Min bästa vän/vänner.

Vi är alla olika. Vissa är behov av en stor umgängeskrets medan andra hellre har få men väldigt nära vänner. Om jag ska va ärlig så vet jag inte vilken typ av dessa jag är. Med tanke på min osäkerhet och mina svårigheter att släppa folk in på livet, men framförallt av den anledning att jag sedan barnsben har varit utsatt för så kallad mobbing så sätter jag nog mig helst i situationen där de finns några få vänner som jag känner väl och som känner mig under mitt "tuffa" skal.

Det är en herrans massa år sen jag träffade min bästa vän Robin. Det var en rätt komisk situation som gjorde att vi fann varandra. Efter många lång mail fram och tillbaka, många konversationer på MSN (som var grymt populärt på den tiden!) så slutade de med att vi förblev vänner och det är omkring 10 år sen vi träffades nu och jag vet att Robin är den person som kommer följa med mig resten av livet. Han fanns där när allt var jobbigt. Han fanns där när jag tog studenten. Han stod vid min sida när många andra vände mig ryggen när jag flyttade till Stockholm. Han stod med öppna armar när jag kom tillbaka. Han har följt mig igenom med och motgång. Han gjorde så min stora dröm gick i uppfyllelse, med andra ord tog med mig till mitt älskade London. Jag kan fortsätta i evigheter. Robin har helt enkelt stått bredvid mig varje dag sen den dagen vi blev vänner. Och det är med stolthet jag kan kalla mig hans bästa vän.

År 2009 mötte jag Elina. Vi hade gått gymnasiet ihop men aldrig reflekterat direkt över varandra. Men en kväll i Februari. Precis till när jag flyttat till Borås så hamnade Elina hemma hos mig av den anledning att vi faktiskt nu bodde grannar. Sen dess gick de inte sära på oss. Vi hängde ihop jämt. Innerst inne har jag vetat att sen dag ett kommer hon alltid stå bakom mig och ta emot mig när jag faller.. Tiden har tyvärr inte räckt till den sista tiden. Men Elina är en person jag förhoppningsvis kommer ha vid min sida resten av livet. Vi har verkligen fått kämpa för vår vänskap. På många sätt är det mitt eget fel, då min hjärna har ställt till de för mig och jag har krånglat till de. Elina är inte den som ler och nickar när jag gjort fel, hon har stått bakom mig, stöttat mig men "satt mig på plats". Har inte blundat för de misstag jag gjort, men inte heller klankat ner på mig utan hjälpt mig på vägen mot ett bättre jag. Finns inga ord som kan beskriva min tacksamhet.

Sen finns det en person som dök in i mitt liv rätt "nyligen". Hon är min högra hand. Min själsfrände. En person som alltid vet vad jag tänker, känner och reagerar på saker och ting. Trots att vi inte känt varandra speciellt länge så känns de som om vi varit vänner hela livet. Vi båda har gått den hårda skolan i livet och det är nog en av anledningarna som gör att vi är Bill & Bull. Från ingenstans hamnade Emma och jag vid köksbordet hemma hos mig. Hon hade Lucas med sig och jag blev helt förälskad i denna lilla gosse. Jag minns knappt hur de gick till. Men helt plötsligt fanns Emma i mitt liv, och henne tänker jag aldrig släppa igen. Det finns få personer som förstår sig på mig så bra som hon gör. De är som om hon går in och klampar runt i mitt huvud ibland och hittar rätt nyckel varenda gång för att låsa upp det som krånglar till sig. Jag älskar denna tjej som om hon vore min egen syster. Med henne kan jag vara mitt galna, spralliga och energiska jag. Hon delar min energi och vi mår bra tillsammans.

Till sist, min allra närmaste och mest älskade vän. Min sambo, fästman och pojkvän! För att kunna leva ett liv ihop som ett par måste man enligt mig först och främst vara vänner. Ch låter mig vara den jag är, och gör mig till mitt bättre jag! Han stöttar mig när de är svårt, finns vid min sida och delar min glädje när allt går bra. Han tar hand om mig, lika mycket som jag tar hand om honom. Det är underbart att vara kär i sin allra allra bästa vän. <3