Viktigt...

Igår, den 29 Oktober släpptes det Riksdagsseminarium som vart kring min diagnos. Det talas från olika roller, som läkare och patient. Jag har strö tittat på alla 5 klippen som ligger uppe, koncentrerade mig på avsnitt tre där en läkare ifrån kliniken där jag blir "behandlad" talar om sjukdomen som tyvärr inte är speciellt känd i Sverige. Vi är rätt många nu som lider av sjukdomen, mestadels kvinnor (?) men ändå når inte kunskapen ut. Ingen vårdcentral jag har varit i kontakt med har någon kunskap alls av diagnosen och har inget att försvara heller, för det är så få ska kan något, som engagerat intresserar sig för detta.. Tragiskt! Blir så arg och ledsen när det inte finns fler, idag har vi exempelvis bara en klinik, EN klinik i vårt långa land som tar emot oss med öppna armar. Att jag sen har sån tur att denna ligger i Mölndal, det är bara otroligt!

Jag kan inte tvinga någon eller ens pressa någon till att se seminariumet, men jag skulle rekommendera det, i alla fall för min närmste, för det är viktigt, för mig, att bli förstådd, att få lite hänsyn och respekt. Det har gått om än lite över ett år och jag kämpar fortfarande för respekt för min situation, där vissa personer har svårare att förstå hur illa det faktiskt är med mig. Hur varje dag är en kamp på sitt sätt. En bra dag kan vara mer av en kamp att inte leva loppan och vilja strunta i morgondagen, medan en dålig dag jag ställer mig frågan om jag kommer överleva. Att jag pressar mig själv till tusen för att folk runt omkring mig ska slippa lida på grund av mitt "handikapp" (?) min "invaliditet" (?).. En press som kan leda till försämring i 24 timmar eller oftast mer.

Jag kommer här nedan lägga in 5 videoklipp som är upplagda på youtube.com.

Först är det en introduktion:

http://youtu.be/VBl98NNygAs

http://youtu.be/AAnR2nIrkF4

Sedan kommer en läkare ifrån Gottfries Clinic där jag fick min diagnos. Dock inte av denna man som tar, Olof, utan av en kvinna vid namn Birgitta.

http://youtu.be/2TehbaRgGHs

Klipp nummer 4, så är det en kvinna som sitter i Riksdagen om jag förstår rätt, som själv lider av samma diagnos som mig. Varje individ har olika nivåer av de olika symptomen av diagnosen men vi lider alla av samma sjukdom. Bara att vissa har det lite lite lättare medan andra kan ha de ruskigt och läskigt svårt. Jag är någonstans mitt emellan.. Hennes fördrag är absolut ett av de absolut viktigaste klippen av dessa 5. Hennes ord fick mig till tårar, kändes så skönt på något vis att höra någon prata om det med förståelse, men insikt och kunskap. Hon blev min röst idag..

http://youtu.be/FjrwhnxyCzE

Sista klippet, klipp 5, är ett politiskt panelsamtal. Jag har inte orkat lyssnar men skall försöka ta mig tid till de. För det framkommer garanterat information som kan vara viktigt att ta del av. 

http://www.youtube.com/watch?v=74ibQzaUV60

Hinner du bara med ett klipp? Ta tre eller fyra.. Fyra är väl mest gripande enligt min åsikt..

Driv...?

Det har varit ett par röriga veckor enligt min mening. Mitt "driv" har kommit och gått. Vissa dagar har jag velat kasta in handduken, bara dra täcket över huvudet och ge upp kampen. Låta mig bli diagnosen.. Nästa dag har det flugit i mig "jävlaanamma" och jag har varit stark och insiktsfull. Sett världen som en utmaning som jag skall ta mig ann och lösa.

Jag har det inte lätt, det vill jag lova. Men samtidigt, det finns alltid någon som har det värre.

Vad är min största rädsla? Att förlora jobbet? Eller att jag blir sämre och mer sängliggande?

Vad vill jag? Komma ifrån trapporna och hitta någon annanstans att bo? Komma igång med träningen med Basli? Orka gå långpromenader igen? Ta tag i skrivandet på allvar? Orka åka till London igen? Skaffa en kompis till Basli? Fixa att jobba..?

Jag vill verkligen bara skrika rätt ut! Jag vet knappt längre.. Vad är realistiska mål och drömmar? Vad är det liksom? Jag vet inte längre..

Skall bli bättre.. det måste bli så.. de måste!

Som en bil..

Att vara sjuk är som att va en bil som inte fungerar. Kontrollera först om du hänger ihop överallt. Kontrollera termostaten! Den är väl inte för varm? Kontrollera batteriet, det är väl inte helt slut? Kontrollera oljan, det får inte ha blivit för torrt.. Hur är sikten? Kan du se? I annat fall putsa lite med fönsterputs. Mitt upp i allt det måste du tro på att du kan laga din bil. Klarar du det inte själv? Ring 1177 och få råd. Omge dig med humor, det behövs när man har en äldre och gammal bil. Akta dig så att bilen inte är i sånt skick att den inte skulle godkännas vid kontrollbesiktning. Är det skrammel och rassel? Det kan vara kopplingen som är fel.. Puffar det när du trycker på gaspedalen? Kan vara avgasröret som är trasigt! Kan du byta ut det? Din kropp tänder till men vill ändå inte gå? Ja, det skulle kunna vara fel i tändsystemet. Pröva med att spruta in B12. Ibland stannar motorn på tomgång! Ja, då är det bara att vila och se oberörd ut.

Stygnen är borta..

En vacker vovve som är väldigt lycklig.
Sprang ett ärevarv i lägenheten när vi kom hem
ifrån Fyrfota efter att ha tagit stygnen.
Ingen krage, ingen body och han fick
sitt vackra halsband kring halsen som han
burit i nästa två år.

Det känns skönt att "övervakningen" över,
och vi har en kastrerad Basil Mouse.

En teori - "att välja aktiviteter"

Alla frågar mig alltid hur jag mår, och jag kan aldrig förklara hur jag faktiskt mår. det är så sjukt jobbigt att leva med en osynlig sjukdom. Alla säger jämt "Men du ser inte sjuk ut.." Det man måste komma ihåg är att bara för att man inte alltid SER sjuk ut betyder det inte att man inte är sjuk. Jag satt och läste lite och hittade något som var väldigt "intressant". Det finns en tjej i USA som har kommit med "The spoon theory", som är ett sätt att förklara osynliga sjukdomar. Faktiskt så känns det som ett steg närmre att få folks förståelse över hur man faktiskt mår, så jag tänkte dela med mig av denna teori på mitt eget sätt. En sammanfattning av hennes text (eftersom den är ganska så lång).

Skedteorin fick sitt namn av den här tjejen som heter Christine, hon lever med en sjukdom som heter "lupus" eller "SLE", det sista nämnda skall vara det svenska namnet på diagnosen. Men till teorin.. Hon satt på ett kafé med en kompis, det låg skedar på alla borden runt omkring dem, så för att illustrera det hela samlade hon ihop dem och gav allihop till sin kompis. "Här, nu har du SLE", sa hon, och sedan fick kompisen räkna sin skedar, 12 stycken var det, och sedan ge Christine en sked för varje grej hon ville göra på en dag.

(Alla aktiviteter du vill göra en vanlig dag, kräver minste en sked per styck, vissa två eller ännu fler. Som frisk har man ofta obegränsat med antal skedar, i värsta fall kan man låna ett par ifrån morgondagen..)

Kompisen började då rabbla saker riktigt snabbt, typ gå upp, duscha, raka benen, klä på sig osv. men Christine stoppade henne och berättade att varje sak hon gjorde kostade henne en sked. Det slutade med att hon redan innan hon hade tagit sig till jobbet, hade sex skedar kvar, och vid slutet av dagen hade hon bar en och var då tvungen att välja mellan att handla, laga mat städa eller titta på TV, eftersom hon bara orkade en enda av de här sakerna.

En del av texten som Christine skrivit är extra viktig där skall jag försöka översätta denna rakt av;

"Jag tror att hon började förstå när teoretiskt inte ens kommit till jobbet, och hon hade bara sex skedar kvar. Jag förklarade då för henne att hon behövde välja resten av hennes dag klokt, eftersom när dina "skedar" är borta, så är de borta. Ibland kan du låna mot morgondagens "skedar", men tänk hur hårt morgondagen kommer att vara med mindre "skedar". (eftersom du lånade dagen innan..)

Jag behövde också förklara att en person som är sjuk, lever alltid med den hotande tanken om att imorgon kan vara den dagen som en förkylning kommer, eller infektion, eller andra saker som kan göra dagen ännu svårare än "vanligt". Så du vill inte köra slut på "skedar", eftersom du aldrig vet när du verkligen behöver dem."

Det som känns extra bra med den här teorin är att den går att individualisera till så stor grad. För någon med en fysisk sjukdom kanske det kostar fler skedar att gå och handla än att gå ut och äta med vänner, eftersom det första innebär mer gå och lyfta än det andra. Och det är ganska skönt att ha ett så direkt sätt att översätta sina behov på. Om jag säger "nej, jag orkar inte" så känns det så vagt och ibland mer som en undanflykt i andras öron, en slags lam ursäkt.. Men om jag istället hade kunnat använda mig av "skedteorin" då, så hade det kanske varit lättare att förstå. Dock hade det nog blivit väldigt förvirrande för någon som inte känner till teorin.

Min diagnos ME/CFS, så har jag ett ytterst begränsat antal skedar. När du är sjuk behöver du veta exakt hur många skedar du har varje dag, varje timme och planera så att skedarna ska räcka hela dagen/veckan/månaden/året. Som sjuk kan du inte, borde inte låna, av morgondagen. Inte utan att du får betala ett extremt hög ränta i form av en svår krasch och risk för permanent försämring. Den kommande veckan/månaden/året blir du helt utan. Och när skedarna väl är slut är de tvärslut, vilket till exempel kan innebär att du inte kan ta ett enda steg till utan, plötsligt utan förvaring, faller ihop på stan och inte kan ta dig hem.. Och det kommer inga nya skedar per automatik. Det kan ta dagar/veckor/månader/år innan du får en ny leverans.

Därför måste du välja, stenhårt, varje dag vad man ska lägga sin få skedar på.. Men det är svårt, du vill så mycket, det kan vara svårt att acceptera de här begränsade antalet skedar. Det är där jag tyvärr är nu, jag har svårt att förstå, acceptera, respektera antalet skedar, eller ja, aktiviteter som jag faktiskt klarar av per dag utan att kraschlanda nästa dag.

Så, ska jag; Duscha? Sminka mig? Laga mat? Äta? Fixa disken? Spela tv-spel? Rita? Tvätta? Städa? Ringa ett telefonsamtal? Fika? Handla? Ta mig utanför dörren? Åka till doktorn? Välja kläder? Klä på mig? Gå ut med Basli? 

Det är rätt otroligt egentligen, om vi ska fortsätta på ämnet skedar, bara att behöva sitta upp, gå, stå, lyfta armarna, böja mig ner, det tar sin skedar. Att knyta skorna tar sin sked i högen, att diska en gryta, ja, det tar sin. Och så är det med allting.. Vill jag göra det ena? Mmm.. Då får jag troligen välja bort det andra. Vissa saker plockar självklart många flera skedar än något annat, där av får jag alltid försöka undvika detta. Ett läkarbesök, det är faktiskt en av de saker som jag idag vet plockar åt sig raskt och jag kanske blir en lite hög i soffa resten av dagen, kanske till och med dagen efter. Välja, välja bort, planera.. Alltid!

Självklart är mitt mål att försöka hitta en balans, där dagarna kan bli mer jämna med skedar. Det kommer självklart ta väldigt lång tid, och vara krävande, av både mig och dem som är i min vardagliga närvaro. Stegvis har det redan gått framåt. Igår faktiskt fick jag ett genombrott, ja, ett ljus öppnade sig framför mig och jag öppnade ögonen kring prioriteringar. Jag har tänkt så fel, så väldigt fel. Prioriterat helt uppåt väggarna. Men jag är vaken nu, tack för den kallduschen, men jag är här nu..

Sen jag blev sjuk så tar jag inte heller saker för givet på samma vis. Jag är tacksam för minsta lilla. Någon som ställer upp för Christopher mitt i all röra är det som oftast värmer starkast. Som när min egen mamma kommer på besök och bara hjälper till att städa bort på diskbänken och ställa in i diskmaskinen. Jag njuter mer av närvaron av dem jag tycker om och dem jag älskar. Jag andas in deras energi och håller mig upprätt för en stund eller två. När jag lyckas med något jag stått tveksam inför så ger jag mig själv ett leende, en klapp på axeln, om så bara gäller att komma upp ur sängen den ena dagen, eller jobba 8 timmar nästa. Varje dag är helt ny med risker men även möjligheter. Jag njuter av naturen, ser helt plötsligt hösten, som lyser med sina färger, på ett helt annat vis. Jag tar in varje andetag, tacksamt.

Men en sista sak.. Det är inte bara negativt att ha en osynlig sjukdom. Det kan vara bra. Man kan gå ut på gatan och vara bland vanligt folk med vanliga liv, och låtsas som om man är en av dem. Låtsas vara frisk. Typ.

Morfin, ja tack..

Lilla stumpen.. Man får inte alls dåligt samvete. Tack och lov kommer han förhoppningsvis må bättre än innan när allt är över. <3

Operation Kastrering

Så, då vart operationen över. Gårdagen var lång, enligt både oss och Basli. Lämnade stugan vid 8 och vart tillbaka vid halv ett tiden. Vid kvart i nio fick han sprutan, narkosen, och sida vid sida satt jag och Christopher medan Baslis kropp blev allt tyngre i min famn. Vid nio så tog sköterskan över och tog min bebis ur min famn. Vi lämnade veterinärkliniken med lite oro i kroppen, speciellt jag. En promenad på Varbergs gator höll oss sysselsatta. Klockan tio när affärerna slog upp så kikade vi in på Kjell & Co, Village och lite andra butiker i köpcentrumet. Vi inhandlade ett iPhone fodral till Ch, ett iPad fodral till min lilla padda och jag unnade mig en sök lite ring ifrån Molly Sanden's kollektion på Guldfynd. Ordet "Love" pryder denna söta silverring.

Strax för tio fick jag ett samtal ifrån veterinärsköterskan, där hon berättade att operationen gått jätte bra och att Basli för stunden sov, dock hade han öppnat ögon kort men utan speciellt mycket oro stängt dem igen för att sova en stund till. Vi hade lovat att dyka upp först halv tolv, men klockan elva-tio över någonstans så ringde veterinär Björn (vår favorit) och sa att Basli börjat tröttna. Med ett skratt sa han att han inte tröttnat på dem utan på att våra inlåst så vi halvsprang till bilen, trots att vi egentligen inte behövde, och åkte tillbaka till Engelbrektsgatan, där Basli Bus klädd i krage och body mötte oss med glädje. Jag fick Basli i min famn och varenda spänd muskel slappnade av igen. 

Vi betalade, tackade med värme dessa två personer som tagit hand om vår lilla vovve och åkte hemåt. Först hämtade vi ut ett recept med morfin till Basli. Väl hemma bäddade vi in honom i filtar och tända upp med värmeljus trots att det fortfarande var dagsljus ute. Vila vart det som gällde och det var väl inget problem att hålla honom stillaliggande men sova fanns inte på kartan.

Idag, dagen efter operationen har han tagit några tuggor mat, trots att veterinären sa att han troligen inte kommer äta på någon dag. Vatten är lite svårare, men någon sked (ja! sked, vi matar honom) med vatten har han fått i sig. Får försöka mer idag. 

Christopher skall senare bege sig in till city för att inhandla en termometer, lite fika till oss, och möjligen någon blötmat till Basli bus. Får försöka ge det ett försök åtminstone, trots att han tidigare nekat detta.

Nu ska jag hoppla av in i duschen och fräscha till mig lite. Kan ju inte se ut hur som helst trots att det bara är jag och mina hjärtan här i stugan. :-)

Ha en fantastisk dag!

På plats..

Ibland känns det som om jag aldrig kan göra rätt. Jag får kritik hur jag än gör. Jag får be om ursäkt utan att jag egentligen förstår till hundra procent.. Önskar att jag förstod, då hade det varit så mycket lättare.

Nu är det så att jag suttit hela morgonen och läst min egen blogg. Försökt hitta vart det blev fel. Jag kan se ett eller två snedsteg, som jag kanske personligen inte lägger så mycket vikt vid, negativt i alla fall. För till hundratio procent så menar jag alltid väl. Det är alltid upp till någon annans tolkning, och om någon tar illa vid sig, önskar jag som alltid att den vänder sig till mig, direkt, utan några omvägar. Men så fungerar det inte här, det är alltid en annan person som får veta först, och så är det alltid varit på den sidan av kakan. "Hej, hallå, jag är vuxen, det går prata med mig!" Skulle jag vilja skrika.. Men tror ingen skulle ta det på allvar så jag backar, accepterar situationen, känner mig sårad och ledsen. Men jag respekterar åsikten, respekterar det som andra känner. Men som sagt, jag önskar bara att det fanns en kommunikation där man kunde känna att det är okej att vända sig till mig.

En person tolkar det på ett vis, en annan på ett annat. Det finns nog inget rätt och fel.

Men på tal om annat..

Vi är nerkomna till stugan. Vädret var helt fantastiskt igår. Vi åt lunch UTE. Basli sprang som en galning på trädgården, njöt till tusen! Han liksom vi, känner nog av känslan, "stugkänslan", lugnet och känslan av att kunna andas, ändå ner till tårna. Idag, söndag, planerar jag att försöka orka ta en promenad ner till stranden, andas in havsluften. Krypa tätt in till Christopher i soffan och stänga av telefoner och teknologi. Jag behöver det, nu mer än någonsin.

Imorgon är operationen. Dagen "D" i  Baslis ögon. Än har han nog inte fattat vad som är på gång.

Konstig känsla, jag har hemlängtan?! Det har jag nog aldrig haft här nere innan. Fast, ja, det kan ha sin förklaring, och det går nog över snart. Väldigt snart. 

Skit också!

Förra veckan så sparkade diagnosen undan fötterna på mig, jag föll pladask och låg nedbäddad nästintill hela veckan. Lördagen var då jag stod på benen, söndag morgon vaknade jag förkyld, ont i halsen och feber på nytt. Igår gav jag på nytt upp. Efter att ha sett till att genomföra vissa arbetsuppgifter på jobbet, så åkte jag hem. Denna gången utan dåligt samvete. För visst, jag har alltid dåligt samvete när min diagnos tvingar mig att lämna mitt jobb. Men när jag gör mer nytta hemma, sovande, så är det dags att kasta in handduken.

Jag är inte den som brukar vara speciellt ynklig när jag är sjuk. Efter ett tag vänjer sig både kroppen och huvudet vid att ständigt ha ont, vissa dagar mer, andra mindre, men en förkylning sänd ifrån h*lvetet, det är svårt att inte känna sig liten och sårbar. Jag hostar så både lungorna och magen gör ont, snorar och snyter mig så jag får huvudvärk. Kroppen gör mer ont än på länge. Fryser och svettas om vartannat. Förkylning ifrån h*lvetet. På soffbordet står, en bringare med svärmors hemmagjorda saft, astma-medicin, en karta med ipren, nässpray tillsammans med en rulle hushållspapper, en tom te kopp och knäckebröd. Ett gammalt husmorstips min mormor lärt mig sedan barnsben, knäckebröd med gul lök på emot halsont, sen river det gott i en kliande hals (hur bra det är emot hostan vet jag dock inte..).

Basli ligger troget vid min sida. Lyfter ena ögonlocket då och då för att kolla till mig i mina ständigt återkommande hostattacker. Kommer med en tröstande "puss" då och då, och jag kramar honom hårt och glädjer mig åt att han håller mig sällskap. Han sneglar då och då på Bricanylen, hans favorit tugg-leksak. Fråga mig inte varför, men glömmer man att ställa bort astma-medicinen och han ser sin chans så är det inte mycket mer än en trasig plastbehållare när han är klar.

Så, jag är mer död än levande. Dock ser jag fram emot en veckas mys på bästkusten tillsammans med mina två älsklingar nästa vecka. Lördag bär det av om jag inte är helt kass fortfarande då. Men senast söndag. :-)

Klagosång.

Allvarligt talat!? Det är helt sjukt hur mycket pengar man som sjuk får lägga på sjukvård, mediciner osv. Jag vet att vi i Sverige har det bra, jämfört med många andra länder, så mitt bakhuvud säger till mig att sluta klaga innan jag ens börjat. Men jag måste, ja, jag bara måste få vara tråkig, egoistisk och därav sjunga min klagosång.

Igår vart det ett besök på apoteket, igen, för att fylla på mitt medicin"förråd". Slutsumman? 1055 kronor!! Kanske inte är så mycket att bråka om, men 1055 kronor, det är rätt mycket pengar. På några veckor nu så är jag snart uppe i frikort igen. Med andra ord, det hinner knappt gå två månader innan jag är uppe i frikort på apoteket. Ja, det är super bra att det finns en gräns för mycket man skall få betala, men 2200 kronor som är stoppet, (tror jag), är mycket pengar när man hämtar ut mediciner för den kostnaden under så kort tid. Då ska jag fylla i att ipren, och allt annat jag behöver ifrån apoteket, det får jag stå själv för, det läggs inte in i något frikort. Sen är det den ena medicinen jag skall ta på kvällarna, den omfattas inte av frikortet. Med andra ord får jag stå för denna själv OCKSÅ!

Från att knappt kunna ta en alvedon vid huvudvärk äter jag sjuka doser, enligt min egen uppfattning. "Hej, lever och njurar, ni ger upp om mig va?"

Jag vet, jag har tagit upp det här innan. Och jag vet, det är så onödigt att rabbla samma visa igen. Men jag blir så less på det. Man måste först och främst kämpa inom sjukvården för att få hjälp, sen får man själv stå upp emot Försäkringskassan när dem bråkar, till sist, man måste vara rik, samtidigt som man kanske blir sjukskriven. Hur går allt det här ihop? Man måste vara stark, man måste orka, sen får man vara beredd på att lägga stora summor på medicin och hjälpmedel innan staten säger "duktig flicka, nu har du betalt ditt.. för ett tag i alla fall".

Tack och lov har jag sluppit bråka med Försäkringskassan, än så länge, framtiden är inte skriven. Men jag är beredd, taggarna utåt redan, tyvärr. Man lyssnar, man är medveten om vad andra har råkat ut för. Föreningen, eller vad man ska kalla det, som stöttar personer med den diagnos jag har fått, har till och med två personer som jobbar med att hjälpa oss, sjuka, med att stå på oss emot Försäkringskassan. Det säger en hel del? Två personer? Det är la inte mycket, tänker du. Men jo.. Att det ens skall behöva finnas en person som hjälper till i kriget emot det som skall kallas försäkring den dagen du behöver hjälp ekonomiskt på grund av sjukdom, DET är sjukt om något. Sedan att dessa personer jobbar med detta kostnadsfritt, är helt fantastiskt, heja dem.

Ser dubbelmoralen i det jag skrivit ovan, men jag syftar först allmänt. Att man själv står emot FK. Men som ME/CFS-sjuk, så får du en hand utsträckt emot dig. Du får hjälp, underlag och stöd. Medan du som av annan anledning behöver deras hjälp, så får du själv kämpa emot Försäkringskassan som hittar på alla möjliga regler och ser till att de slipper betala ut så lite som möjligt till folk som faktiskt behöver det.

Sverige håller på att kasta in handduken, och svenska folket får bara stå och se på.

Äntligen tillbaka..

Nu har vi hunnit in i oktober, och när man tittar ut genom fönstret idag så ser det verkligen ut som en mörk och regnig oktober måndag. Samtidigt som jag hatar hösten/vintern så är det rätt mysigt. Speciellt på kvällarna när man nu kan tända ljus och låta lamporna vara släckta. Både värme och mys tillför det.

Förra tisdagen fick jag ge upp. Febern tog full kraft och "däckade" mig. Jag kämpade till det tog stopp. Sen låg jag där hemma i soffan. Jag orkade knappt ta mig till köket för att fylla på kannan med vatten som ständigt stod på vardagsrumsbordet. Ipren och ett glas vatten stod vid min sida, dag in och dag ut. Fredag kände jag mig "lite" piggare. Lördagen kändes det helt okej. Men efter en sväng på Knalleland för att lämna in Christophers klocka som han fick av mig i juli, och nu är trasigt i länken (låset rättare sagt..), så ja, det gick som de gick. Mysbyxorna åkte på. Kröp upp i divanen och där satt jag kvar. Emelie, minsta svägerskan, som numera inte är så liten, var hos oss lördagskvällen. Hon skrattade så mycket att jag anar att hon hade träningsvärk i magen, möjligen käken, på söndagen. Johan var i sitt esse och drev Emelie till ett frispel där hon skrattade så mycket att hon kippade efter luft. ;-) Jag njöt av skrattat, det var helt underbart att se henne så lycklig. Värmde ändå ner i tårna. Christopher körde hem henne vid 21 tiden, då trampade jag vidare till sängen. En hemsk natt, febern gjorde mig galen, halv 3 gav jag upp.. Bara att gå upp. Sortera tvätten, titta på tv, pilla med datorn lite. Springa ner till tvättstugan i ett försök att underlätta för min kära sambo. Dock slutade båda besöken i tvättstugan med att jag fick ta astma-medicinen när jag väl var uppe i lägenheten igen. Sista besöket jag gjorde där nere ledde till att jag fumlade upp för trapporna, kände mig svimfärdig, och min kära älskling fick komma till undsättning med medicinen i högsta hugg. Tyvärr fattade jag inte att det kanske är bättre att plocka med mig medicinen ner. Vet jag det till en annan gång.

Idag är det måndag igen. Min "blogg-dag". Tillbaka på jobbet. Dock är jag riktigt förkyld, fruktansvärt ont i halsen och febern lurar bakom nästa krök. Jag dämpar den bestämt med ipren. Här blir det inget med de, nu får det bannemej vara bra med sjukdom!?

Veckan är sista veckan innan vi tar lite semester. Packar väskorna och drar till kusten igen. Denna gången för att kastrera Basli som sagt. 14:e Oktober klockan 9:00, har vi tid hos veterinären Björn. Tror det är precis perfekt tid och tillfälle för oss både med lite semester då vi behöver MASSOR med ledig tid att diskutera bröllopsplanerna. En del som måste beslutas om, och en del saker som måste göras. Visst, det är tid kvar, men det måste tas i den takt så mitt huvud hänger med, och då behövs tid, all tid.

Jobb, hoppas på att förkylningen lägger sig fort nu..