Ryssby..

Jag har gått och väntat. Jag visste att det skulle komma. Man känner ju sig själv. När något jobbigt händer så brukar det ta några dagar innan sanningen går upp för mig och jag accepterar det som hänt. Den här gången tog de 6 dagar typ. Jag har haft några små dalar, men inte de där riktiga där jag verkligen förstår och bryter ihop. Men idag, måndag morgon kom det. Tårarna ville inte sluta rinna. Jag erkände för någon mer än Ch att jag faktiskt är ledsen. Jag sa orden som snurrat i mitt huvud "det är så jävla orättvist!".

Jag tänker vänta några dagar till innan jag skriver av mig allt.

Men vill ändå säga tack. Tack till Anna, min kära kollega och vän. Som alltid är ärlig och rak emot mig. Som ser saker och säger till mig. Idag gjorde hon något som jag aldrig kommer glömma. Vi satt på mitt kontor och hon bad mig ta på mig jackan. Förvirrad. Frågade inte utan följde bara med. Satte oss i hennes söta lilla bil och åkte. Jag hade ingen aning vart vi var på väg. Hon svängde av upp emot Alingsåsvägen/Byttorp. Jag såg skyltar som hänvisade emot en utsiktsplats. Vi stannade, klev ur, och började försiktigt trampa oss upp för en brant backe. Självklart var det så att jag hade valt klackar på morgonen när jag åkte till jobbet, så Anna tog ett stadigt grepp om min arm och höll i mig. Vi skrattade och klampade på framåt/uppåt.

Väl uppe så vart jag helt tagen. Ryssby? tror jag de hette. Ute i Byttorp i alla fall. En utsiktsplats som normala fall skulle visa mig en bra bit av Borås, men som idag döljdes av dimma. Men vilken känsla. Jag hade hela staden framför mig, och där stod vi och ropade. Skrek ända ifrån tårna. Anna skrek med mig. Alla möjliga fula ord skrek vi. Jag stod där och insåg plötsligt att allt kommer bli bra. Jag ska lära mig att leva med det här. Jag ska få ett riktigt bra liv ändå. Livet är inte över. Måste bara konfrontera de som dykt upp nu och lära mig att hantera de på rätt sätt. Jag är fortfarande jag! Vilken bokstavskombination som än står i journalen, så är jag fortfarande Mimmi. Positiv, glad och engagerad. Busig och sprudlande lycklig. Det här ska inte hindra mig. Tillsammans med Ch, och många andra ska jag kämpa. Kärlek, värme och omtänksamhet.

Tack Anna för att du skrek med mig. För att du kidnappade mig och lät mig andas ut. Men de komiska är att när man väl stod där uppe så var det svårt att skrika. Man fick inte riktigt den stämningen i kroppen. Men skrek de gjorde vi. Så gamlingarna på ålderdomshemmet precis bredvid troligen vaknade. Att de som skulle till jobbet hoppade till när de borstade bort snön på bilen.

Jag ska må bra! Jag ska fungera! Och framför allt, jag ska kämpa.

Tack ni som deltar, tack ni som finns vid min sida. Tack Anna, Emma, Johan och Ch för den senaste tiden där ni ställt upp till tusen. Ni är bäst, och jag är så sjukt glad att jag har er.