Igår började dagen dåligt. Stress, det skapar alltså konsekvenser. Tydligen den sorten som sitter kvar ett tag. Jag somnade extremt tidigt igår. Hon var nog inte ens halv åtta..? Mer sju tiden tror jag. Alltså sov jag längre än vanligt, utan att vakna under natten vad jag vet. Ändå är jag som en zombie idag.
Obalanserad, känns som om jag inte har kontroll på kroppen. Benen är spagetti, armarna typ falukorvar, fast lite mer sladdriga.. tunga, men sladdriga. Ögonen vill bara gå igen. Det sticker i benen. Ja, jag kan nog som vanligt skriva en hel novell av olika "symptom" som visar sig idag. Men jag är på jobbet. Jag är här kroppsligen. Gör det jag ska, och det blir rätt, jag går i min dimma. Försöker vara "utåtriktad" och pratsam, men drar mig sedan in på kontoret i min lugna vrå med dörren halvstängd och vilar huvudet. Till och med att föra en konversation är otroligt ansträngande idag, för jag måste koncentrera mig ordentligt för att ens hänga med och inte tappa bort mig, glömma vad vi pratar om typ. Det är svårt att koppla ihop orden är jag öppnar munnen.
Tänk om en enda dag bara kunde vara bra. Det var ett tag sen nu. Vad gör jag för fel? En enda dag är allt jag begär. En dag där jag orkar, där jag mår åtminstone okej liksom. En dag där kroppen var lika glad i mitt jobb som jag är inombords och i huvudet. Det är ju här jag vill vara om dagarna. Varför ska kroppen och ödet vilja annat? Jag kommer inte ge upp. Jag ska leda "tävlingen" med den här sjukdomen. På något vis ska jag lyckas överlista den. Det bara är så..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar