visar när han varit själv en stund och man kommer hem, vilket ibland kan räcka med tio minuter.. Med tanke på hur mycket han ger oss, framförallt mig sen dess att jag blivit sjuk, och sjukare, så vill jag ge honom lugnet han ger mig. Nu har vi inte lyckats med det på egen hand. Han är värd en chans att slippa stressen och osäkerheten.

Så, igår sökte jag åter igen på tips hur man hanterar ett dåligt beteende vid hundmöten och trillade in på en hemsida vilken tillhörde en man vid namn Seth Sjöblom. Han hade precis gjort ett inlägg om att man kunde höra av sig till honom med frågor, så jag tog chansen. Jag mailade honom. Det dröjde två timmar, sen fick jag svar. Jag blev otroligt lycklig! Trodde kanske de skulle dröja någon dag innan jag hörde ifrån honom, men icke då.

Han vill hjälpa oss. Han vill träffa oss. Framförallt ska jag börja med att ringa honom. Då jag förklarade situationen förstod han mycket väl att jag ville invänta en dag, en stund, där jag faktiskt var vid "klart medvetande" så jag kunde både tala och förstå ordentligt. ;-) Så nu ska jag försöka skriva några stödord, så jag inte tappar bort mig, sen ska jag försöka ringa honom.

Självklart blir det en kostnadsfråga i slutändan. Man är ju inte så värst rik när man har sjukpenning. Men jag måste försöka, för jag vill verkligen att Basli ska må bättre, och absolut måste vi få stopp på hans hysteriska beteende som ibland bryter ut när han möter vissa hundar. Osäkerhet? Rädsla? Jag vet inte längre. Det är bara en enorm stress för honom.

Så, nu hoppas jag på att en ny resa börjar och att jag kan koncentrera mig på min bästa vän istället, ett tag i alla fall, för mig sjukdom. :-)

En video att se.

Jag såg denna på Facebook i morse, och ja, jag kan inte annat än dela med mig av den. Doberman skall vara en "livsfarlig" ras och ingen familjehund och så vidare. Bla bla bla. Själv har jag en stor respekt för dessa hundar och anser att i rätt händer är det en fantastisk ras. Vackra och majestätiska att se på. :-)

Video är verkligen bland de sötaste jag har sett på länge. SEN DEN!! :-)

Blått knä..

God morgon. Då vart de måndag igen. :-)

Midsommar har varit riktigt mysig. Första turen i rullstolen är avklarade, dock med vissa, ehum, små händelser som får stå för mamma och Christopher som båda behöver träna på att vara rullstolsförare. ;-) En körde ner i en grop i gräsmatten, en annan tittade åt ett annat håll och körde ner i diket. Men det blev många goa skratt, tack och lov, för det behövdes. Känslan av att sitta där, i min stol på hjul var väldigt psykiskt påfrestande, även om det gav mig på annat håll. Det kändes inte så värst okej till en början men efter en hel del skratt, som sagt, så kändes det lite bättre.

Lucas gav oss mycket kärlek och mys som vanligt. Vi hann med både tv-spelet Shrek, lite lekplatser där vårt lilla fadderbarn verkligen visade sina klätterkunskaper vilket gav mig en hjärtattack typ. Emma oroade sig lite för reaktionen på Lucas om rullstolen skulle behövas, men pojken var lillgammal och väldigt vis som vanligt.
- Vart är Christopher?
- Jo, Lucas, han är ute och sätter ihop rullstolen till mig.
- Jahaaa, så dina ben vill inte funka mer nu? Då går jag ut och hjälper honom.
Som sagt, så vis den där lilla killen. :-) Så Emma oroade sig helt i onödan för Lucas la ingen vikt i att jag satte mig i rullstolen utan han gillade bara läget.

Under lördagen hann vi med att besöka "andra" familjen i Skene, vilket egentligen bara bestod av Jan (och Emelie en liten stund..) vilka passade Basli medan vi fikade hos Emma och Kristoffer och lämnade Lucas hemma igen. Sötnosen ville inte alls stanna hemma, han skulle allt sova hos oss en natt till, så det kändes "aj aj" i magen när vi stängde dörren och lämnade en upprörd pojk. :-(

Söndag slog min kropp slint helt och hållet. Ville inte alls vara med. Hade så ont så jag ville gråta. Huvudet fick mig att hamna både här och där i tankarna. Men när jag hittade Basli i sängen där han tyvärr kräkts så hände det jag faktiskt fruktat. Efter att jag skrubbat överkast, lakan och mitt täcke med Vanish så sa ben "nej, nu tänker vi inte vara med mer" så det ena vek sig efter det andra. Slog först i vänster knä, nästa var höger smalben och avslutade bravaden med att slå i vänster armbåge i sänglådan. Så där låg jag på golvet. Christopher var hos Johan och mobilen låg i vardagsrummet. Jag kom inte upp! Det jag fruktat var just de, att bli liggande och inte komma upp. Smärta, utmattning och ben som helt enkelt gav vika. Tårarna kom va klart och jag låg där och försökte andas mig lugn. Tror det tog en kvart innan jag försökte komma upp igen. Med skakande ben och armar kom jag till sist upp igen med stöd igen sängen höll jag balansen.. Skämdes så otroligt mycket att tårarna kom igen. Jag tackade någon där uppe för att detta faktiskt hände när jag var själv, för det var så sjukt pinsamt. Kanske svårt att förstå.. Men genant vart de..

Så nu har jag ett blått knä, en stort blåmärke på smalbenet och ett plåster på armbågen. Minnen av min vurpa och en tydlig påminnelse om att jag MÅSTE lyssna på kroppen när den säger ifrån..

Hamnade i säng tidigt. Satte på ljudboken, har börjat lyssna på "Femtio nyanser av honom" IGEN. :-) Tacksam för "E2go", där jag kan ladda ner böcker i telefonen via en app och sedan lyssna på dem genom min "Iphone-docka" när jag ska sova. Snooze i 30 minuter varje kväll, dock slutar det alltid med att jag nästa dag får spola tillbaka en kvart typ då jag somnat ifrån den. ;-)

Måndag. Ny vecka - nya möjligheter.

Midsommarafton.

Midsommarafton, i år igen. ;-) Fast i år är vi "med barn", skämtåsido, Lucas är hos oss. :-) Fest är ju inte vår "cup of tea" i alla fall. Men vi ska på vår egna fest som Lucas säger. Sötnöt!

Dagen ser ut så att vi först ska ta en fika i Haratången hos min mormor och morfar, där det finns en midsommarstång. Ungen är så söt, han ska absolut inte dansa kring stången, men han skall prompt sen en. Så vad gör faddrarna då? Jo, det ordnar det såklart. 

Efter det så styr bilen tillbaka mot Borås, men inte riktigt hela vägen, utan det blir midsommarfirande i Fritsla. Där det skall grillas, ätas jordgubbar i mängder, i alla fall om man heter Mimmi. Det får jag åtminstone äta liksom. ;-) Färsk potatis får man ju räkna bort, tyvärr. Men tack och lov är sötpotatis riktigt gott.

Lucas spelar och Christopher hjälper honom. Jag har placerat mig i hörnet av soffan med datorn och lyssnar på lite musik för att vila hjärnan en stund.  Konstigt det där, hur musiken kan få hjärtat och hjärnan att lugna ner sig, ler lite för mig själv när jag ser mig själv gå med hörlurar jämt och ständigt i öronen. Det hade varit en rolig syn tror jag. Dansa mig fram istället för att gå? Kanske hade funkat.. (förmodligen inte..) Skaka rumpan i rullstolen får det bli istället. Vilken numera ligger i bilen. Drar en djup suck när jag tänker på det, fortfarande känsligt det där. Trodde aldrig att jag, med all energi som jag hade, skulle behöva en rullstol, möjligen för att jag hade brutit benen eller något på grund av att jag inte kunde sitta still, men ja. Gilla läget är mitt nya motto som jag ska försöka leva efter. Jag kan ju varken ändra på dåtid eller framtid!? Så, gilla läget.

Det är inte alltid så lätt att le och vara glad när man har ont och är trött. Jag kanske gnäller mycket, eller verkar negativ, men 80% av dagen, varje dag, så ler jag, ledsen om ni uppfattar det annorlunda. Sen.. ja, det är lite extra tungt just nu med anledning till att jag som sagt känner mig inlåst i lägenheten när det är fint väder och alla andra är ute och njuter av solen.. SUCK typ.  Så, vi fortsätter att leta efter nytt boende och jag hoppas på  att innan det här året är slut så ska vi ha lämnat vårt liv på Sjöbogatan och fortsatt framåt lite närmre marknivå. :-)  tills vidare tror jag ni får stå ut med dåliga dagar.

Glad midsommar kära vänner! Nu checkar jag ut.

Joel 2 år :-)

Idag blir min gudson Joel två år. :-) 

Stor kille nu. Känns som det var igår

jag höll honom i min famn första gången.

Godingen! <3

Bröllopsmusiken..

Än så länge har jag inte lärt mig att klippa filmen som spelades in på bröllopet. Skulle så gärna vilja dela med mig av musiken, speciellt musiken i kyrkan som Andreas Friberg, min svåger, stod för. Jag visste redan innan att han är sjukt duktig, men när han började sjunga i kyrkan så sjöng han raka vägen in i mitt hjärta. Hans röst fyllde hela Skephults kyrka och de är en av sakerna jag aldrig kommer glömma. Men.. tills dess, så får jag dela med mig av musiken/låtarna av dess original. Hoppas på att hitta dem på YouTube. :-)

När jag klev in i kyrkan och mötte Christophers blick så spelade och sjöng Andreas min och Christophers låt, som alltid varit våran. En låt som stämmer in på oss, som är helt enkelt fantastisk. Den heter Bless the broken road av Rascal Flatts (en av mina idoler, eller säger man ett? ja ja.. här har ni dem!) 

Sen.. efter det så spelades en låt av Tomas Ledin. En av få som jag inte hört med honom innan. Men när jag och min kära make hörde den första gången för typ 2 år sen så var den bara så perfekt. Så den hamnade på musiklistan i kyrkan. Ett klart val liksom. :-) Men tyvärr finns inte den på YouTube. Spotify däremot, för den som har de, så finns den där; Tomas Ledin – Bröllopsvisa (För första gången). 

Sista låten som Andreas spelade i kyrkan var Utan dina andetag, bästa versionen är av Erik Linder, så det är den som jag kommer dela med mig av. Fast allra bästa versionen är i mina ögon den när Andreas spelade den i kyrkan. <3

När vi sedan skulle gå ur kyrkan spelades en låt ifrån bådas favorit serie, McLeods Daughters. :-) Min favvoserie, som Christopher sedan anammade. Denna låten ska man nog inte lyssna på texten på, för den är rätt sorglig, men det är själva melodin som var väldigt passande. 

Valsen skedde till, ja, den andra låten som var vår redan från start. En av de vi sjöng på min mors bröllop. Räddningen för oss båda. Tack vare musiken fann vi varandra igen efter en tid isär. :-)

Gammal favorit..

En låt som jag ofta spelade under tonåren.
En låt som ofta hjälpte mig att "sjunga" ur
ilska, tårar, eller ren smärta.
Än idag kan jag sätta på den här låten,
höja ljudet och bara låta texten
ramla ur min mun.

En låt som faktiskt jag aldrig kommer tröttna
på, hur många gånger jag än lyssnar på den.

Lappen.

Får känslan av att någon längtar lika mycket efter oss
som vi längtar efter honom.

Midsommar med busungen :-)

17.e maj..eller 17 juni.

När jag och Christopher satt i bilen hem ifrån visningen så ler han emot mig och säger; "imorgon är det exakt en månad sen vi gifte oss!" Jag ler tillbaka. En månad, hjälp, känns som om det var jätte länge sen.. Har hänt så mycket sen den 17:e maj så knappt man förstår att det till slut blev av..

Vi pratade lite mer, men samtalet gled sakta men säkert in på dagens aktivitet. För det är ju idag som arbetsterapeuten kommer hem till oss och ska "hjälpa" mig att spara energi. :-) nervös och lite obekväm. Mest med tanke på att det är idag som rullstolen skall levereras till mig. Det hugger till i magen bara jag tänker på det. Men tack vare min "andra" familj, med andra ord familjen Backlund så har jag börjat sakta men säkert se alla fördelar med den. Sist var det Emelie som sken upp och uttryckte "äntligen, då kan vi ju åka till Knalleland ju!". Ja, jo, precis så har de hjälpt mig. Engagerat och entusiastiskt kommit på saker som vi kan hitta på när jag kan följa med, när rullstolen underlättar för mig och min kropp period vis. Så glädjen finns i bakgrunden, dock är jag fullkomligt livrädd för reaktionerna. Jag vet att en hel del personer kommer reagera med avsky emot min stol med hjul. Samma personer kommer tveka och förmodligen antyda att jag "ger upp", att jag kommer bli sämre när jag bara sätter mig. Men icke så nicke. Tänk va fel ni kommer ha. För situationen kommer förmodligen bli mer outhärdlig både psykiskt och fysiskt tack vare denna stol.. 

Strunt samma, skall sluta bry mig om dem som snor energi och fokusera på dem som ger mig den istället. :-) det finns många omkring mig av båda parterna. och jag undviker helst energitjuvar med tanke på att skedarna inte är så många längre. Färre och färre. Men snart skall de bli fler, det hoppas jag. En dålig period, tänker dock hålla hoppet uppe! Jag ger inte upp, jag får bara stöd. 

Önskar jag kunde få gjort tatueringen som jag vill ha på handleden. Ett enda ord, en lite fjäril. Det får bli en annan dag. ;-) Såhär ser den ut i alla fall, eller ja, det finns fortfarande fyra olika alternativ av den. Inte bestämt mig för vilken jag tycker mest om. Vilken gillar du? 

 

Immunstörningar kan förklara..

..kroniskt trötthetssyndrom.

I "Läkartidningen" skrevs en artikel 2009 kring en eventuell upptäckt om diagnosen som det TYVÄRR väldigt baktalade Gottfries. Den som vill läsa artikel på deras hemsida kan klicka på den här länken. Så skickas ni vidare dit. Den är verkligen värd att läsa. Något lång kanske men kunskap om min diagnos är inget som man ska sticka under stolen med, den är grymt dålig.. Jag försöker söka mig fram för att hitta stöd och en känsla av att det faktiskt finns dem som står för diagnosen som jag har.. Internet kan vara både bra och dåligt. Beror på vem man frågar.

Visning.

Sitter och dinglar på benen. Slappnar av för en sekund. Kaos, alldeles för många kontrakt att skriva och skicka på en gång.. Men det är nu gjort och jag inväntar just nu att Johan ska komma och hämta mig. På vägen hem blir det en sväng förbi Grizzly Zoo, eller MyOne, får se vart bilen tar mig, för att inhandla lite mat till lill-grodan. :-) dags att pröva någon annan mat igen, hans mage är så krånglig, så måste ge det ett försök till att byta. Hållit på med de tidigare, men gav upp.. Blötmat, vilket en uppfödare rekommenderade mig nyligen är fullkomligt hopplöst att få i honom. Men skinka, gurka, vattenmelon och köttbullar, det går bra de.. Får nog försöka göra egna köttbullar till honom utan lök. ;-)

Tar två djupa och försöka varva ner. Känner hur ögonen vill gå igen. Trött, eller ja, mer trött än vanligt. Sängen känns lockande när man kommer hem.. Men senare i eftermiddag-kvällningen skall vi kika på en lägenhet på Sjöbo, en något större, eller ja, tre rum till om jag ska vara ärlig. En fyra med andra ord. Köket är katastrof, men det kan tant sätta fingrarna i. Bara att rita och mäta och sen riva. Önskar jag kunde delta i rivandet. Mimmi med en slägga i handen, tjena! Det hade varit underbart att få ut lite aggressioner men det är inte ens ett alternativ, när jag väl kommit igång hade jag slagit tills jag däckade och sedan hade jag väl legat i tre veckor eller så.

Längtar efter stugan.. 

Soffläge och söndagsvanor..

Kryper ihop i soffan. Kroppen hänger inte riktigt med. Känns som de senaste dagarna gått i ett. Ingen stress direkt, med en hel del "social-ansträngning". Tror la egentligen inte riktigt kroppen återhämtat sig sedan i torsdags när det blev en väldigt lång dag, som redan från början väcktes i ett töcken. Men det var fantastiskt att få ta de av "lilla" Emelies student. Hon är ju inte så liten längre och känner enorm stolthet över henne!

Jag åkte till firandet i mina nya svarta klänning som jag budat till mig på tradera tillsammans med mina nya ballerinaskor, vilket jag inte ägt på två år nu. Varit en sneakers-tjej eller barfota, ballerinaskor är väl inte det ultimata valet när man har ont i kroppen. :-P   Men efter någon timme hemma hos familjen Backlund så krävde kroppen avbrott från nylonstrumpor och halterneck-knytning i nacken så jag prisade mig själv för att jag packat ner ett par jeans och en snyggare topp. Åter igen bekväm så sjönk jag ner i en av trädgårdsstolarna och där satt jag nästintill resten av dagen/kvällen.. Bilen förde oss hemåt vid 9-10 tiden och de var cirka 12 timmar efter de att vi lämnat lägenheten på förmiddagen. Bara det säger sitt.. Jag klagar absolut inte, bara lite bitter på min kropp och dennas otroligt dåliga tajming.

Fredagen iklädd myskläder, ett besök av mor min och absolut ingenting alls gjort.. Lördagen tog oss till Marks kommun där vi lämnade en liten bil-del till Kimmys bil som fortsätter att bråka med honom. Stackarn.. Hoppas på att detta löser sig snart. Tråkigt att ha körkort men ingen bil som fungerar. Mamma och jag tog bilen till Kinna, i hopp om att kunna gå i någon affär. Jag fick i alla fall köpt min efterlängtade g-klav i förgyllt silver (tror man kallar det så? i alla fall guld). Och jag muttrade åter igen om hur dyra berlockerna är till mitt kära Thomas Sabo-armband.. Tankarna gick även på att göra ett hål till i varje öra, men på grund av kroppens skick så lät jag bli. Får bli en bättre dag. :-)  Hamnade även på Visko där jag fick inhandlat Joels födelsedagspresent (Emma vet redan vad, så av den anledningen kan jag säga vart jag varit och inhandlat denna paket). Men på Visko började kroppen stänga av. Illamåendet och trötthet flög på mig, rullade runt mig och sparkade mig på smalbenet. Attans också! Hem till mor & Kaj igen, fick lite lunch i oss, sedan bar det tillbaka till fängelset på 40 kvm.

Idag, söndag, planerar jag att max försöka få med mig Christopher på en roadtrip emot Funningen-Bosnäs där tant förälskat sig i ett hus typ längst in i Bosnäs. :-) ett litet men praktiskt hus med lite trädgård. Lagom för två, eller ja tre, får inte glömma av BMB = Basil Mouse Backlund ;-)

Kommande vecka:
Måndag - Visning på lägenhet
Tisdag - Besök av arbetsterapeuten och leverans av rullstol
Onsdag - Kalas för Joel
Torsdag - ?
Fredag - Lucas kommer hit och det skall firas lite midsommar..

Ingen aning hur jag ska få ihop energi till denna veckan.. :-(

Magi på riktigt.

Studenten för min minsta svägerska Emelie närmar sig, och av den anledningen begav sig Christopher, efter jobbet, igår till Skene för att hjälpa familjen att slänga upp det gamla hederliga partytältet som användes den kvällen Christopher för andra gången vann mitt hjärta.

Detta är ett kort som förevigade detta;

Det tog lite tid att få upp detta tält igår, och medan de skötte detta så satt jag hemma med en snäll Johan som kom upp med en golvfläkt och höll mig sällskap genom att titta på dokumentärer. Jag är inne i en rejäl period av "mord/mördare"-dokumentärer. Ja, visst låter det hemskt! Men det är intressant faktiskt. Hur en människa som alla trodde så gott om helt plötsligt kan förvandlas till ett monster som dödar hela sin familj, eller en fru som gifter sig med en man för pengarna och sen mördar honom och hoppas på att komma undan med det!? Skrattretande.. Men fortfarande intressant.

När jag plockade upp telefonen för att slänga iväg ett sms till Christopher för att ställa frågan kring hur lång tid han trodde det var kvar tills han kom hem så upptäckte jag att han "taggat" mig i ett inlägg på Facebook. Jag loggade såklart in och läste, och tårarna kom som på beställning. Min man.. Ja, han kan minst sagt förvåna mig. Detta fann jag som sagt enormt rörande:

Han är den som följt min resa dag för dag, han har stått vid min sida både de bra och dåliga dagarna. Han har tröstat mig när tårarna varit oändligt många och delat glädjen med mig när det faktiskt är en riktigt bra dag. Han njuter tillsammans med mig när jag mår något bättre. Han skrattar med mig, eller kanske åt mig, när jag är så trött att jag skrattar och gråter om vartannat, när jag skrattar så jag knappt får luft, och han får mig att skratta åt mig själv när talet bråkar och meningarna blir lite väl knasiga. Han har burit upp mig för trappan när benen inte velat lyda och han har hållit mig tillbaka när jag velat springa runt och strunta i konsekvenserna. Han kör mig dit jag behöver åka, han lagar mat och städar. Han går ut med hunden som från början inte ens var hans. Han är den enda och verkligen den enda man som jag vet skulle och kommer stå ut med vad än resan bär oss. 

Tack älskling, tack för att du är du, tack för att du valde att stanna när jag bad dig gå, tack och åter tack för att du varje dag med största kärlek hjälper mig med vardagen. Du är fantastisk, mer underbar än vad någon i vår omgivning någonsin kommer att förstå. Jag älskar dig verkligen till månen och tillbaka. 

Kärlek är bara förnamnet. Det är magiskt det vi har.

Nådde gränsen..

Det blev inget radhus, inte den här gången. En annan envis budgivare "vann" slaget, och vi stannade när vi nådde vår gräns, som vi lovat oss själva att göra, trots viljan, önskan och hoppet om att äntligen få något på marknivå och börja landa i allting. Framförallt handlar det om att ge mig min frihet tillbaka.

Jag är en "hemnetholic". Ja, jag är nog besatt av att ha koll på allting kommer ut. Inte för att det spelar någon roll vem som ser det först på hemsidan, nej, men jag måste se det så snart det släpps. Galen? Ja, förmodligen. Men det ligger väl i släkten kanske. ;-)

Vår gräns var för denna 2:a i Fritsla, radhus visserligen, 550 000, och när budgivare 2 la 570 000 så kändes det såklart som en rak höger. Eller kanske en sned vänster? Vem vet. Men det var mindre roligt, och frustrationen hann i kapp oss. Vi velade länge, eller ja, vi kanske är fel att säga, det var nog mest jag.

Önskar att saker och ting såg annorlunda ut, då hade vi kunnat fokusera på annat. Framförallt hade vi nog kunnat skaffa oss något som är "halvklart", eftersom vi båda är noga med att få vårt hem att se ut så som vi vill ha det. Trots att jag inte längre orkar laga mat så är det köket som är viktigast, eller ja, de ligger på delad första plats med badrummet. Jag vill ha det ljust, fräscht, någon blandning mellan modernt och gammalt.. Men när vi måste koncentrera oss på min hälsa tills vi hittat en fungerade vardag är det svårt att hinna med att renovera mitt i allt detta, och speciellt läggs renoveringen över på Christopher och snälla vänner/familjemedlemmar och det går jag inte med på.

För tillfället är jag rätt okej, benen gör inte som jag vill och jag orkar/kan inte gå så långt utan att jag börjar må illa och får en fruktansvärd smärta i kroppen, speciellt ben och rygg. Men va tusan, det går tills jag gifter mig, eller vänta, det har jag ju redan gjort. Attans! :-P   Allt blir bra till slut, det bara blir det.

Nu ser vi framåt. Struntar i allt som varit. Ler åt ödet och hoppas på det bästa. Som alltid!

Budgivning

God morgon! Budgivningen på radhuset börjat. Det är hittills vi, och ett par till som budar. Vi har under gårdagen funderat på hur vi ska lägga upp det, men det verkar som om paret redan bestämt sig för att det skall bli deras, en höjning på 25 tusen säger en hel del.

Vilken taktik är egentligen bäst för att gå segrande ur en budgivning? Det finns förmodligen lika många strategier som det finns budgivare. Vissa väljer små steg i taget, medan andrar väljer att höja budet kraftfullt för att skaka av sig konkurrenterna. Men för att överhuvudtaget kunna delta seriöst i en budgivning är det viktigt att man som köpare har fört en diskussion med banken och har ett lånelöfte klart, vilket vi har löst. Och sen är det klart att man måste bestämma sig för hur långt man skall följa med, med andra ord vad man är beredd att ge för bostaden.

Alla köpare beter sig olika, men det är viktigt att inte skylta för vare sig konkurrenterna eller mäklaren vart gränsen går. Det är däremot viktigt att vara rak och tydlig. Om du är svävande i kontakten med mäklaren kanske det sänder dåliga signaler till säljaren som istället väljer en annan köpare.

Men i hur i hela friden läser man bäst av konkurrenterna då? Det är ju super svårt att veta vad deras nästa steg är. Bland annat är det ett bra knep att se hur snabbt det svarar. Tar det lång tid mellan buden brukar det betyda att de kanske börjar bli osäkra och måste föra diskussion med banken, eller mellan sig om det är fler köpare. Om intervallet på buden minskar kan någon börja närma sig sin gräns. Det kan också vara en fördel att vara den som bryter den så kallade "magiska gränsen", på exempelvis jämna tal. Därefter är det många som måste ringa tillbaka till sin bank och stämma av nytt lånelöfte. Något som säljaren kanske inte orkar vänta på. Sen gäller det att som budgivare inte missa att ha sin egen försäljning förberedd. Många har inte värderat sin bostad eller pratat med banken, och sånt tar tid. Där ligger vi steget före. Vi har en mäklare som inväntar försäljningen av vår lägenhet.

En annan strategi som vi använde oss av var att lägga ett bud innan visningen vilket säljaren inte ville acceptera då han ville se vad som hände på visningen. Men man bör inte pruta på ett objekt om man inte är förberedd på att förlora.. Prutare kan reta upp säljaren så det bör undvikas..

Så vi sitter mitt i en budgivning. Håller tummarna så de blir vita. Hoppas men försöker hålla mig kall. Får försöka hålla sig redo att det kanske inte blir vårt..

att behöva dölja..

Onsdag. Veckan springer iväg. Trots att det känns som om tiden står still. Jag fortsätter mitt bråkande med vården som helt enkelt bestämt sig för att inte ge mig en chans till lugn och ro. Tänk va mycket tid jag kunde lägga på att lära mig pacing, att vila, och faktiskt försöka må bra, om jag bara fick va ifred från allt tjafs. Det är så irriterande att de först och främst förnekar att sjukdomen finns, att sedan i nästa steg förkasta något som de har stor okunskap om, just av den anledningen, rata dem som faktiskt kan och kämpar för oss som har den här diagnosen. Dessa människor gör faktiskt vad de kan, med den lilla styrka dom är, och de pengar de får i sitt vårdavtal. Tragiskt att Sverige skall se ut så här 2014.

Att neka en patient vad de faktiskt mår bättre av? Bara för att de "skall" vara på ett vis. Det här med principer är jag trött på, och har varit länge. Principsak? Vad hjälper det när det i längden bara blir värre?

Jag kämpar starkt med att hålla näsan ovanför ytan just nu. Men när jag igår pratade med min läkare som även är verksamhetschef på min vårdcentral och hon bestämde sig för att jag måste tillbaka till psyk, då kraschade jag. Tillbaka där vi började, tillbaka där allt startade för typ 2 år sen. Psyk som sedan skickar mig vidare för att, ja, just det, JAG ÄR INTE DEPRIMERAD! Sjukdomen är inte psykisk, jag mår inte psyksikt dåligt, bara i så fall av att behöva leva i den här verkligheten. Psyk förstår det, varför gör inte allmänvården det då? Men jag fick le emot telefonen och gilla läget. Kändes som om hon slängde luren i örat på mig efter att hon slängt ur sig "jag skriver ut medicinen, men du får faktiskt stå för den själv..." Ja, absolut, jag betalar väl för den då, inga problem, tills dess att ni insett att jag faktiskt är i behov av den. Rekommenderade att gå tillbaka till den gamla medicinen istället, som jag tidigare varit helt tom av, medicinen som gjorde mig känslolös och kall. Nej tack! Då bekostar jag mer än gärna medicinen själv, plus att den har mer än en funktion, den stöttar upp den andra värkmedicinen. Känner mig snart som en knarkare när jag behöver be och böna om att få medicin. Grattis!

Dimma i huvudet. Dimma i ögonen, vilka samtidigt känns kruttorra. Ser fram emot en lång-helg igen. Ser mindre fram emot att Christopher kom hem sent ikväll. Gillar inte dessa dagarna om jag ska vara ärlig. Känner mig så utlämnad och ensam. Kanske är beroende av honom? Som om jag får abstinens när jag inte har honom vid min sida? ;-) Skämtåsido, det vore väl inget dåligt i så fall, med tanke på att vi är nygifta.

Sitter och tänker på något som Christopher sa för länge sedan när vi hade det lite värre ekonomiskt en månad, sällan det händer, trots att jag är sjukskriven, men orden han sa betydde så mycket. Han såg att jag satt och kollade på smink, mitt började ta slut, och han sa menande, "Jag slutar till och med att snusa, bara du kan få köpa ditt smink.." Ja, låter kanske barnsligt, och varför är jag så onödig att jag tar energi, skedar, på att sminka mig varje morgon innan jobbet?? Jo, för att jag känner mig bättre när jag ser i spegeln. Påsarna under ögonen ser ut som ICA-kassar vid det här laget och att kunna dölja dem för omvärlden, det gör så pass mycket att jag lägger energi på det. Både jag och omvärlden mår bättre av att slippa se dem. :-)

Ser man fräsch ut kan man lura sig själv att må bättre en stund. Att se sig själv i spegeln och se den trötta huden som verkligen visar upp hur jag mår, som både är röd, gul, vit och svart, med lite ojämnheter som är något som man skulle kunna tro är finnar, men som istället går sönder och blir sår, det är ingen trevlig eller rolig syn. Önskar jag slapp sminka mig, önskar att jag kunde känna mig bekväm med att visa världen omkring mig hur mitt ansikte tydligt visar såren som jag har på insidan.

Jag mår okej, trasig på insidan över att behöva slå mig fram, armbåga mig fram. Men till slut ska jag få lugn och ro.

Men.. det blev rullstol. Pratade med arbetsterapeuten igår. Jag är tydligen i behov av den för att inte känna mig kvarlämnad när alla andra orkar gå. Mixade känslor. Framförallt en enorm rädsla. Rädd för reaktionerna, och det är fruktansvärt att behöva vara rädd för de när jag tydligen har behovet. Jag måste verkligen sluta lägga tid på att bry mig om vad andra tycker och tänker och fokusera på vad jag mår bra av.

Trevlig lill-lördag!

Radhus.

Då var vi iväg och kikade på radhuset igår. Det var väl tur i sig! Bilder ljuger rätt bra, och fotograferna som fotar för mäklare är proffs på att få ett mindre rum att se stort ut. Inte för att vi blev super besvikna, men man blev dock liten snopen.

Samtidigt oss var det ett par där som precis sålt sitt hus, vilka också lät väldigt intresserade. Detta känns något oroande. Vi vill verkligen ha denna lilla del av längan i Fritsla. Precis vad vi skulle behöva, även Basli. Vet att han älskar att få gå in och ut som ha behagar och framförallt så slipper jag ha ångest över att jag inte orkar gå någon längre promenad, med det menar jag mer än 100-150 meter just nu utan att jag kommer hem och får influensa-känslan. Framförallt är det trapporna som tar musten ur mig. Det känns lite sådär att jag sitter på jobbet och kollar klockan och får en tung känsla i kroppen av att veta att jag ska upp för dem när jag kommer hem. Dessa förbaskade trappor!

Det är svårt att hålla allt i schack när man vet att det börjar bli akut att komma ifrån dessa trappsteg. De är ett hinder för oss alla tre numera.

Så, nu har visningen varit och vi får se vad som händer. Bara att hålla tummarna! :-)  Försöker tyvärr att inte hoppas för mycket. En sådan besvikelse är inte vad jag behöver för tillfället. Men hur lätt är det att lura sig själv och tankarna i huvudet?

Självfallet var det en del att göra. Sovrummet måste göras i ordning innan vi kan flytta in där. Golvet är av den gamla gamla sorten. Den som luktar illa så fort det kommer lite vatten på. Väggarna är vita med blommor på som jag bara blir rörig i huvudet av att titta på. En vit färg tack? Kanske lila? *skratt* Nej, då blir Christopher galen på mig. Jag och mitt lila, men självklart, turkosa. Jag och turkost, vi har hållit hand i hand i massor av år nu. ;-)

Fanns inte heller någon diskmaskin och det blir prio att spara ihop till. Kanske kan övertala Ch att jag kan få byta ut  hela köket på en gång då. Himlar lite smått med ögonen vid tanken. Den går han nog inte på. Men ni ser, det är svårt att inte drömma och planera i huvudet. Man hoppas och önskar mer än vad man borde.

Så, ber er snällt att hålla alla tummar och tår som går. Den hade blivit ett perfekt hem.

Prästen ringde..

Jag blir alltid lika misstänksam när det står ett nummer på skärmen som jag inte lagt in i telefonen. Oftast tror man numera att det är telefonförsäljare, men när det som i detta fallet står ett nummer med 0320 först så blir man mer fundersam. Känner inte så många som skulle ringa därifrån..

Men jag fick ett omtänksamt och varmt samtal igår. Prästen som vigde oss, Lars, ringde för att kolla "läget". Han följer min blogg, så vink vink. :-) Samtalet värmde ner i tårna till och med. Visst, vet inte hur det brukar fungera, om det är "normalt" att prästen ringer brudparet efter att vigseln skett, men det spelar ingen roll, för här kände jag ren omtänksamhet, enbart.

Så? Hur är läget? Jo.. Det börjar gå åt rätt håll. I fredags fick jag äntligen kontakt med vårdcentralen igen. Då hade jag varit utan medicinen i snart en vecka, vilket aldrig är bra, man skall aldrig avbryta en medicin rakt av.. Men samtalet dämpade mig rejält, gjorde mig frustrerad och upprörd. Sköterskan jag pratade med meddelade att de kommer inte kunna skriva ut medicinen för att det inte är "läkemedelsverkets första hands val", hmm.. Vad spelar det för roll när jag äntligen hittat en medicin som hjälper? Ibland känns det väldigt tungt att vården bråkar med mig, jämt, att det bara inte kunde vara lätt. Och två negativa besked ifrån vården på samma vecka? När jag är som mest hängig? Knappast att rekommendera.

Men jag är på benen. Yrseln börjar sakta lägga sig, hjärndimman minskar. Tack och lov. Hoppas på att det blir "bättre" igen nu. Att jag varit i ett skov på grund av frånvaron av medicinen, och att det inte är en längre dålig period. Jag vill inte va med då (säger jag med trotsig treårings röst). Skämtåsido. Allt blir bra.

Idag är visningen på "huset" vi längtar efter. NU måste allt bara gå vägen. :-) Håll tummarna! Så kanske vi ses i Fritsla i framtiden.