Reaktion..

Vad jag kan se är det rätt många som läst inlägget om diagnosen nu. Inte för att jag vet vilka. Men det var skönt för själen att få ur sig det, så just för stunden spelar just den biten ingen roll.

Så, reaktioner. Antar att många som inte vet vem jag är innerst inne tror att jag är ute efter att folk ska tycka synd om mig och så vidare. Men NEJ! Så är det inte, och jag vet att även om jag säger att det inte är så, kommer fortfarande vissa anse det. Varsågod, inte mitt problem om jag ska vara ärlig. Min värld är tillräckligt rörig för att jag ska lägga energi på det just nu.

Diagnosen är kronisk, går ej bota och det kommer jag få leva med vare sig jag vill eller inte. Dock skulle jag uppskatta att folk som träffar mig, umgås med mig, står mig nära eller mindre nära, visar förståelse för framtiden. Den kommer helt enkelt se lite annorlunda ut!

Till dem som är arga och sura över att jag skrev ut det här, finns säkert dem också.. Det är ingen idé att vara de, jag har ju faktiskt själv tagit beslut och får ta konsekvenserna av min ärlighet och öppenhet. Men för mig blev det viktigt att dela med mig, av många olika anledningar. För min egen skull, här har jag mitt forum att få ur mig känslor och tankar kring diagnosen som faktiskt har drabbat mig, jag kan dela med mig om framsteg, saker som gör mig sämre, saker som faktiskt funkar, och hur det går helt enkelt.. Någon, precis som jag, ovetande och frustrerad, kanske en vacker dag hittar hit och kan dra nytta av min kamp med diagnosen. För jag står ensam, känns det som. Visst har jag hittat en mängd information på nätet, och finns säkert mer, men i dagsläget önskar jag mig någon som har diagnosen som jag kan prata med, dela åsikter med och få information av. För det finns egentligen ingen säker behandling, det finns inget som funkar på alla, men det finns vägar att gå. Det finns hjälp att finna!

Så, är vi klara med att jag inte vill ha ditt "åh jag tycker så synd om dig", utan jag ser hellre att du är tyst om det är de du vill säga. Jag behöver styrka, positiva tankar, och personer som är redo att stå vid min sida! För det kommer nog bli en kamp. En kamp mot en bokstavskombination som jag ska leda.

I dagsläget äter jag smärtstillande mot värken, "lugnande"/sömntabletter till natten = natti natti medicin, antidepressiva=glad medicin, B12 och folsyra.. Tanken på att läkarna vill helst att jag tar B12 sprutor istället, skrämmer mig, ja de skrämmer mig mitt i allt det här. Sprutor är blä! Vad jag vet kommer troligen muskelavslappnande sättas in. Jag har själv valt att börja med massage som är till väldigt stor hjälp, min räddning ibland! 

Vissa dagar står jag nästan tårögd när jag ska ta medicinerna på morgonen. Vet att det är de som hjälper mig, men jag hatar de. Stoppa i mig en massa tabletter, kemikalier, för att lyckas klara vardagen!!!? Så jäkla blä om något. Dessa dagar brukar Ch stå vid min sida och "puscha" mig. Han ser min smärta i att ta tabletterna. Han delar det med mig och hjälper mig, påminner mig om varför jag ska ta dem när jag faktiskt saknar tankar om det bra med medicinerna, påminner mig när jag glömmer att ta dem. Han ser mig, ser min frustration över alltihop. Vi har den senaste tiden växt oss så enormt starka ihop. Den lilla biten av mur jag hade mot honom, den är bortsprängd.. Här finns inga hinder. Vi klarar det tillsammans. Inte jag, inte han, utan vi!

Anna, Emma, Johan, mamma, pappa, storasyster, pappas sambo, mammas man, lillasyster, Robin, Linnéa, kollegor i allmänhet, vänner som jag tyvärr glömmer att nämna, TACK! Ni är fantastiska! Utan er går inte det här.