100-bitars pussel.

Känner mig som ett 100-bitars pussel just nu. Några enstaka sitter fortfarande ihop. Tack och lov för att få gå till jobbet just nu. Något annat att tänka på. Något annat att lägga min energi på. Men tankarna ligger i bakhuvudet och bråkar med mig. Fullkomligt, helhjärtat HATAR det här.

De som känner mig väl, de vet, jag är inte den som slänger upp ordet hatar speciellt ofta. Men den här människan, ja, den där helt iq-befriade människan, får mig att känna hat. Respektlös, dum, och helt enkelt alldeles för korkad för att fatta att jag ser igenom personens skådespeleri.

Samtidigt förstår jag inte varför jag bryr mig. Jag vet ju vad jag har.. Men samtidigt. Hela min tillvaro har vänts upp och ner och då får jag hata.

Allt var "perfekt". Framtiden såg så underbart blommig, rosa och glittrig ut. Men va tusan hände? Benen har helt sparkats undan på mig.

Åsna. Anka. Judas! Dum. Korkad. Egoist. Lögnare. GUDARS SKYMNING! Skulle kunna skriva så många värre ord. Men ska försöka hålla mig på en hyfsat okej nivå. Var bara tvungen att få avreagera mig. Har ätit upp mig hela jäkla helgen innifrån och ut. Mår fysiskt illa. Tårarna är slut.

Tack och lov för bästa vännen Emma. Som alltid vet hur jag känner och tänker. Utan henne hade jag nog gjort en radikal förändring av mitt liv redan i fredags när detta kom upp till ytan. (Emma om du läser detta, så vet du att jag älskar dig och är grymt tacksam för att du lyssnat och tröstat!)

Så, då har jag fått ur mig lite av ilskan och kan koncentra mig på något viktigare än denna helt onödiga situation. Gud vad jag älskar mitt jobb.