Det här får mig att gråta.

Svårt att säga. Vissa perioder är jag extremt känslig. Kan skratta tills jag börjar gråta. Ibland räcker det med något ledsamt på tv:n för att tårarna ska börja rulla i floder.

Det tog mig många år att låta någon se att jag grät överhuvudtaget. Hade verkligen super svårt för att låta någon se mig ledsen. För jag skulle vara stark, tuff, helt enkelt stålmannen i kvinnligt format. Många upplevde mig nog som kall. Och på något vis var jag nog det.

Sen bröt det någon gång. Jag hamnade i ett kaos. Allt trillade över mig på en gång och jag grät dag som natt. En period kallades jag manodepressiv. Andra gånger var jag bara deprimerad. Det var egentligen bara väldigt svårt att sätta fingret på vad problemet var..

Vill inte klaga, vet att många med mig har haft det svårt. Men skulle aldrig påstå att mitt liv började lätt. Jag krånglade ju dessutom till det rejält för mig själv.

Första gången allt verkligen höll på att gå åt pipan var väl i gymnasiet. Dock är jag nog inte reda på berätta allt här. Inte än.. Men det kommer. Kan vara bra och dela med mig av allt för att hindra någon annan från att jag göra samma misstag, eller egoistiskt nog för min egen skull, bara få ner det i ord kan nog göra det hela lite lättare. Men bara lite.

Så, vad får mig att gråta. Film, en specifik film som jag gråter till, ALLTID, är "Greta" med Hilary Duff i huvudrollen. Jag fullkomligt sprutar av tårar. Troligen för att vi är lika. Jag ser mig själv i henne. Jag va hon. Den där tjejen som bara ställde till problem och hamnade mitt i dem jämt. Levde efter egna regler tills dess allt jag fullkomligt utför. Men sanningen är den, man måste bryta ihop för att kunna komma upp, upp upp, i alla fall ibland.

Bröllop, dop, ibland kan bara atmosfären i en kyrka få mig att fälla en tår. Inte för fem öre religös, men det är något annat med kyrkan som får mig att svälla över.

Det händer ibland att jag fortfarande, trots åren blivit fler och fler, att jag fäller en tår över saknaden av min "farbror" Benny, som avled 2004. Han var en av få som förändrade mitt liv med en handvändning. Han var den som lyssnade, och den jag pratade med.

Något som är lite annorlunda är att jag börjar lätt gråta när jag är övertrött. Det börjar alltid med att jag skrattar hysteriskt åt absolut ingenting och slutar alltid med en jäkla massa jobbiga tårar som bråkar med mig. Hunger kan fungera på samma sätt när den går till överdrift. hmm.. Skumma lilla Mimsi vimsi.

Helt enkelt, gråta är inget fel. Det tog några år för mig att lära mig de. Men idag vet jag att gråta betyder inte svaghet utan kan stärka och ibland vara bra. Fast än idag kan jag ha problem att visa att jag gråter. Att bli tröstad har aldrig varit min grej, jag vill i så fall få gråta tills tårarna tar slut självmant och sen är det bra med det på så vis.

Finns säkert andra saker jag gråter av. Men listan skulle kunna bli enormt lång om jag fortsätter tror jag. Att gråta när man blir lycklig eller rörd, det ligger i släkten, på pappas sida. ;)