En person förutom min älskade make såklart, som ofta får stå ut med detta är vår kära granne och vän Johan. Visst, det är Christopher och Johan som mer eller mindre är som bröder men när det kommer till syskonrelation så är jag och Johan inte speciellt långt borta. För det finns ingen som retar mig mer, eller jag retar mig på, han kan verkligen få mig att vända på en handvändning i humöret. Det är säkert minst en gång i veckan som jag vill strypa honom, men...
..det finns ingen vän som han. Snällare än snällast! (som sagt, även om jag vill strypa honom då och då..) Men han ställer alltid upp. Se bara vad han gör för mig 4-5 dagar i veckan, hämtar eller kör mig dit jag behöver ta mig. Eller se bara hur han ställer upp med Basli, har honom så fort vi behöver hjälp. Stöttar och finns där när livet är lite extra tufft.
Så att den killen står ut med mig, och mina utskällningar då och då, trots att han inte är tvungen, vilket Christopher numera på sätt och vis är ;-) det förstår jag inte alltid. Han kanske hatar mig för ett ögonblick men nästa ja, då har han suddat ut minnet av de och är där och petar mig i sidan för att få mig på bättre humör. Den killen kan verkligen göra vad som helst för att mana fram ett leende hos mig.
Sen jag blev sjuk så har vi lutat oss tillbaka på många personer. Det är flera personer i vår umgängeskrets som har gjort och gör fortfarande allt för att bara få vår vardag att gå runt lite lättare tills vi har hittat en balans i allt det här. Men Johan, du är ett guldkorn i sanden i Sahara öknen! Jag är enormt glad att Christopher har dig, men även att du finns där för mig.
Men vissa dagar vill jag strypa dig, faktiskt! Det visste du dock redan.
Vi älskar dig vännen. Glöm aldrig de!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar