Boken.

En person som jag beundrar frågade mig en gång varför jag inte sätter orden på papper, varför jag inte skriver en bok..!? Just där och då log jag och skakade på huvudet, varför skulle jag göra de?

Men tiden har gått.. Jag har funderat och sugit åt mig vänliga komplimanger om mitt skrivande, medan det fortfarande finns de som ifrågasätter varför jag i hela friden lägger ut hela mitt liv på en blogg där vem som helst, ja, precis vem som helst kan läsa mina ord. Man ser olika på det..

Dock bär bloggen mig ofta, de dagar när jag behöver så finns den här och jag kan dela med mig av tankar och känslor som kommer och går. Även om någon inte hade läst, inte en endaste, så hade orden betytt lika mycket. Så varför inte skriva för egen del? Spara meningarna för mig själv? Finns många olika svar på den frågan men jag ställer istället en motfråga; Varför ska jag inte dela med mig?

Ibland undrar jag va jag gjort för ont, varför just jag skulle drabbas (och för en gångs skull talar jag inte om sjukdomen..) Men genom de väldigt snart 26 år jag levt så har jag hamnat i situationer som jag aldrig ens skulle vilja att min värsta fiende skulle behöva gå igenom... ändå sitter jag här, trots allt, livslevande med ett svagt leende på läpparna för att nu har jag bestämt mig.

Boken, novellen, dagboken, vad än den ska kallas, ska påbörjas. Livet är en resa, den tar oss till olika platser, ingens resa är den andres lik. Men TROTS min resa så ler jag. Jag är lycklig. Så jag litar på rösten inom mig. Det här är vad jag behöver! Sätta ord på livet! Bloggen har hjälpt mig en bit, men den biten är nog bara början, jag tror mina fingrar emot tangentbordet kan skapa mirakel för min psykiska hälsa.

Ska jag lägga ut boken här? Nej! Men inte för min egen skull utan för aktörerna i texten. De personer som gått vid min sida, alltid, eller bara för en stund, skall inte behöva uppleva vissa saker igen, eller skämmas för att jag faktiskt inte är rädd för att dela med mig.

Psykologer, terapeuter, läkare, alla har gjort sin beskärda insats i att försöka hjälpa mig. Få mig att sluta bära allt på egen hand. Även om vi ibland kommit en bit på vägen så sluter jag mig snabbt. Det här är min historia, min, och ingen annans.