Beslutet..

Måndagen den 22 september 2014 är dagen då jag äntligen enligt läkaren tagit mitt förnuft till fånga. När allt var över tittade hon mig i ögonen med en värme som kändes i hela kroppen och sa; "Det är dags att du inser att du faktiskt är sjuk och att du måste vara mer mån om dig själv. Din hälsa ska du ha hela livet."

Från och med imorgon är jag heltidssjukskriven till och med januari 2015. Det är en början, kan bli längre, vilket det troligen kommer bli, dessvärre. Det har inte slagit mig än, men kommer att göra snart, och då vill jag inte vara i mitt eget umgänge.

Igår gjorde jag verkligen allt jag inte ska för att lyckas hålla tankarna borta ifrån idag, det funkade sådär, och när pulsen var skyhög kunde jag inte varva ner, vilket såklart resulterade i att jag fortsatte, i samma tempo. Pulsen var densamma i morse, så tackar gudarna för sömnmedicinen i natt, utan den hade förmodligen jag aldrig somnat. Värken i händerna, min totala avsaknad av styrka i armarna i morse gjorde att sminket fick utebli, något som jag oftast lägger några skedar på för att orka se mig själv i spegeln eller visa mig bland folk. Förväntade mig en reaktion på de mörka ringarna som numera är IKEA-kassar vid det här laget, och en reaktion fick jag. Den bleka gråa huden? Det glanslösa håret? Såg nog inte lika bedrövlig ut som jag kände mig.

Såhär till kvällen kan jag inte vara mer  tom i huvudet eller hjärtat för den delen.

Min dröm om livet är så långt bort det kan bli nu. Heltidsjobb? Nej, nu är det heltidssjukskriven som står på schemat. Tack för den pucken! Hoppas jag kan hålla psyket i schack. Önskar att vi hade hittat ett boende närmre marken så jag åtminstone kunde gå ut lite mer självständigt utan att oroa mig för trapporna (som jag alltid gör numera..).. samma trappor som jag för två år sen hoppade upp för utan att bli andfådd.

Så, nu är det såhär. Dags att vända på pannkakan och försöka få spiralen att gå uppåt igen!