Ett steg i rätt riktning..

En gång i månaden (på ett ungefär) ringer min psykiatriker till mig för att kolla läget..

Idag väntade jag samtalet. Satt med telefonen och väntade. Skulle ta upp diskussionen med medicinerna. Då jag börjat oroa mig lite smått för ett smått återfall till gamla vanor. (Maten!!) Detta jäkla bekymmer..

Under samtalet förklarade jag hur jag kände och fick ett oväntat svar.. "väntade denna fråga.." jo, de visar sig att hon funderat ett tag på vilket "pucko" till läkare som satt in en av mina mediciner som är kända för att man går upp i vikt.. Speciellt när man har mina journaler framför sig och vet min bakgrund.

Nu, äntligen, får jag byta ut den. Hade jag bara vetat denna bieffekt tidigare så hade jag kanske aldrig haft den här ångesten.

Nej, jag är inte tjock. Inte de jag påstår. Men en antydan till mullig. Och de funkar inte för mig personligen. Tycker faktiskt att det är vackert med personer som har självförtroende och ser ut som jag gör nu.. Avundas dem!

Så, ändring på mediciner. Sikten är fortfarande för mig att sluta helt. Men det är ett framtida projekt. Tyvärr inte redo.. Även om jag försökt! Inte värt de just nu. Inte nu när jag faktiskt är balanserad. :)

Jäjj! Ett steg i rätt riktning. Bara att ta tag i simningen. Ska försöka börja "spring/jogga" med Basli, för bådas skull! Både han och jag behöver röra på oss. Och kondition är aldrig fel. Bara att astman säkert skall bråka med mig.

:) alltid ska de va något.