Youtube

För ett tag så saknade mamma "Bless the broken road"-videon på mitt facebook konto. Konstigt nog verkar den ha fått fötter och sprungit iväg. Med den anledning håller jag nu på att ladda upp båda filerna på youtube istället. :)

Förhoppningsvis kommer mitt självförtroende bli bättre i framtiden så de kommer videos som går att lyssna på enligt min mening. Men det är ju så, man är ens egen värsta kritiker.

Lägger in länkarna så snart det är klart!

Nytt objektiv.

Länge sen nu... Som jag stod bakom kameran och fotade sambon och hans "kollegor" i bandet Sixpack. Nu är jag lite vassare med ett nytt objektiv, en extra blixt (som jag inte vet om jag kan ha där inne.. hmm!)

Spännande. Så trotsar sjukligheterna och kastar mig in i min roll som rockbands fotograf. skämtosido.
Tack och lov har jag med mig fröken Emmiilajnen som har långa ben. Mina räcker ju liksom inte alltid till. Kanske leta fram ett par riktiga platådojjar ifrån 80-talet. ;)

Slänger in en liten bild på de nyinköpta älsklingarna..

Blixten kanske inte är den absolut bästa, men vad kan man räkna med för 600 kronor. Vill först lära mig att använda en blixt innan jag lägger ut pengar på detta bestyr. Objektivet lär jag mig efterhand det är en annan femma.

Döende ??

Vissa  stunder undrar jag faktiskt. Febern kör bergodalbana. Inte lyckats få i mig mycket till mat. Illamående och allmänt jobbigt att äta.. Hatar att vara sjuk. Men det är väl så, som jag tror alltså, att jag slappnar av nu, när allting helt plötsligt har löst sig på jobbfronten och därav hinner all oro och spänningar i kapp mig och immunförsvaret ger upp.

Oroligt lämnade jag över autogiro-dragning till annan ansvar imorgon. Funderar fortfarande på att under vissa omständigheter åka ner och göra detta jobb. Inte för att jag inte litar på att de kommer lyckas göra de utan för att jag helt enkelt vant mig att göra saker och ting.. Nu kommer det kännas som jag missat någon procedur den här månaden. SUCK! Dessa "enorma" problem man kan ha!

Fick hem mitt nya objektiv till kameran idag, plus extra blixt. Lyckans lycklig! :) för en stund glömde jag att jag faktiskt är sjuk. nästan..

Gjort klart beställningen hos Poshpooches nu också. jäjj! :) blev inte alls som det vart tänkt ifrån början. Men en mysdress och en tröja. Vinterjacka för vänta. I alla fall till nästa månad. :P

Vovve litens kläder.

Om man kollade på mig och inte på vädret idag så skulle man kunna tro att vi snart går in i istid. Tjock halsduk, stor och tjock stickad kofta. Mysigt.. För en gångs skull gillar jag hösten. Inte riktigt kunnat/hunnit njuta av den lilla sommaren som vart, så nu satsar jag på mysiga höst kläder, snygga skor med klack och halsdukar&sjalar i massor.

Även Basli börjar tala om att det är kallare. Mysdressen kommer fram allt oftare. Han vill inte gå ut, utan står i portdörren och totalt blånekar att gå ut. Ögonen idiotförklarar en när man försöker muta med honom ut för att åtminstone göra behoven. Men regn, ursch! Kyla.. Inte direkt favoriten.

Suttit och kikat på lite nya kläder. Det är fanimej dyrare att handla till Basli än mig själv. Men nu har jag skaffat mig en hund som fryser vid minsta lilla kyla så då får jag stå mitt kast. :P    Tyvärr har han ju växt ur typ 90 % av kläderna han fick förra året.. Han skulle ju inte växa mer!?

Poshpooches, absolut den bästa servicen. Speciellt när man är osäker när det gäller storlekar. Denna butik tar servicen ett steg längre. Så, som vanligt villa jag "gynna" sådant bemötande. Så hela jäkla paketet skall beställas därifrån. Hösttröjor, myskläder, vinterjacka med mera. En ny säng kanske? haha. Min bortskämda lilla bus vovve.

Igår var det nästan nära att vi blev ett fjärde i familjen. Ch och jag förälskade oss i en liten vovve. Drömmen är ju att skaffa en kompis till Basli. :) framtids projekt. Inte riktigt läga just nu. Men det hade varit underbart mysigt.

(Men ursch vad dyrt det skulle bli om jag hittar EN TILL bushund som fryser som Basli.. i det fallet får de se till att de kan använda samma storlek, eller att den nya hunden kan använda Baslis gamla kläder..)

Kanske borde ta och sälja hans gamla kläder på tradera. Vissa jackor med mera är ju knappt använda. Andra borde nog slängas?

Dessa har jag skickat iväg för en prisförfrågan i alla fall till Poshpooshes. Skall absolut inte köpa allt. ÄVEN OM JAG VILL! :)

Som en saga - Shirley Clamp

Jag har landat, för jag har ju dig.
Äntligen framför mig.
Tror på orden, ur vår kärlekssång.
OCh det har aldrig hänt mig förut någon gång.
Varje mening ger mig svar,
så jag ber dig lyssna på löftet jag har.

Som en saga utan slut,
älskar jag dig genom allt.
Vill vara nära livet ut.
Mitt hjärta har funnit sin plats.
Jag vill alltid va, för alltid du och jag.

Att vi står här, det betyder allt.
Allt som räknas just idag
ser en framtid, som jag tycker om.
Och det har aldrig hänt mig förut någon gång.
Det du ger mig läker sorg,
så jag ber dig att tro på det löftet du får.

Som en saga utan slut,
älskar jag dig genom allt.
Vill vara nära livet ut.
Mitt hjärta har funnit sin plats.
Jag vill alltid va, för alltid du och jag.

Du och jag, så som jag är med dig,
vill jag altid va, för alltid.
Som en saga som är sann,
älskar jag dig genom allt.

Som en saga som är sann,
älskar jag dig genom allt.
Håll mig nära, ta min hand.
Mitt hjärta har funnit sin plats.

Som en saga utan slut,
evig trohet, hopp och kärlek,
ja, det ska jag lova hela livet ut.
Håll mig nära, ta min hand.
Mitt hjärta ha funnit sin plats.

Jag vill alltid va för alltid du och jag.

(Carita och Tobias Davidsson hade denna på sitt bröllop den 25/8 2012!)

Det bästa som hänt mig..

Häromdagen låg jag hemma i soffan och kikade på film.. Det blev "The Game Plan" med Dwayne Johnson. En av mina nya favoriter. Han kan inte bara spela hård och tuff utan har en otrolig mjuk och fin sida. Älskade honom i bland annat Fast 5 också. (där, kankse inte lika mjuk.. men ändå!)

I alla fall, i filmen så frågar hans dotter honom, "vad är det bästa som hänt dig?" och denna fråga fick mig att fundera. Vad är det bästa som hänt mig? Ibland kan det vara svårt att definera. Jag vet många saker som gjort mitt liv så mycket mer fantastiskt. Personer som kommit, kanske gått igenom, men de flesta har ändå gjort någon slags förändring hos mig. I huvudet eller ja, mitt tankesätt oftast.

Kan inte nämna alla. Skämtosido. Jag suger ju åt mig som en svamp när det gäller nya sätt att tänka på. En person som verkligen förändrat mitt sätt att se på livet är psykriatikern. En kvinna som både är viljestark och klok i mina ögon. Jo, det är hennes jobb att lyssna. Men vissa sköter sitt jobb bättre än andra och hon är verkligen rätt person på rätt plats. Hon lyssnar på vad jag säger, tänker på det en stund, kommer med förslag och alternativ. Som igår, hon lyssnade verkligen, förstod omedelbart vad jag menade.. Tänk om hon kommit in tidigare i mitt liv!?

Åter igen, kanske uttjatat, men Emma. Vissa stunder tror jag att hon var en ängel sänd ifrån ovan, satt på jorden för att göra mitt liv så, ja, mycket rikare. Egentligen tror jag aldrig att jag förstod hur vi hamnade vid spisen i mitt kök med varsin kopp kaffe. Vissa stunder kan man tro att vi är en person. Vi pratar, gestikulerar och beter oss på samma sätt. Tänker likadant, känner likadant. Jag vet att vad det än är, om det så är glädje, sorg, ilska, så finns hon alltid där med tröstande ord, stöttar, ställer upp till tusen, trots att allt kanske inte är så lätt jämt. Så tack, igen, och igen, Emma, min kära vän att du alltid finns där! Och tack för dina underbara barn. Lucas som framförallt vann mitt hjärta. Barnet med ögon som jag bara drunknar i  och inte kan säga nej till. Som jag skulle vilja ge hela världen. Och Joel, lille Joel.. Underbara barn!

Det bästa som hänt mig.. Som sagt, enligt mig inte riktigt lätt att peka ut. Kan vara att jag är rädd för att såra någon. Kan vara för att jag faktiskt inte vet. Eller så har inte det bästa hänt än? You never know...

Ch.. Självklart, min älskade Christopher. Han är min stjärna i mörket. Min sol på dagen och min stora stöttepelare. Han är förstående, omtänksam och väldigt beskyddande, ibland lite för mycket kanske. ;) haha. Kärleksfull, och det händer faktiskt att han är väldigt romantisk. Han kan när han vill liksom. Framförallt, så är det jag som glömmer bort alla småsaker han gör. Allt han gör som jag ibland kanske tar förgivet... Pinsamt nog. Det jag syftar på är allt ifrån att gå och hämta ett glas vatten till mig på kvällen när jag krypit ner under täcket och myst ner mig och helt enkelt glömt ta medicinerna. Han kommer ihåg astma medicinen, när jag som gott som alltid glömmer den. Han tar helt enkelt emot mig när jag faller. Han fyller i sprickorna och ser till att jag inte fallerar när saker och ting är extra jobbiga. Fantastiska människa..

Basil Mouse, min bebis. (egentligen hund, men ja, jag har ingen annan bebis så!) Jag skulle kunna tro att du är bland det bästa som hänt mig. Eller tro, jag är säker. För du, du kom verkligen som en räddande ängel. Jag vet vem det var som skickade dig. Samma person som för en-två veckor sen såg till att jag fick fast jobb. Löjligt men sanningen är den att jag tror på ett "liv" efter detta. Tror att vissa personer stannar kvar lite extra och ser till att ta hand om oss. Basli räddade mitt liv.. När saker och ting höll på att krackelera som kom du med pussar, kärlek och älskar mig oförutsättningslöst..

"Att vi står här, det betyder allt.."

Ett steg i rätt riktning..

En gång i månaden (på ett ungefär) ringer min psykiatriker till mig för att kolla läget..

Idag väntade jag samtalet. Satt med telefonen och väntade. Skulle ta upp diskussionen med medicinerna. Då jag börjat oroa mig lite smått för ett smått återfall till gamla vanor. (Maten!!) Detta jäkla bekymmer..

Under samtalet förklarade jag hur jag kände och fick ett oväntat svar.. "väntade denna fråga.." jo, de visar sig att hon funderat ett tag på vilket "pucko" till läkare som satt in en av mina mediciner som är kända för att man går upp i vikt.. Speciellt när man har mina journaler framför sig och vet min bakgrund.

Nu, äntligen, får jag byta ut den. Hade jag bara vetat denna bieffekt tidigare så hade jag kanske aldrig haft den här ångesten.

Nej, jag är inte tjock. Inte de jag påstår. Men en antydan till mullig. Och de funkar inte för mig personligen. Tycker faktiskt att det är vackert med personer som har självförtroende och ser ut som jag gör nu.. Avundas dem!

Så, ändring på mediciner. Sikten är fortfarande för mig att sluta helt. Men det är ett framtida projekt. Tyvärr inte redo.. Även om jag försökt! Inte värt de just nu. Inte nu när jag faktiskt är balanserad. :)

Jäjj! Ett steg i rätt riktning. Bara att ta tag i simningen. Ska försöka börja "spring/jogga" med Basli, för bådas skull! Både han och jag behöver röra på oss. Och kondition är aldrig fel. Bara att astman säkert skall bråka med mig.

:) alltid ska de va något.

Anmälan?

Att folk orkar.. Mail ifrån Google där det stod att min blogg tillfälligt vart avstängd på grund av en anmälan?!

Tråkigt att någon lägger tid på något sånt. Jag skriver ju knappast något som borde sticka folk i ögonen?! Jag säger min åsikt. Sen får man ju tycka och tänka som man vill.

Ett fritt land. Men bloggen verkar fungera som den ska nu. :)

En Ibanez ;)

Försöker göra mitt bästa för att göra min fästman lycklig. Igår gjorde jag enorma framsteg vill jag lova. ;)
I födelsedags present fick han en akustisk bas. En Ibanez ;)

Vill dela med mig av..

..ett blogg inlägg min kollega Anna skickade till mig precis som fick mig ännu en tankeställare. Väldigt tänkvärt! :)

Inlägget finns på; http://kalle.cafe.se/den-funktionella-maten/

Eller så kan du läsa det nedan...

Förklaring...

Det verkar som vissa tog mitt inlägg om LCHF som ett personangrepp. Det är flertalet personer som gått till "attack". Min mening var aldrig att göra någon arg. Utan funkar LCHF för dig. Grattis! Och jag önskar dig all lycka med det. Men vi lever i fritt land och får uttrycka sin åsikt. Jag har fått gliringar om att jag är den sista som skall uttrycka min åsikt om dieter med tanke på min bakgrund.

Visst, möjligen är det sant. Jag kanske borde vara tyst. Men aldrig trodde jag att någon skulle ta det som att jag pekar ut folk. Att jag säger att man är dödsdömd? Det finns självklart två sidor på varje mynt. Det finns dem som mår super bra av LCHF och det funkar alldeles perfekt. Som kommentaren på mitt förra inlägg, så är det sant, LCHF är inte bara en diet utan en livsstil. Men om man har vissa sjukdomar i släkten, exempelvis diabetes så kanske man ska välja en annan livsstil..

Jag räknade inte med att jag skulle komma undan helt och hållet med inlägget om nackdelarna med dieten. Självklart är jag inte dum. Alla har sina åsikter. Alla FÅR ha sina åsikter.

Men jag gjorde inga personangrepp. Jag beskrev bara nackdelarna jag hittat om en diet som jag intresserat mig för. En diet som många omkring mig använder sig av. Och jag säger åter igen, grattis om du lyckas! För jag skulle aldrig kunna göra det. Med tanke på att jag tycker för mycket om, exempelvis pasta. Färsk potatis. Frukt i alla dess former, med mera.. Många av de sakerna som LCHF tar avstånd ifrån är det jag tycker är gott och hur mycket jag än vill gå ner i vikt, är det för mig inget alternativ att plocka bort dessa.

Den som tog åt sig, tog illa vid sig, och anser att det var rent dumt det jag skrev. Ber så hemskt mycket om ursäkt. Som sagt, eftersom jag själv intresserar mig mycket för olika dieter, livsstilar, och så vidare, så valde jag att skriva om en diet som enligt mig har framstått som en "risk" framför mina ögon.

Två sidor av varje mynt!?

Tillbaka till personangrepp. Jag måste bara säga det, att ge sig på mig angående min bakgrund och mina tidigare beslut som TONNÅRING, det anser jag inte är schyst spel. Jag va ung. Framförallt fattades kunskapen om riskerna som fanns med det jag höll på med. Visst, att äta ett glas yoggi eller två-tre på en hel dag. Det är inget att rekommendera. Eller att vräka i sig marängsvisch för att sedan sitta med fingrarna i halsen. Inte hälsosamt. Men det är ju en sjukdom, precis som vilken annan sjukdom. Alkolism accepteras idag som en sjukdom, varför kan inte man då förstå att anorexia, bulimi och liknade är en sjukdom. Det kanske börjar som ett val, men till slut blir det ett behov, ett måste, ett beroende. Som vilket annat beroende som helst.

Jag googlade "fördelarna med LCHF".. Fick fram följande;
Sockersuget försvinner. Du slipper räkna kolorier, viktenheter eller points. Man går ner i vikt. Humörsvängningarna minskar. Man äter sig mätt (men inte mer än så..) Det är ingen svältmetod där man misshandlar kroppen. Du blir piggare och får mer energi. Bättre hud. Tjockare hår. Bättre mage. Mindre hål i tänderna..

Finns säkert en massa massa mer. Och jag har inget emot att ha en diskussion om saken. Men håll med om att alla har rätt till sin åsikt. Och jag gick på lite väl hårt om riskerna. Men för att förklara mig, jag blev chockad. Jag trodde verkligen att LCHF var något för mig. Jag kämpar med vikten. Mår dåligt över att jag gått ifrån 49 kg (underviktig) till 60 kg (överviktig). Jag vill hitta ett sätt att komma ner i vikt, men absolut inte bli så liten som jag var förr. Jag vill inte komma i klänningen i storlek 6 som hänger hemma. Det påstår jag inte är friskt att vara så liten som jag var förut. Men det finns alltid ett mellanting.

Jag tänker inte svälta mig själv. Tänker inte hamna i gamla vanor. Utan jag har tagit mitt beslut, framförallt dra ner på alla jäkla förbannade mediciner som jag insett är anledning till att jag inte längre kan vräka i mig pizza tre gånger i veckan för att sedan gå ner i vikt. Det där va väl kanske fel formulerat, och min förklaring är att jag förstår att jag är äldre, att kroppen ändras med tiden, menar bara att förr kunde jag äta precis vad jag ville utan att kroppen gick upp, jag kunde leva på fet mat, godis och så vidare utan att gå upp ett gram. Det kan jag inte längre. Och även om det är bra att inte äta sådan mat, så grämer det mig. Det är ångest fyllt för mig. Och min största risk och rädsla är just ett återfall. En tripp till anorektiker världen där magsäcken är lika stor som en jordnöt..

Så, det var det. Ber om ursäkt. Först tänkte jag ta bort inlägget. Men då hade jag ju helt enkelt accepterat precis som förr att min åsikt inte räknas. Att jag inte får säga det jag känner. Det är ju slut med de. Min åsikt. Jag är inte felfri, och inte heller mina åsikter. Så sorry.. Förlåt.

Mynt

Det kommer alltid finnas två sidor av ett mynt.

Lalala lala..

Som vissa vet, rätt många vid det här laget, så sjunger jag en del. Det är inget jag trodde jag någonsin skulle göra så folk hörde. Men nu står jag här. Sjungt på bröllop. Sjungt på skoj inför goda vänner. Löjligt men jag börjar faktiskt älska det. Inget som jag tänkt "satsa på". Utan det är mest en kul grej. :)

Mitt nästa projekt är att försöka lära mig sjunga "Imagine" med Tone Damli och Eric Saade. Anledningen är den att min bästaste bästa vän Emma älskar denna låt. Kanske gett mig själv världens utmaning. Vill ju inte "förstöra" låten genom att sjunga den.. Men det känns faktiskt rätt bra! Jag är min egen största och värsta kritiker.

Det kom sig så, att när vi överraskade mor och Kaj på deras 1-åriga bröllopsdag för några helger sen, så tog Ch med sig gitarren. Det blev några låtar.. Inför "nya" människor. En av dem var "pappa" Magnus. Som tydligen hade hört någon låt på radion häromdagen och trodde att det var jag. "Pappa" Magnus och "Mamma" Desse har varit två personer som haft en väldigt stor inverkan i mitt liv. De fanns där när livet var som jobbigast. Med andra ord i tonnåren. Jag var dagligen hos dem.. Antingen för att rida eller för att bara va. Deras hund Laica var min första förälskelse i hundar. Hon fanns vid min sida jämt. Hon var en undebar brun labrador, vacker, genomgod och hade de två djupaste brunnar till ögon man bara kunde tänka sig.

I alla fall. När jag nu fått en del människor att gråta. Andra att bli lite rörda. Så kan jag helt enkelt inte låta bli att fortsätta. Någonstans borde jag ha någon slags talang. Och vi är ju inte ett musikalsikt par för inte, jag och min älskade Ch.

Men som sagt, ingen kommer få se mig på en scen inför okända människor. Utan det här kommer hållas på hobbynivå. Någon låt här och där. Utmana mig själv. Och framförallt, jag mår helt underbart när jag sjunger!! Blir varm i hela kroppen. Specillet när jag sätter en ton jag aldrig trodde jag skulle fixa. :)

Allt tack vare ett skämt. En kväll på fyllan.. Som slutade i att jag sjöng på mamma och hennes mans bröllop. Tack Christopher, min älskade fästman för att du övertalade mig, tvingade mig, kalla det vad du vill. Men utan dig hade jag aldrig sjungt mer än till musiken i bilen, eller när jag dansar runt hemma till musik och sjunger när jag städar. ;)

LCHF..

..den fettrika dieten!

Det skrämmer mig hur många som faktiskt håller på med det. Enligt vissa över reagerar jag. Och okej, möjligen är det så, men jag tycker bara inte att man sak utsätta sin kropp för risker när det finns flera läkare som rakt av avråder till att äta LCHF-dieten. Jag läste nyligen en artikel där en läkare uttryckte sig på ett sätt som fick åtminstone mig att spärra upp ögonen. Kommer inte ihåg precis hur han skrev, men något i stil med; "Att äta LCHF är som att bygga ett hus utan spik och skruv, helt enkelt, vad håller ihop kroppen när vi saknar vissa livsmedel...?!" Dessa ord satte igång fingrarna på mig och jag började min jakt på information.

Jag tänkte ju själv börjat äta dieten, jag hade bestämt mig för att köpa bästsäljaren "Dags att bli smal" eller vad den nu hette. Men som sagt, förveten som jag är, letade jag rätt på information om dieten. Vissa recept fick det att vända sig i magen på mig, så mycket fett? Kändes som om jag likaväl kunde suttit och ätit ett paket baksmör istället för min älskade popcorn på lördagskvällarna.

Man gör som man själv vill. Jag glädjer mig bara åt att min mor och hennes man faktiskt lyssnade på mig och avslutade sin LCHF-diet och nu ska satsa på GI istället. Min mening är att varför ska man utsätta sin kropp för riskerna som finns med LCHF?

Trots alla solskenshistorier, trots alla vänner/släktmedlemmar som gått ner i vikt, och påstår sig må hur bra som helst så vet jag inte hur bra dieten är på längre sikt. Att äta LCHF-dieten under en kortare period, absolut, det innebär troligen ingen risk med det. Men eftersom dieten innehåller väldigt lite fibrer är det många som får förstoppning..

Det man egentligen vet om LCHF är följande;
- Ofta ger det förstoppning, eftersom kosten är fiberfattig. (Fiber och fullkorn minskar risken för tarmcancer, men dieten innehåller inget fullkorn och bara väldigt lite fibrer.)
- Dieten höjer i allmänhet de farliga blodfetterna. Speciellt om man inte går ner av dieten. Man vet att höga blodfetter ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar.
- Personer som äter fullkorn, frukt, grönt, fisk och olja, håller sig vanligen friskare än de som äter mycket köätt, smör, grädde och lite grönsaker.
- En ensidig kost gör att det blir svårare att få i sig alla näringsämnen. LCHF ger oftast för lite fibrer, inget fullkorn (som bara finns i spannmål och ris). Den innehåller också bara lite bär och nästan ingen frukt.

Jag frågar mig själv, vad är egentligen LCHF? Det finns självklart många olika varianter. Men LCHF står för low-carbohydrate, high fat, det vill säga låg kolhydrat, högt fett. Gemensamt för dieten är att den innehåller mycket fett, extremt lite kolhydrater, det vill säga enligt dieten skall man äta mycket smör, grädde, olja, feta mejeriprodukter, kött och fisk. Grönsaker som växer ovan jord, lite bär och nötter ingår också. Ibland tillåts rotfrukter och frukt. Däremot skall potatis, pasta, ris, gryner och bröd HELT uteslutas. Självklart likaså livsmedel som läsk, godis och bakverk (men det är för mig ganska självfallet när man ska gå ner i vikt)!!

Så vad händer när man äter dieten? Jo, många går självklart ner i vikt, precis som man gör med de flesta bantningsdieter, där man tar bort en livsmedelsgrupp. I detta fall kolhydrater (och sockerfria livsmedel!). När man börjar med LCHF är det många som blir illamående, trötta och matta, får dålig andedräkt (vilket beror på att kroppen måste använda fett som bränsle istället för glukos).

Enligt SIFO tror bara 3% av oss svenskar att LCHF är nyttigt. 3%!!? Den stora LCHF-vågen är det media som står för.. Ärligt talat tror jag att många fanatiker kommer rata det jag skriver, och kom gärna med motargument, de som känner mig vet ju att jag älskar en bra diskussion med vettiga argument.

Dock är jag glad att jag fått mamma på andra tankar. Jag ringde dem båda när jag bara läst en liten stund. Jag blev helt ärligt oroad. Jag älskar dem och vill att de ska vara medveten om riskerna. För den som är intresserad så har jag "lånat" en lista på de sjukdomar man kan få av LCHF-dieten. Följande lista publicerades i Aftonbladet för ett tag sen;
Man ökar risken för;
- Tjocktarmscancer
- Bröstcancer
- Diabetes
- Ökade inflammatorisk reaktion som kan ge psosriasis, ledgångsreaumatism och astma
- Depression
- Ålderförkalkning (ateroskleros)
- Åldersdemens
- Sämre minne
- Sämre humör
- Fettberoende

Aftonbladet har i sin tur hämtat listan ifrån en artikel ur en läkartidning.
Avslutar mitt "smutskastande" med att åter igen säga att alla tar sina egna beslut och jag försöker absolut inte tala om för någon hur de ska göra med sitt val av viktnedgång. Vet bara att alla inte är lika flitiga som jag på att ta reda på information om saker och ting. Enligt mig är google bästa uppfinningen. Använder denna dagligen och testa du med, tror det finns mer information om riskerna än vad jag fått med här..

Banta i all ära. Det är något som måste få ta sin tid har jag nu förstått. Det är inget man kan stressa fram utan det gäller att äta förståndigt. Träna.. Det är A & O. Det finns inga genvägar.

Tack för mig!

Mitt liv, ja det är mitt liv.

Helt underbart. Jag kan fortfarande inte fatta de. Men de va faktiskt min tur. Efter allt som hänt så var det min tur helt enkelt!

Jag studerade, först ett år, sen ett till. När sista terminen led emot sitt slut började paniken.. Vad skulle jag göra nu?!

Ett telefonsamtal. En intervju. Helt plötsligt stod jag där, med två examen i min hand och en provanställning. Ett jobb jag bara hade drömt om att hitta. Precis det jag hade studerat till fast ändå bättre.

Nu, inte ens ett halvår senare ska jag imorgon börja min första dag som fastanställd. Känslan är varm, underbar och helt obeskrivlig. Lycka! <3

Mimmi Andreasson, hyresassistent/ekonomiassistent! Förlovad. Hundägare. Bostadsägare. Mitt liv.. Helt enkelt mitt liv!

Diet?!!

Viktminskning.dk... Antagligen världens skämt. Men suttit och läst en stund. Mår bara dåligt när man kollar så tar ett glas vin och struntar i allt vad dieter med mera heter. Dags att tänka om..

Fast anställning

Om jag bara fann ord så skulle jag uttrycka mig så folk kunde förstå lyckan som spridit sig i hela kroppen. Det är någon slags blandning mellan extas, lycka och trygghet. Ingen kan vara gladare än jag just nu. Nervositeten som infann sig när min kontorsdörr stängdes. Bestämde mig för att inte hoppas. Bestämde mig för att ta det som de kommer. Det hade jag aldrig behövt..

Tack och lov så har det lärt känna fröken sprallig / hoppetossa Mimmi. Så när jag satt och vred sönder händerna och skakade i hela kroppen så var det aldrig någon som undrade vad jag höll på med. Ett leende, kommentaren "du får hoppa och skutta nu, ett muntligt avtal gäller!" Det glittrade i ögonen på mig. Tårarna kom. Glädjetårar.

Så fort jag släpptes lös sprang jag raka vägen in till kollegan/vännen Anna, som delade mina glädjetårar. Hon var den första i ledet som skulle fälla tårar för min glädjes skull.

Ringde Ch, en otroligt lycklig sambo trodde knappt det var sant. Jag visste knappat själv om det verkligen var det eller om jag helt enkelt drömde. Men nu sitter jag här med en kopia av anställningsavtalet, tills dess att alla skrivit på. Som sagt, de känner mig här, och de förstod att jag gärna ville ha något slags papper på det. Helt enkelt, imorgon bitti kommer jag behöva kolla på det för att förstå!

På måndag är jag inte längre anställd av Söder & co. utan är en av dem på Kommunen.. Anställd som hyresassistent. Kan verkligheten bli bättre?!

Det enda som fattas nu är att få klart allt med vattenläckan heter. Försöka lägga resten av alla golv, fixa fram nya vitvaror med mera med mera.. Självklart, allt får ta sin tid. Måste försöka få tag i en bil till. För hädanefter ska jag bli vuxen igen, med andra ord, jag ska börja köra till jobbet var tanken.

LIVET ÄR UNDERBART!!!!

Mina rädslor.

Många skulle nog säga att jag är "rädd" för mycket. Dock är det felaktigt. Jag är inte rädd för mycket, inte enligt mig. Dock är jag osäker och tveksam när det gäller mycket.. Det är möjligt!

Men det finns några saker jag är väldigt rädd för. Andra saker som jag till och med har fobi för. Tänkte göra en liten lista..

• Ormar.. Ja, jag har en grym ormfobi. Får ilningar i ryggraden bara jag ser dem på bild eller tidning. Kalla, äckliga, djur.. Och den där äckliga tungan. BLÄ! Jag har till och med problem att gå förbi en dödorm som ligger överkörd på gatan. Löjligt.. Men jag fullkomligt avskyr dessa djur. Snakes on a plane, filmen alltså, var en ren pina. Vet inte ens varför jag tvingade mig själv att se den. Men hoppades kanske på att bli av med lite rädsla!?
• Höjder! Jag är livrädd för höjder. Blir yr, illamående och skakig bara av att stå på en stol. Det tog mig lång tid att kliva ut på min balkong när jag flyttade till adressen där jag bor idag. Först i ettan, där jag gick ut med väggen och stod där tills jag vågade ta ett steg ut, och inte stödja mig emot husväggen. Tvåan gick lite snabbare, men de tog några gånger innan jag verkligen kände mig säker. Dock kollar jag väldigt extremt sällan ner.
• Flygplan. Nej, jag är inte rädd för själva flygplanet utan att just flyga i ett flygplan. Kan höra ihop med höjdrädslan? Men tror de hör ihop med en annan rädsla, nämligen...
• ..att inte ha kontrollen. Jag är en extrem kontroll människa. Inte så att jag gillar att styra och ställa. Men jag vill planera noga, ha ordning och reda och kontrollera allt vad jag kan. Det tog lång tid efter det att jag fick körkort att jag kände mig bekväm att sitta bredvid igen. Ville gärna vara där och pilla och "hjälpa" till. Jag älskar att bli överraskad, men det är svårt för folk omkring mig att hitta på något som jag inte klurar ut med anledning till, ja just de, kontroll behovet.
• Till sist, djupt vatten. En gång när jag var liten lekte jag och en kompis i havet i Espevik. Vi skulle göra "kullebyttor" i vattnet och jag lyckades på något vis slå i huvudet i botten och bli alldeles snurrig. "Hittade" inte upp till ytan och började svälja vatten i panik. När jag väl kom upp till ytan hade min nya rädsla utvecklat sig med enorm kraft. Sen dess har jag haft problem med att vara på djupt vatten, att hamna under vattenytan, eller att inte se botten där jag ska bada. Det har till och med gått så långt att jag max går och doppar fötterna i sjön/havet, men det var nog flera år sen jag verkligen badade.. Pool går bra. Jag menar, där är vattnet genomskinligt. Dock tycker jag fortfarande inte om att simma på det djupa men det funkar åtminstone.

Sådär ja, där tror jag vi har dem samlade. :)

Påtagligt jobbigt..

Ursch.. Sista klänningen i raden av många kom idag. Och trots Ch's komplimanger och både mamma och Emmas gillande så mår jag illa när jag ser mig själv i den.

Ser ut som en liten, ja, köttbulle om de får sägas.

Så trött på jakten av den perfekta klänningen. Hittade en gammal flamma i garderoben, men den vart helt enkelt för kort. Suck..

Finns den där klänningen jag letar efter någonstans alls??! Bröllopet är om två veckor och jag börjar smått ge upp hoppet. Blä!

Dålig dag. Njae. Det skulle jag inte vilja påstå. Bara en påtagligt jobbig dag när det gäller vikten och figuren. Måste bli förändring snart. Vill ha min slanka kropp tillbaka. Vill sluta oroa mig för vad som passar och inte. Kan inte jag gå tillbaka till att kämpa med att gå upp i vikt istället? Det var desto lättare och absolut inte lika frustrerande.

Tips mottages! Hjälp mig snälla...

Det här får mig att gråta.

Svårt att säga. Vissa perioder är jag extremt känslig. Kan skratta tills jag börjar gråta. Ibland räcker det med något ledsamt på tv:n för att tårarna ska börja rulla i floder.

Det tog mig många år att låta någon se att jag grät överhuvudtaget. Hade verkligen super svårt för att låta någon se mig ledsen. För jag skulle vara stark, tuff, helt enkelt stålmannen i kvinnligt format. Många upplevde mig nog som kall. Och på något vis var jag nog det.

Sen bröt det någon gång. Jag hamnade i ett kaos. Allt trillade över mig på en gång och jag grät dag som natt. En period kallades jag manodepressiv. Andra gånger var jag bara deprimerad. Det var egentligen bara väldigt svårt att sätta fingret på vad problemet var..

Vill inte klaga, vet att många med mig har haft det svårt. Men skulle aldrig påstå att mitt liv började lätt. Jag krånglade ju dessutom till det rejält för mig själv.

Första gången allt verkligen höll på att gå åt pipan var väl i gymnasiet. Dock är jag nog inte reda på berätta allt här. Inte än.. Men det kommer. Kan vara bra och dela med mig av allt för att hindra någon annan från att jag göra samma misstag, eller egoistiskt nog för min egen skull, bara få ner det i ord kan nog göra det hela lite lättare. Men bara lite.

Så, vad får mig att gråta. Film, en specifik film som jag gråter till, ALLTID, är "Greta" med Hilary Duff i huvudrollen. Jag fullkomligt sprutar av tårar. Troligen för att vi är lika. Jag ser mig själv i henne. Jag va hon. Den där tjejen som bara ställde till problem och hamnade mitt i dem jämt. Levde efter egna regler tills dess allt jag fullkomligt utför. Men sanningen är den, man måste bryta ihop för att kunna komma upp, upp upp, i alla fall ibland.

Bröllop, dop, ibland kan bara atmosfären i en kyrka få mig att fälla en tår. Inte för fem öre religös, men det är något annat med kyrkan som får mig att svälla över.

Det händer ibland att jag fortfarande, trots åren blivit fler och fler, att jag fäller en tår över saknaden av min "farbror" Benny, som avled 2004. Han var en av få som förändrade mitt liv med en handvändning. Han var den som lyssnade, och den jag pratade med.

Något som är lite annorlunda är att jag börjar lätt gråta när jag är övertrött. Det börjar alltid med att jag skrattar hysteriskt åt absolut ingenting och slutar alltid med en jäkla massa jobbiga tårar som bråkar med mig. Hunger kan fungera på samma sätt när den går till överdrift. hmm.. Skumma lilla Mimsi vimsi.

Helt enkelt, gråta är inget fel. Det tog några år för mig att lära mig de. Men idag vet jag att gråta betyder inte svaghet utan kan stärka och ibland vara bra. Fast än idag kan jag ha problem att visa att jag gråter. Att bli tröstad har aldrig varit min grej, jag vill i så fall få gråta tills tårarna tar slut självmant och sen är det bra med det på så vis.

Finns säkert andra saker jag gråter av. Men listan skulle kunna bli enormt lång om jag fortsätter tror jag. Att gråta när man blir lycklig eller rörd, det ligger i släkten, på pappas sida. ;)

En timme.. eller lite mer!

Det här har jag saknat under semestern. Dessa minuter, en timme och lite mer, på jobbet i tystnad. Känslan av att ha kommunhuset för sig själv. Jag får så enormt mycket gjort den här tiden på morgonen. Alltså inget emot mina kollegor, absolut inte. Men det här, just den här stunden på morgonen är så härlig. Spotify, idag har jag valt Melissa Horn till att hålla mig sällskap. Favoriten "jag saknar dig mindre och mindre" ekar ut i korridoren. Än så länge är det mörkt utan min kontorsdörr. Om jag inte missminner mig så är det vid halv 7-7 som det "smäller" till och lamporna tänds. Mysigt! Ser nästan fram emot vintern.. Kan jag ha med mig lite ljus och tända, lite myspys.

"Jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra.. Jag har glömt dig en vacker dag!"

En vacker text..

Igår var fullt upp, idag kommer det förmodlingen vara precis likadant. Självklart älskar jag de. Över energisk. Älskar att ha massor att göra. Att känna mig behövd? Det gör väl alla på ett eller annat sätt. Att vara ett viktigt ben på spindeln, en av dem som håller ihop sömmarna i lapptäcket. Härligt..

På hemma fronten ser det lovande ut. (Förutom mitt dåliga samvete varenda morgon när jag lämnar lilla Basli med två stora bruna ögon som stirrar förtvivlat på mig..) Allting börjar lugna ner sig. Verkar faktiskt som om det börjar bli riktigt bra nu. Både med det ena och det andra. Framförallt har oron över vattenläckan sakta börjat lägga sig. Efter ett samtal med Riksbyggen igår så lät det som om vi endast kommer behöva stå för självrisken, och det vore mer än underbart. Visst, jag har lagt undan pengar. Men det var tänkt till ett objektiv till min kamera. Vill ju verkligen utveckla min fotografering och då behövs ett bättre objektiv.. Det jag har, ja, det är bra. Men vill ha ett till! ;)

Inväntar Ch's födelsedags present också. Nervöst! Spänd! Men ska bli så jädrans kul att ge honom den. Tror jag för en gångs skull träffat mitt i prick. Självklart har jag gjort mitt egna lilla spel av det hela. Älskar att retas, eftersom han är minst lika nyfiken och förveten som jag är. "mouhahaha".

Dags att göra det jag älskar; JOBBA! :)

Ha en bra tisdag!

Sista semesterdagen

Snart dags att packa in oss i bilen och åka emot "ödemarken". Med andra ord Skephult. Min pappas sambo skall firas lite tidigare i år, med anledning till att de åker till Grekland imorgon. :) Så lite mat, träffa familjen och pussa på syskonbarnen.

Den nya mattan kom idag. Tack och lov, för den förra var på väg ut igår. Allergin gillar inte ryamattor, inte ett dugg. Så nu är en sak avklarad. Tyvärr har vi fortfarande inte hört något ifrån Riksbyggen. Sega människor! Att det ska vara så svårt att plocka upp telefonen och meddela oss vad som händer, eller kortfattat, vad det är som INTE händer.

Det går riktigt bra med detox kuren. Dock har jag väl fuskat lite. Inte varit helt duktig, men lite måste man unna sig. Men helt enkelt, den verkar funka. Glädjer mig att jag inte blivit dålig av den som många har varnat mig för..

Förutom vattenläckan och allt där till är vi inne på sista semesterdagen. En vecka har gått och även om det känns som om vi inte gjort någonting så har vi i och för sig kanske inte gjort sådär över mycket, men vi har fått vila ut. Sova. Umgås med vänner och hittat på en del skojsiga saker. Som det ser ut så kommer jag behöva ta lite ledigt i Oktober, på grund av att Robin ska åka till typ Hongkong eller vad det var, och Basli blir själv lite för mycket. Eller så blir det halvdagar? Vi får se..

Mycket snurrar i huvudet. Många saker som jag skulle vilja få ner i ord. Få dela med mig av, få en chans att få ett annat perspektiv. Men det är bäst man passar sig. Man får ju annars bita i det sura äpplet när folk lägger sig i lite för mycket. Önskar bara att jag visste att allt kommer bli bra, för just nu känns det inte som de...

You never know..

Youtube

Förresten..
Måste dela med mig av resan i Göteborg i måndags. Helt galet skoj var de. Och två helt knäppa grabbar i framsätet. Jag kunde inte låta bli att filma lite. (utan att de visste om!)

Klippet finns på youtube, http://www.youtube.com/watch?v=sQPEYlcQZ-k&sns=em

Dag tre

Tre dagar med detox. Känns lite grann faktiskt. Trodde inte på de. Men kroppen känns på något vis "gladare". Inte lika sötsugen. Inte lika vrålhungrig och blir mätt snabbare. Framsteg. Träningen har tyvärr fallit bort på grund av andra aktiviteter.

Lyckats hålla mig borta ifrån både kaffe, godis och saft. Jäjj :)

Idag blir dock en prövning. Kalas i Skene. Minsta svägerskan blir 17 idag. Men jag ska fortsätta vara duktig.

Om en stund blir det Knalleland. Skönt att bara ta de lugnt. Ingen stress utan allt går i vår egen takt.

Imorgon ska bilen besiktigas. Så igår var vi hos fadern min och gjorde en genomgång av lampor med mera. :) bara ena parkeringsljuset som vart trasigt. Gott! Nu gäller det att bara hålla tummarna.

Ha en bra Lill-lördag!

Andra semesterdagen.,

Det var inte länge jag höll mig borta. Men behovet var nog störst att sätta ner en fot. Sätta punkt och ja.. Allt där till!

Andra dagen på semestern har gått i en dvala för mig. Utan förklaring har tårarna sprutat. Energin legat på minus. Mer där till. Men ikväll har jag försökt tänka på annat..

Kört bil idag för första gången på länge. I lugna Kinna. Klantskalle som jag är så parkerade jag av någon anledning ovanpå parkeringshuset, för den som inte vet de så finns den en närmre parkering till Systembolaget. I spöregn gick jag, såg ut som en dränkt katt. Men till Bolaget kom jag..

Hann med Fyndlagret, Djurmagasinet och lite annat smått och gott. Kände att jag behövde lite ensam tid. Basli kunde knappast haft de bättre, än hos mina svärföräldrar, ja det skulle varit hos min mor i så fall.

Så ikväll, tända ljus, skräck film. Vin och "nyttiga" chips. Fläskfilé, sallad och vitlöksbröd till middag. Ett helt okej avslut på andra semesterdagen. God natt och tack för mig!

Inaktiverat..

Spyr över allting just nu. Ursch.. Facebook kontot är inaktiverat tills vidare. Orkar helt enkelt inte med det mer. Saker och ting blir så mycket krångligare, jobbigare, värre och faktiskt är det inte värt det. Jag kommer tillbaka. Med all säkerhet. Har ju gjort såhär en gång innan...

Men va tusan. Jag behöver en chans att få tänka om. En chans att reda ut mitt liv. Annars kastar jag mer än diskmaskinen över balkongräcket. Inte någon, utan något vill jag påpeka så inte folk tror att jag sitter och uttrycker mig om att skada mig själv eller någon annan.

Så tillsvidare finns jag här.. (och på instagram för den som vill se mig där, sök på miimsi, har jag för mig.)

Före (ohälsosam till hälsosam!)

61 kg. (mått kommer senare!)

Dag 1

De flesta väljer att ta de lugnt på semestern. Lämna träning, sund mat och så vidare åt vardagen och njuta under en kortare tid. Jag väljer att göra tvärtom den här veckan. Som nyanställda bägge två är betald semester tyvärr inget att vänta sig, så i år blev det bara en vecka.

Jag har idag börjat med en detox kur. Efter alla mediciner, all skit som jag proppat kroppen full med ska den rensas och trimmas.

Jag ska inte få tillbaka min späda, taniga kropp som jag hade förut. Utan satsa på en trimmad och hälsosam kropp istället. Att bara va super smal och svälta är inget alternativ längre. De där dumheterna får de vara slut med. Nu ska kroppen renas och tränas.

Kommer ta före bilder idag. Och får se om jag vågar dela med mig. Dåligt självförtroende är ju bara förnamnet. Men nu har jag bestämt mig. Ska satsa helhjärtat! :)

Läget för tillfället..

För att uppdatera om läget. Det har inte hänt ett jota. Inväntar fuktmätningen som förhoppningsvis kommer ske redan på måndag. Hoppas på det åtminstone.
På tal om de, killen som ringde från de företaget som ska göra mätningen var den lustigaste människan jag pratat med på länge, helt enkelt väldigt flummig. Han frågade mig frågor som det är meningen han ska svara mig på vid ett senare tillfälle och sen skrattade han lite. Roligast var nog när han skulle förklara att det inte var han inte möjligen skulle de kunna vara två olika killar som skulle kunna dyka upp. Han krånglade till de för sig. Kom inte på vad de hette med mera. Klockrent att lyssna på mitt i allt elände, speciellt när de sker på den hemska dialekten Göteborgska. ;)
Tänkte inte säga så mycket mer i nu läget, utan delar med mig av ett sms jag fick när det kändes som jobbigast!

Väntan..

Jag har gjort vad kunnat. Ringt runt som en liten blå. Försökt hitta svar..

Inväntar Riksbyggen men de är ju inte de snabbaste människorna i världen. Klockan 10? Klockan är 11 och jag har fortfarande inte sett skymten av dem. Ursch! Jag förklarade tydligen inte tillräckligt bra att det hela är BRÅDSKANDE!

Suck.. Bara att vänta helt enkelt.

Vattenläcka..

Försöker varva ner, hoppas på det bästa, önskar oss all lycka i det som hänt. För andra kan det här möjligen vara små potatis, vad vet jag, men för mig är det hela världen.

Första semesterdagen. Nöjd, rätt avslappnad. Köpt en flaska bubbel dagen till ära. Precis när jag gottat ner mig som mest i soffan så knackar det på dörren. En kille ifrån Borås Rörinstallation plus grannen under kollar förnämt in i lägenheten med tanke på en hund som förtvivlat försöker försvara sitt hem.

Jag kunde aldrig anat att det var olyckan som knackade på dörren. Vattenläcka. Grannens tak ser ut som ett "konstverk" med vit bakgrund och bruna blommor (läs fläckar)..

Den jävla, ursäkta ordvalet, men den förbannade diskmaskinen som verkligen står högst på min lista till saker jag vill ge mig på med en slägga! Den har läckt. Troligen länge vad jag kan se.

Panik, rädsla, skräckslagen, ångest, vad mer? Jo, tårar i massor massor. Pappa fick ta den första smällen. Grät och grät. Fann knappt orden. Tusen tack för världens bästa pappa.

Sen, mitt i all skit går de upp ett ljus. Det finns en person jag känner som verkligen kan allt känns det som ibland. Anna!! Min kära kollega och vän Anna. Lugnet själv fick hon mig till att göra en lista. Sög åt mig varje ord. Antecknade frenetiskt!! Tack världens bästa Anna!

Och inte att förglömma, Emma, som än en gång, ställde upp och tröstade i allt elände. Tack min underbaraste bästa vän! <3

Middagen på lördag är inställd.. Vägrar laga mat i mitt kök som det är nu. Förhoppnings finner vi ork till att åka till Kinna istället. Ge oss styrka!!!

Så, imorgon. Upp tidigt. Ch bad mig låta de va. Men tvätten måste bli gjord. Han bad mig placera mig själv i soffan och slappna av. Men jag kommer krypa ur skinnet om jag inte får göra något.

Förutom tvätten, som är prio två kommer telefonen gå varm. Försäkringsbolag, jurister, föreningens förvaltare, med mera med mera skall ringas. Gäller att ladda telefonen. Får la ta med papper och penna, hund med leksak till tvättstugan och sitta där nere. Av gammal vana kan de va rätt gott.

På tal om batteri. De dör snart här på telefonen. Uppdaterar och informerar mer imorgon!

God natt!