Förklaring...

Det verkar som vissa tog mitt inlägg om LCHF som ett personangrepp. Det är flertalet personer som gått till "attack". Min mening var aldrig att göra någon arg. Utan funkar LCHF för dig. Grattis! Och jag önskar dig all lycka med det. Men vi lever i fritt land och får uttrycka sin åsikt. Jag har fått gliringar om att jag är den sista som skall uttrycka min åsikt om dieter med tanke på min bakgrund.

Visst, möjligen är det sant. Jag kanske borde vara tyst. Men aldrig trodde jag att någon skulle ta det som att jag pekar ut folk. Att jag säger att man är dödsdömd? Det finns självklart två sidor på varje mynt. Det finns dem som mår super bra av LCHF och det funkar alldeles perfekt. Som kommentaren på mitt förra inlägg, så är det sant, LCHF är inte bara en diet utan en livsstil. Men om man har vissa sjukdomar i släkten, exempelvis diabetes så kanske man ska välja en annan livsstil..

Jag räknade inte med att jag skulle komma undan helt och hållet med inlägget om nackdelarna med dieten. Självklart är jag inte dum. Alla har sina åsikter. Alla FÅR ha sina åsikter.

Men jag gjorde inga personangrepp. Jag beskrev bara nackdelarna jag hittat om en diet som jag intresserat mig för. En diet som många omkring mig använder sig av. Och jag säger åter igen, grattis om du lyckas! För jag skulle aldrig kunna göra det. Med tanke på att jag tycker för mycket om, exempelvis pasta. Färsk potatis. Frukt i alla dess former, med mera.. Många av de sakerna som LCHF tar avstånd ifrån är det jag tycker är gott och hur mycket jag än vill gå ner i vikt, är det för mig inget alternativ att plocka bort dessa.

Den som tog åt sig, tog illa vid sig, och anser att det var rent dumt det jag skrev. Ber så hemskt mycket om ursäkt. Som sagt, eftersom jag själv intresserar mig mycket för olika dieter, livsstilar, och så vidare, så valde jag att skriva om en diet som enligt mig har framstått som en "risk" framför mina ögon.

Två sidor av varje mynt!?

Tillbaka till personangrepp. Jag måste bara säga det, att ge sig på mig angående min bakgrund och mina tidigare beslut som TONNÅRING, det anser jag inte är schyst spel. Jag va ung. Framförallt fattades kunskapen om riskerna som fanns med det jag höll på med. Visst, att äta ett glas yoggi eller två-tre på en hel dag. Det är inget att rekommendera. Eller att vräka i sig marängsvisch för att sedan sitta med fingrarna i halsen. Inte hälsosamt. Men det är ju en sjukdom, precis som vilken annan sjukdom. Alkolism accepteras idag som en sjukdom, varför kan inte man då förstå att anorexia, bulimi och liknade är en sjukdom. Det kanske börjar som ett val, men till slut blir det ett behov, ett måste, ett beroende. Som vilket annat beroende som helst.

Jag googlade "fördelarna med LCHF".. Fick fram följande;
Sockersuget försvinner. Du slipper räkna kolorier, viktenheter eller points. Man går ner i vikt. Humörsvängningarna minskar. Man äter sig mätt (men inte mer än så..) Det är ingen svältmetod där man misshandlar kroppen. Du blir piggare och får mer energi. Bättre hud. Tjockare hår. Bättre mage. Mindre hål i tänderna..

Finns säkert en massa massa mer. Och jag har inget emot att ha en diskussion om saken. Men håll med om att alla har rätt till sin åsikt. Och jag gick på lite väl hårt om riskerna. Men för att förklara mig, jag blev chockad. Jag trodde verkligen att LCHF var något för mig. Jag kämpar med vikten. Mår dåligt över att jag gått ifrån 49 kg (underviktig) till 60 kg (överviktig). Jag vill hitta ett sätt att komma ner i vikt, men absolut inte bli så liten som jag var förr. Jag vill inte komma i klänningen i storlek 6 som hänger hemma. Det påstår jag inte är friskt att vara så liten som jag var förut. Men det finns alltid ett mellanting.

Jag tänker inte svälta mig själv. Tänker inte hamna i gamla vanor. Utan jag har tagit mitt beslut, framförallt dra ner på alla jäkla förbannade mediciner som jag insett är anledning till att jag inte längre kan vräka i mig pizza tre gånger i veckan för att sedan gå ner i vikt. Det där va väl kanske fel formulerat, och min förklaring är att jag förstår att jag är äldre, att kroppen ändras med tiden, menar bara att förr kunde jag äta precis vad jag ville utan att kroppen gick upp, jag kunde leva på fet mat, godis och så vidare utan att gå upp ett gram. Det kan jag inte längre. Och även om det är bra att inte äta sådan mat, så grämer det mig. Det är ångest fyllt för mig. Och min största risk och rädsla är just ett återfall. En tripp till anorektiker världen där magsäcken är lika stor som en jordnöt..

Så, det var det. Ber om ursäkt. Först tänkte jag ta bort inlägget. Men då hade jag ju helt enkelt accepterat precis som förr att min åsikt inte räknas. Att jag inte får säga det jag känner. Det är ju slut med de. Min åsikt. Jag är inte felfri, och inte heller mina åsikter. Så sorry.. Förlåt.