Semester

Växlande väder. Regn, åska, brännande sol, mulet men varmt. Vädret har svårt att bestämma sig. Första semesterveckan höll vi oss på hemmaplan. Tog det lugnt, njöt av vädret, hälsade på folk som vi kanske lite för sällan tar oss tid till att åka till. Trakasserad min stackars mor och lånade hennes trädgård. Ligga i solen som jag förut inte hade "tid" till att göra på grund av rastlösheten har nu blivit en favoritsyssla. Gärna sova i solen, det är absolut något som jag trivs med. 

Trots att jag trodde att det var värmen som gjorde mig "bättre" så har jag nu fått inse att riktigt så är det inte. Troligen har det med att göra att jag kan sova när jag behöver de, vila i massor, ta dagen som den kommer och lyssna på vad kroppen säger, som har gjort att dagarna har varit LÄTTARE. Jag mår la inte bra, men bättre. Just idag spökar huvudet, balansen är inte vad den borde, så jag sätter mig ner för att ta på mig skorna, jag står gärna inte upp långa stunder då yrseln slår till som en klar blixt på himlen. 

Som sagt, första veckan spenderade vi hem omkring. Men i lördags packade vi bilen överfull, och då menar jag verkligen fullproppad med kläder, täcken, mat och så vidare, och begav oss till "bästkusten". Det var stugan som hägrade. Även om regnet slår som spik i backen så är stugan helig. Man blir lugn, till och med jag. Inget dåligt samvete över att faktiskt inte göra någonting! Det är bara skönt. Havsluften gör mig gott, inte bara mig utan mina två älsklingar också. Även om Ch är något rastlös så syns det att även han tycker det är skönt att vara hemifrån ett tag. Vi både har fått en krypande längtan efter något annat än en lägenhet på tredje våningen. Jag suktar via Hemnet och drömmer om en liten trädgård med staket där Basli kan härva fritt. Även om han är märkbart osäker och inte riktigt fattar vad vi gör här så syns det att han faktiskt älskar att vakna till en stor trädgård att leka på.

Igår besökte vi veterinären också. En äldre man vid namn Björn. Varbergsveterinärerna. En kemisk kastrering skulle göras. Men när sprutan hade dragits ur så såg Björn att chipet som skulle in i kroppen på Basli Bus hade fastnat i sprutan. Detta var tydligen en känt fel, och Björn hade råkat ut för det tidigare. Med andra ord ingen kastrering denna gång. Dock skulle han försöka få hem en spruta till slutet av veckan, men kunde inget lova. En två-års vaccination blev i alla fall gjord. Då Björn såg i papperna att det var dags för detta. Denna farbror vann mitt fulla förtroende bara på några minuter. Han var helt fantastisk med vår "mes" till hund. Han var så lugn till sättet, så trygg att till och med jag hade kunnat låta honom ge mig en spruta.. :-) en solklar person på rätt plats. Det bestämdes halvt om halvt att vi skulle återkomma till hösten och göra en "riktig" kastrering hos honom. 2 500:- skulle detta  kosta och det är självfallet värt varenda krona.

Idag tog jag bilen, alldeles själv och åkte upp till farmor och hennes man Ulf. Kändes konstigt att köra den vägen, det var så länge sen liksom. Stannade uppe hos dem i flera timmar och satt där och pratade om väder och vind. Framförallt höll jag mitt löfte om att en gång komma upp till farmor och personligen berätta vad det är för något jag blivit diagnosticerad med. Det blev ett hjärtligt och varmt besök, och när jag kom tillbaka till stugan satt en älskling och spelade på telefonen, och den andra skällde glatt att "mamma" äntligen var tillbaka. Hemska jag som bara lämnar honom med Christopher sådär utan vidare. Det är la knappast okej! :-P äh, skojar bara.. Tror Ch och Basli tyckte det var skönt med lite ensam tid. 

Nu är jag sådär jätte trött. Illamående. Åt en tallrik flingor med yoghurt. Nu sitter jag på altanen, en liten vovve ligger vid mina fötter och solar sig, den andra har hittat en av pappas Kalle Anka pockets. Diskuterar om det blir grill ikväll eller pizza!? Frågan beror nog på väderleken. 

En hel vecka på västkusten. Vad menar kan man önska sig?

Sista dagen..

Känns konstigt att säga det, men det är faktiskt min sista dag, innan semestern alltså! :-) tre veckor. Jag kommer knappt ihåg när jag hade riktig semester senast. Två år av studier, ena året studerade jag på sommaren, andra sommaren jobbade jag. Och innan dess? Jag vet inte. Så långt räcket inte minnet, längre. :-/ Men tror jag knappt hade någon semestern innan dess heller. Det har konstigt nog aldrig varit min grej. Jag har alltid börjat mina jobb så pass "sent" att semester liksom har varit några strödagar eftersom man inte har någon riktig semester att ta ut. Vet inte hur jag lyckats..

Men idag, idag är dagen då jag ser hejdå till kollegorna för tre veckors tid. Jag vet knappt vad som ligger framför fötterna de närmsta veckorna. Förmodligen, förhoppningsvis en vecka nere i Espevik. Den veckan är efterlängtad. När vi packar bilen. Sätter telefonerna på ljudlös och låter dem ligga på köksbänken i stugan. När havsluften fyller lungorna och jag kan dela det heliga med att vara på västkusten med Christopher och Basli. Jag vet att Basli kommer älska de. Att varje morgon vakna till en trädgård som han kan springa hur mycket han vill. Hur han slipper vara själv en endast minut typ. :-) han kommer nog njuta mer än mig. Jag vet att han önskar sig en stor trädgård. Förhoppningsvis blir det verklighet, inom de två-tre närmaste åren. Först bröllop liksom, men det fattar inte han. Inte för att förstår så mycket annat jag säger till honom. Han bara viftar på svansen och låtsas förstå. ;-)

Igår när jag satt och lekte på Youtube lite så dök en gammal favorit upp. Blaine Larsen. Country-musik. Riktig sådan. Sorgliga texter blandat med en hel del kärlek och lycka. Gammal country musik, riktig sådan som sagt, är rätt sorglig i mina ögon. Men man kan typ inte låta bli att gunga med. Händer faktiskt att jag fällt en tår. Jag kan med all säkerhet säga att det hänt när jag hört Blaine Larsen's låt "How did you get that lonely". Blaine Larsen – How Do You Get That Lonely - gå in och lyssna på den via Spotify.

Basli ligger på sin filt på golvet och tuggar glatt på ett ben som han fick nu på morgonen. Jag känner mig lite säkrare nu när älsklingen köpt "kompost"-stängsel till mig. Basli var ju en liten rymling sist han var här. Då låg det bara en hylla mellan honom och resten av kontoret. Klart han vill springa på dessa ytor. Vi brukar ju kasta lite boll här på morgonen när ingen kommit. Han "slirar" gott på det hala plastgolvet. Lycklig som bara den! :-)

Förresten, på tal om Blaine Larsen, lyssna på denna låt också; Blaine Larsen – The Best Man . Den om någon är grymt vacker.

Nu ska jag se till att allt är ordning och reda tills lunch så vi kan gå hem med gott samvete jag och Basli.

Bad dream..

Watching me, watching you. Watching me touch your face. Touching me, touching me, with your grace. I can't sleep, cuz' without you life is a bad dream. Nobody knows how it feels to hear the slightest answer from your lips straight to me. Like the flight of a dancer, born to move cuz' without you life is a bad dream.

There's no way you can leave now in the night and I don't want to believe now that you might go. No! So open you eyes, open your eyes. I need you wide awake now. Come on get up, come on get up cuz' I'm having a breakdown. Show me you love, show me your love, tell me that you'll never leave me. Cover my eyes, cover my eyes, don't tell me the bad news. I'll go for years, wondering why. Was there something I could do? That's not right, that's not true. Tonight is a bad dream.. 

Theres's no way you can leave now in the night and I'm starting to believe now that you might go. No! So open your eyes, open your eyes. I need you wide awake now. Come on get up, come on get up. Cos' I'm having a breakdown. Show me your love, show me your love, tell me that you'll never leave me.

Komiskt va?!

Det är varit en väldigt jobbig morgon. Redan igår morse hade jag problem med att komma upp i sängen. Natten var orolig och jag var uppe vid halv två och gick ett varv i lägenheten. Somnade om en cirka timme senare. Och när klockan ringde vid 4 så vaknade jag inte till, men min kära Christopher lyfte sig upp och kysste mig på pannan. En enkel gest. Men det gav mig orken av någon underbar anledning och jag tog mig upp. I morse var det minst lika jobbigt att kliva upp, visst jag hörde klockan åtminstone så ett plus där. Men jag satt där på köksstolen en bra stund innan jag kunde fokusera på något och allt slutade snurra. Drack ett glas vatten och började med dagens sysslor. Basli sprang mellan mig och sängen. En puss på handen som klappade honom och sen tillbaka under täcket (troligen..). Han är en stjärna den där lille.

När jag väl klev ur bilen utanför jobbet så sprutade tårarna(?!) direkt efter att jag vänt Christopher ryggen och började gå emot dörren till kontoret. Varför? Det fanns säkert någon bra anledning till detta. När jag lugnat mig så gick det någon minut och sen kom tårarna igen. Utmattning? Smärtan? Osäkerheten? Jag önskar jag kunde hitta orden. Önskar jag kunde förklara känslan. Det är inte hopplöshet, det är inte så.. Utan, jag känner sådan enorm tyngd på axlarna som jag bär, dag in och dag ut. Vissa dagar är den lättare att bära, andra dagar, som idag, blir det för mycket. Jag kastar in handduken och gråter, för allt, för inget.

Det är tungt att se på. Att känna sig som en åskådare numera. Känns så! Det känns som alla andra lever sitt liv och jag bara deltar utan att egentligen göra det. Jag försöker spela poker, och J*VLAR vad duktig jag blivit. Jag kan dölja precis allt. Ingen skulle kunna se skillnaden mellan en bra och dålig dag. Tyvärr. Jag gör det för att andra ska slippa lida för min skull. Jag vill inte att någon tycker synd om mig, jag vill verkligen inte det. Inte som många verkar tro. Jag är inte ute efter det. Men det spelar väl kanske ingen roll att jag säger det. Vissa kommer aldrig tro på det ändå.

Men tänk dig själv, ja hur ska jag förklara. Du känner dig bakfull, samtidigt som du bär en ryggsäck med tegelstenar, så springer du ett maraton med en fruktansvärd träningsvärk. Ja, det är väl en ganska bra förklaring. Du är yr, trött i kroppen, illamående, kroppen känns tung och otymplig!? Dag in och dag ut. Vissa dagar är lättare än andra. Vissa dagar är det värre än någonsin. Då är ryggsäcken alldeles för tung. Någon jäkel har under natten lagt i fler tegelstenar och du orkar inte lyfta kroppen ens.. Förstår du? På ett "hum"?

En av anledningarna att jag började gråta i morse var att Christopher sa i bilen att han funderade på att möta upp Anna med flera, nere i parken och gå ner och dansa. Jag grät inte, absolut inte, för att han ville de, inte alls, utan för att jag vet att jag troligen inte orkar följa med. Trots att jag så gärna vill. Jag vill inte dit för att dansa, nej, utanför att jag vill träffa folk, vill vara tillbaka som normal. Jag grät för att jag kände sådan ilska över att jag skulle se Ch gå ut och göra något en vardag, lämna mig hemma för att jag faktiskt kan riskera att bli sämre om jag "anstränger" mig genom att göra något utöver det vanliga. Visst är det sjukt? Jag kan inte ens åka ner till Parken utan att behöva utsätta mig för den risken? Vad kan hända? Jo, jag blir sjuk, får feber, får mer ont, blir för trött och utmattad. OCH JAG ÄR SÅÅÅÅÅ TRÖTT PÅ DET! Komiskt va?!

Nu ska jag vara väldigt ärlig och öppen. Jag har listat ut något, eller ja, Christopher hjälpte till. Troligen är det så att jag blir värre, känsligare, när jag ska ha min mens. Kroppen blir "svagare" och orkar inte bära bördan. Det är dags nu igen, och förra gången vart det likadant. Så två saker har vi listat ut hittills, jag blir alltså sämre under den tiden i månaden som är röda veckan, sen kan väderskillnaderna göra att jag får ondare. Så två rader på listan av upptäckter och  konstaterande. Grattis.

Efter att ha sjungit en hel del här på morgonen. Så pass mycket att det kittlar i halsen av torrhet så känner jag mig "lite" bättre. Fingrarna är dock stela och kalla så händerna är inte mina kompisar idag. Funderar på att slänga in "Butter" i micron. Det är så jag döp min värmekudde i form av en kanin. Han ser nämligen väldigt butter ut. ;-) I alla fall måste jag se till att gå och göra min gröt. Frukostdags!

What hurts the most..

I can take th rain on the roof of this empty house. That don't bother me. I can take a few tears now and then and just let them out. I'm not afraid to cry every once in a while. Even though going on with you gone still upsets me. There are days every now and again I pretend I'm ok. But that's not what gets me..

Whart hurts the most, was being so close. And having so much to say, and watching you walk away and never knowing what could have been. And not seeing that loving you is what I was trying to do. It's hard to deal with the pain of losing you everywhere I go. But I'm doing it. It's hard to force that smile when I see our old friends and I'm alone. Still harder getting up, getting dressed, living with this regret. But I know if I could do it over, I would trade give way all the words that I saved in my heart that I left unspoken.

What hurts the most, is being so close and having so much to say, and watching you walk away and never knowing what could have been. And not seeing that loving you is what I was trying to do.

Tillsammans.

Två år.

- Grattis på två-årsdagen älskling (Christopher som försökte sig på att vara lite gullig sådär på morgonkvisten) och en trött Mimmi svarar; - nej, jag fyller inte 2 hjärtat, jag ska bli 25, det vet du väl!

Kände mig ovanligt charmig klockan halv 6 på morgonen, lite rapp i munnen också tydligen. Men vad saken gällde var att vi idag varit tillsammans i exakt två år. Kan du tänka dig? Någon har lyckats hålla mig på mattan så länge? Och ännu längre kommer det ju bli eftersom bröllop ligger bakom knuten.. Inte bara därför så klart. Skämtåsido. Jag är grymt lycklig över att Christopher vann mitt hjärta och fått mig att känna som jag gör för honom. Tills döden skiljer oss åt känns så hemskt att säga, men det är precis vad jag hoppas på. Han kompletterar mig där jag brister, och samma sak åt andra hållet. Han fyller mina dagar med glädje. Gör allt för att få mig att le. Skämmer bort mig med omtänksamhet och kärlek. Kan en flicka önska mer?

En pusselbit som hade saknats..

Sista veckan inför semestern. Sitter och skriver ner en lista på allt som måste vara gjort innan jag lämnar kontoret för tre veckors tid. Tack och lov har jag ju planerat och hållit på att ordna inför semestern ett tag nu. :-) fröken ordning och reda vet du!

Basli breder ut sig på mitt skrivbord idag igen. Solar lite! ;-) En orolig kille tyvärr.. Känner nog av min smärta och illamåendet. Han känner mig bättre än jag gör själv ibland.

Tänkte berätta om vad som hände i lördags. Ch hade gått och filurat och hemlighållit något för mig. Något vi skulle göra. Samtidigt som det var spännande så var det nervöst. Jag är alltid van vid att hålla i tyglarna, alltid van vid att vara den som "bestämmer", eftersom jag är ett så kallat "kontroll-freak". Men i efterhand var det nog en bra träning inför det kommande bröllopet med tanke på att där kan jag inte råda över allt.. Christopher visade verkligen att han känner mig i lördags. Medan jag gick runt och gjorde mig så åkte han till Knalleland för att att korta armbandet på klockan han fått av mig i "två-årspresent". Lite för tidigt, med tanke på att det är först imorgon vi varit tillsammans i två år. :-P    När jag väl var klar så fick jag hålla till i vardagsrummet för att inte störa honom, eller se vad han höll på att pyssla med i köket. Jag hörde kaffekokaren så misstänkte att kaffe skulle vi ha med oss vart det var vi skulle.

Till sist hoppade vi alla tre in i bilen. Han körde mot Göta, förbi ridhuset och fortsatte på gamla varbergsvägen. Här försvann jag helt. Alla "idéer" jag haft stack ut igenom fönstret. Vart tusan skulle vi egentligen? När vi började närma oss Seglora och han svängde av emot kyrkan blev jag ännu mer förvirrad. Vad tusan skulle vi göra här? Här berättade han kort att vi ska hitta någonstans där vi kan stanna och sätta oss en stund. Jag tipsade om Sävsjövik och då satte han av åt det hållet. Vi körde in på en grusväg, valde att inte svänga upp emot själva Sävsjösvik utan längre och längre in i skogen. Till sist hittade vi en liten gräsplätt där, mitt i skogen, i tystnaden, där man bara kunde höra bäcken porla och träden susa. Där satte vi oss på en filt, och Christopher dukade fram frukost, kaffe, jordgubbar och mackor. Jag kunde inte känna mig lugnare. Där dog nervositeten och jag bara njöt.

Christopher hade hört mig vid flertalet tillfällen prata om hur jag saknar tystnaden av skogen. Bara höra naturen och inte ha något som störde. Så där prickade han alla siffror rätt och vann högsta vinsten. Basli hoppade nöjt runt bland det höga gräset och såg ut som en blandning mellan känguru och antilop. Jag blev ännu mer kär i min kära lilla gubbe som faktiskt är en romantiker på insidan. Säg det inte till någon, men innerst inne är han en riktig mjukis. Min mjukis! <3

Där satt vi, bara vi tre. Den blivande familjen Backlund. Ingen "lyx", inte massa pengar som spenderats, inte något speciellt för någon annans öga kanske. Men för mig var det perfekt. Det var länge sen jag mådde så bra. För stunden glömde jag sjukdom, alla problem, all röra som faktiskt finns i vardagen. Jag glömde bort att det faktiskt fanns en värld utanför skogen. Det var underbart!!

Min man kan han. Eller ja, blivande man. Han känner mig. Han visste precis vad som behövdes. Att han inte behövde lägga ut flera tusen på ett spa, eller restaurangbesök eller liknande. Utan en picknick mitt i skogen, det får en flicka som mig att känna sig bortskämd och älskad.

Christopher Backlund, du kompletterar mig perfekt. Du är den pusselbit som saknas alla dessa år.

"Jag satte ute på en smal väg för många år sedan. Hoppades på att hitta den sanna kärleken längs denna trasiga väg. Men jag gick vilse en gång eller två. Torkade mig i pannan och höll på att ge upp. Jag kunde inte se hur alla tecken pekade direkt till dig. Varje länge förlorad dröm ledde mig till var du är. Andra krossade mitt hjärta, de var som norra stjärnor som pekade mig på min väg in i dina kärleksfulla armar. Så mycket vet jag är sant, att gud välsignade denna trasiga väg som ledde mig rakt till dig. Jag tänker på år jag tillbringade, bara passerade. Jag skulle vilja ha den tiden jag förlorade och ge den tillbaka till dig. Men du bara ler och tar min hand. Du har varit där och du förstår. Det är del av ett en storslagen plan som nu besannats."

En dag på Risma..

Då har man typ spenderat en hel dag i Fritsla. Det var inte igår. Knappt varit inomhus utan spenderat dagen ute i både sol och skugga. Insmörjd med sololja nummer 6. Inga risker längre.. Med tanke på medicinerna har jag blivit varnad att va för mycket i solen med tanke på att kroppen är känsligare. Solälskare som man är så tar de emot att slå sig ner i skuggan. Men samtidigt så viktig är inte solbrännan längre. 

Inväntar min friare Christopher som skall köra race hit ifrån jobbet. Lite grillat och "relax" på mamma och Kajs nybyggda altan. :-)

Basli har njutit till fullo. Gått runt lite som han vill, solat lite, lekt lite men mest bara hängt med och gillat läget. Tror att han sover VÄLDIGT gott i natt med tanke på att han inte haft ro till att somna mer än några få minuter. Själv har jag också njutit. Inga väggar som hållt mig instängd. Ingen bastu till balkong att försöka sitta på. En gräsmatta att gå på, för visst är känslan av gräs mellan tårna helt underbar?! Min hatt har kommit till rejäl användning idag. Huvudet mår rätt så okej. Inte samma behov av solglasögonen vilket också är bra, då dessa känns obehaglig (vilka jag än har på mig)..

Så, solen börjar svalna av. Jag sitter i mammas solstol på gräsmattan. Faktiskt iklädd bikini överdel och shorts. Hör och häpna! Känner mig väl inte värst bekväm men när bara mor och Kajsan varit hemma så har det varit okej åtminstone. Lyckades byta piercing själv i morse också. Kändes starkt av mig. Frågan är varför man tar en piercing när man känner sånt obehag att pilla med den!? Knasiga Mimmi. 

Hungrig. Trött, men på ett bra vis. Lite huvudvärk, men inget utöver de vanliga. En faktiskt riktigt bra dag om jag får säga de själv. Så tack mamma och Kaj för att ni tog med mig ut ur lägenheten. Tack för att ni faktiskt passat upp på mig idag. Och tack för att ni alltid är lika kärleksfulla emot Basli, han fullkomligt älskar er. <3

Sockar?!

Trött.. Gäspade till och med när jag skrev det. Bra där Mimmi! Helt otroligt men jag kikar faktiskt på SOCKAR till Basli. Hmm. Känns inte alls skumt såhär mitt i sommaren. Men ja, jag känner mig så illa tvungen. Stackarn får ju så ont i tassarna på morgonen när han går i det blöta gräset och blir kall. Visst, det funkar att torka av tassarna, men det är fruktansvärt att se den lilla killen ha ont. :-(  Känner mig jätte dum och barnslig. Ursch! Sockar? Till en hund? Ja, det finns ju så varför inte..

Egentligen är det jag som behöver kläder. Äger ju knappt några "sommar" kläder. Beställt lite kläder ifrån Storbritannien, som förhoppningsvis kommer nästa vecka. Asos.com och River Island. Mitt nya favorit mitt märke just nu. River Island alltså. :-) har mycket otroligt snygga kläder till en sån som mig som inte är sådär jätte sugen på att visa kärlekshandtagen. Frakten låg på 60 kronor, så ja, det är varken bu eller bä. Och asos.com har fri frakt. Inväntar helt enkelt lite läckra kläder. Speciellt kjolen ifrån River Island. Eller ja, båda är ifrån River Island, den ena är bara inte beställd på deras egna hemsida. 

Försöker hitta kläder på H&M och Nelly men det är hopplöst. H&M där finns de typ "inget". Och Nelly är för dyrt nu för tiden när man vill spara varenda slant. Bröllopet ligger i bakhuvudet när man kikar på saker nu för tiden. Det är inte bara att klicka hem längre. Även om det inte drabbar någon fattig så spara spara spara. Bröllop är ju dyra saker och jag ska bara gifta mig en gång och då vill jag ha det precis så som jag drömt om. :-) såklart..

En skrivare ligger och i planen. Om man ska göra allt själv. Inte beställa några inbjudningskort, inte några vigselprogram eller liknande utan pysslet skall skötas hemma vid köksbordet. Då är en skrivare att rekommendera. Skriva x antal bröllopsprogram för hand? Nej, tror inte det va?! Ska bara övertala Christopher att det är en "investering". ;-)

Sommar.. Jag brukade älska den här årstiden. Nu vet jag vad bikini-ångest betyder. BLÄ på de! Tur att jag är glad ändå. Liten eller stor. Jag är lycklig. 

Basil Mouse - den personligaste hunden jag vet...

Försovning..

Totalt förstörd. Som vanligt när jag försover mig. Det är nog bland de värsta jag vet.. Hela min dag blir kaos och jag mår sämre än någonsin. Även om allt löser sig och jag faktiskt har flextid på jobbet, så känner jag mig försenad och stressad. Idag vaknade jag vid tre.. Var uppe och gick en vända, som vanligt, för det brukar hjälpa. Tillbaka till sängen. Blundar och känner mig alldeles för pigg för att kunna somna. Stänger av alarmet och planerar att gå upp... Helt plötsligt hade jag tydligen somnat! Vaknade av Christophers mobil som kändes som ett brandalarm. Jag flög upp. Tittade på Christopher precis som om det vore hans fel och rusar iväg. Stannar upp. Funderar på hur jag ska lösa allt jag brukar göra, men nu på typ en tredje dels tid. Plockar med mig plattången, plattar håret och kastar ner sminket i en påse. Det fick jag senare ordna här på jobbet. Började må väldigt illa. Ryggen klagade och benen skakade i vartenda steg, de ville helt enkelt inte bära mig. Men kastade i mig medicinerna, fick en kräkreflex, skakade bort detta och pussade på Basli som oroligt satt vid min sida.

En morgon där jag försover mig är helt enkelt, KAOS!

Så, en illamående Mimmi som snart lägger sig på golvet och gråter. Benen är som två tunga betongklumpar och ryggen gör fruktansvärt ont. Idag vill jag inte vara med!

Vitt mot svart..

Det är alldeles tyst,
man kan höra en knappnål falla.
Allt som finns kvar av dig, ekar i mig.
Och jag försöker förstå,
den känslan som fick mig att gå,
iväg ifrån dig, ifrån dig..

Vitt mot svart,
från dag till natt.
Inser jag mer vad jag borde ha gjort!
Varmt mot kallt, vill ta tillbaka allt.
För allt det där jag sa, de va inte jag..

Det är alldeles mörkt,
som i ett rum utan fönster.
Ändå klättrar din skugga på väggarna.
Jag tänker om det är försent,
förlåt mitt hjärta som är klent!
Men jag vill och jag kan, och har insett...

Vitt mot svart,
från dag till natt, 
inser jag mer vad jag borde ha gjort.
Varmt mot kallt, vill ta tillbaka allt!
För allt de där jag sa,
det var inte jag.. 

Alla ord jag vill säga,
som jag inte kunde säga förr. 
Det kan jag nu berätta, 
om du ger mig en chans till..
Vitt mot svart, från dag till natt..
Inser jag mer vad jag borde ha gjort.
Varmt mot kallt. Vill ta tillbaka allt.
För allt de där jag sa, det var inte jag.

Du är allt jag har, de var inte jag..de var inte jag!

I det blå..

Jag väntar här i det blå.
Svävande på dina andetag.
Vem kunde tro att vi två.
Du och jag. Jag och du.

Du säger att du är säker på din sak.
Att du hittat vad du alltid velat ha.
Men alla vet att ingen väg är rak.
Desamma gäller jag och du, du och jag.

Så kom som du är, dansa på mina moln.
Dina gyllene lockar fångar solen i ditt hår.
Jag vet att han som lever han lär,
men jag vill inte ha det bättre än såhär.
Vill inte ha det bättre än så här.

Jag minns hur det brukar va,
innan du kom in i bilden.
Det var rätt bra, men ingenting i jämförelse
med vad vi nu har du och jag.

Så kom som du är, dansa på mina moln.
Dina gyllene lockar fångar solen i ditt hår.
Jag vet att han som lever han lär,
men jag vill inte ha det bättre än såhär.
Vill inte ha det bättre än såhär..

Så kom som du är, dansa på mina moln.
Dina gyllene lockar fångar solen i ditt hår.
Jag vet att han som lever han lär
men jag vill inte ha det bättre än såhär.
Bättre än såhär..

Sola?!

Verkar som alla lägger ut "bikini-bilder" nu för tiden. Jag däremot är väldigt tveksam på om bikinin ens kommer komma ur lådan och få lapparna bortklippta i år. Den ligger så fint i lådan.. Det är självförtroendet som dalar. Magen ser ut som en uppblåst vit ballong, och benen är prickiga som falukorv av utslag. Känns sådär lockande att visa valkarna i sommar.. Möjligen om man hittar en fläck där ingen ser en..

Nej ursch.. Vad jag är negativ nu. Men va gör man åt de dåliga självförtroendet? En medicin som gav mig mer hull än jag kan hantera. En gång anorektiker, alltid anorektiker sa en psykolog en gång i tiden till mig. Vad hon menade va att har man en gång lidit av anorexi så sitter tankarna i bakhuvudet, även om man inte tänker på dem på samma vis. På mig stämmer det i alla fall. Jag vet om de... Jag har grymt lätt för att fokusera på vikten, en siffra på vågen eller en siluett i spegeln. Osäker och känner stort obehag inför att ta på mig kläder som skulle råka visa kärlekshantagen. Sorgligt?! Ja, som tusan. Vuxna människa, väx upp och bli bekväm med dig själv. Dags att bli de nu.. 

Alla dessa bikini-bilder får mig att undvika vissa personers bloggar eller instagram-konton. Avund? Ja.. Samtidigt kommer jag nog aldrig bli den som lägger upp sådana bilder. Hur nöjd jag än skulle kunna bli med min kropp igen. 

Men vad gör man när man inte får/kan träna. När minsta överansträngning får kroppen att ge upp och kasta in handduken? Vad kan man göra för att känna sig bekväm? Hur gör man? Någon som kan tala om det för lilla mig? Bantningspiller är ett skämt så de tänker jag inte ge mig in på, även om de lockat de sista månaderna. Ska ju börja simma? Men där får jag ju inte heller överanstränga mig. Yoga? De är ju också sagt att jag ska ge mig in på. Kan de göra något åt den svällande magen? 

Blir vansinnig, ledsen och emellanåt förstörd när jag inte ens kan ta min favoritrunda med Basli utan att jag skulle behöva oroa mig för att bli sjuk. Tre kvarter är vi uppe i nu. Dock bara en kvarts promenad. När sommaren är slut ska jag nog klara den där halvtimman i alla fall. 

Jag saknar verkligen min platta mage. Min då enligt mig perfekta kroppsform. Nu menar jag inte när jag var aaaalldeles för smal och allmänt äckligt benig utan innan medicinen som förstörde allt självförtroende när de gäller min kropp. Nej. Jag menar den tiden precis innan där.. Då jag kunde njuta av en figurnära klänning eller jeans och ett tajt linne. Den tiden.. Den saknar jag.

Så, nu kommer väl jag bli ratad och få massa sura miner ifrån nära och kära. Men vadå...? Jag är ärlig åtminstone. Bikinin ligger bra i lådan ett år till!? Tills jag kommit på hur jag ska få tillbaka min smala mage utan att riskera att bli dålig, ja, då kommer den inte åka på..

Fönstertittare.

Måndag morgon. En underbar känsla infann sig när jag kom in på kontoret. Basli vid min sida som direkt visste vart han skulle. Gnällde på mig att jag inte var snabb nog med stolen så han kom upp i fönstret och kunde kika ut. Just nu ser det ut som om han är kontrollant över fåglarna som springer runt ute på gångbanan. Varenda gång han är med på jobbet blir jag mer och mer stolt över honom. Han tar det verkligen med ro.. :-)

Oroar mig lite smått då folk runt omkring mig går runt och mår illa och har ont i magen.. Jag hade lite problem att äta igår och kräktes av utmattning efter att ha klippt klorna på mitt monster. Och efter kvällsmaten fick jag en fruktansvärd kramp i magen som sakta avtog efter ett tag. Men när jag nu sitter här på jobbet är den tillbaka. Känns som om någon står på min mage samtidigt som de sticker in en kniv då och då. Skumt. Magsjuka på "g"?  Det vägrar jag i så fall. Icke så nicke.

Dags att ta tag i dagens sysslor. Hoppas ni får en bra start på veckan. :-)

I wanna grow old with you..

I wanna make you smile whenever you're sad. Carry you around when your arthritis is bad. All I wanna do is grow old with you. I'll get your medicine when your tummy aches, build you a fire if the furnace breaks. Oh it could be so nice, growing old with you.

I'll miss you. Kiss you. Give you coat when are cold. Need you, feed you. Even let you hold the remote control. So let me do the dishes in our kitchen sink. Put you to bed if you've had too much to drink. I could be the man who grows old with you. I wanna grow old with you...

Det kostar att vara sjuk...

Idag är jag tacksam för både högriskskydd, högkostnadsskydd och frikort. Men sen i Januari har pengarna verkligen kastas in i vårdens kassa, och sen en slant till apoteket också. Det är dyrt att vara sjuk. Visst, det finns en massa gränser för hur mycket du får betala innan ett "ekonomiskt skydd" kliver in och räddar ekonomin.

Högkostnadsskydd för läkemedel omfattar 12 månader. Din kostnad, din egenavgift för läkemedel minskar stegvis. En slags rabatt-trappa. Upp till en 1100 kronor så betalar du fullt pris för dina läkemedel. Därefter träder rabattsystemet in..
Mellan 1101 och 1600 kronor betalar du 50 %.
Mellan 1601 och 2050 kronor betalar du 25 % av kostnaden.
2051 - 2200 kronor betalar du 10 %.
När du sedan betalat 2200 kronor för dina läkemedel så får du ett så kallat frikort. Du betalar med andra ord inte mer för dina läkemedel under en 12 månaders period. Skyddet börjar gälla från första inköpet. För min del började jag med de skyddet från och med maj månad 2013. Med andra ord, under 5 månader hämtade jag ut mediciner för 2200 kronor. Kanske känns löjligt. 2200 / 5 = 440 kronor i månader.. Men det är ändå pengar.

Sen är det läkarbesöken.. Även där har jag självklart hunnit få frikort. Specialist besöken kostar 300 kronor per gång. Laboratoriebesöken kostar 50 kronor styck. Sjuksköterskebesöken kostar 50 kronor per gång.
Den 1 Juli 2012 höjdes högkostnadsskyddet för öppen sjukvård (sjukvårdande behandling och viss tandvård). Du betalar numera högst 1100 kronor (tidigare var de 900 kronor under ett år).
Maxbeloppet för olika högkostnadsskydd:
Öppensjukvård, texten ovan, 1100 kronor.
Läkemedel som jag tidigare nämnde, 2200 kronor.
Tekniska hjälpmedel ligger på 2000 kronor.
Sjukresor har ett maxbelopp på 1400 kronor.
Varje högkostnadskategori räknas för sig själv. Man kan inte slå ihop några avgifter för exempelvis läkarbesök och läkemedel. Nu är jag inte beroende av varken tekniska hjälpmedel eller sjukresor, tack och lov!

Idag har jag varit på vårdcentralen och blivit sjukskriven 20%.. Med andra ord 8 timmar försvinner varje vecka. Visst, får ju betalt 80% av Försäkringskassan, som vanligt. Sen har jag ju mitt särskilda högriskskydd hos Försärkingskassan. Det kan man ansöka om man har en medicinskt väl dokumenterad sjukdom som gör att du troligen måste vara borta från arbetet minst tio gånger om året. Med särskilt högriskskydd får man sjuklön redan från första dagen. Dessutom får arbetsgivaren ersättning för hela sjuklönekostnaden från Försäkringskassan.. Med andra ord, väldigt tryggt eftersom jag ofta blir sjuk korta perioder. Ibland bara en halv dag.

Det är dyrt att vara sjuk och det tar på krafterna. Som en läkare en gång sa "Man måste vara frisk för att orka vara sjuk..." Kanske ett konstigt  uttryck. Men det stämmer. Man måste orka kämpa för sin egen vård och för sin hälsa för tyvärr är det inte alltid så lätt att få förståelse. Jag har erfarenhet av de..