Förlåt mig...

Alldeles för många frågor. För mycket som jag inte kan finna eller ge något svar på.

Snälla förlåt mig.

Jag tänker inte acceptera det här innan det kommit ifrån personen som faktiskt kan sakfrågan. Innan dess tänker jag inte gå ut med någonting. För innan dess vet jag inte helt hundra att det faktiskt är så. Men jag börjar, sakta men säkert, inse att orden jag fick höra för två veckor sen troligen är sanna.

Jag måste bara lära mig att leva med de. Jag känner mig ensam trots att de finns folk runt om mig som gör allt och lite till för mig. De finns dem som kämpar vid min sida som faktiskt kämpar med mig. Men trots de känner jag mig bortkommen, ensam och panikslagen.

Ligger nedbäddad. Fryser. Mår illa och gråter en hel del. Tårarna verkar inte vilja ta slut.. Jag vill skaka om mig själv, ruska om ordentligt. Jag är inte den som ger upp!!!? Jag lägger mig inte på rygg och accepterar läget. Inte såhär enkelt. Men den här gången skriker kroppen. Vila! Tänk på dig själv. Din hälsa är viktigast..

Känner mig som en treåring. Vill bara få ligga vid Ch's sida och veta att han bara är där. Jag är inte speciellt tuff längre.