Radhus.

Då var vi iväg och kikade på radhuset igår. Det var väl tur i sig! Bilder ljuger rätt bra, och fotograferna som fotar för mäklare är proffs på att få ett mindre rum att se stort ut. Inte för att vi blev super besvikna, men man blev dock liten snopen.

Samtidigt oss var det ett par där som precis sålt sitt hus, vilka också lät väldigt intresserade. Detta känns något oroande. Vi vill verkligen ha denna lilla del av längan i Fritsla. Precis vad vi skulle behöva, även Basli. Vet att han älskar att få gå in och ut som ha behagar och framförallt så slipper jag ha ångest över att jag inte orkar gå någon längre promenad, med det menar jag mer än 100-150 meter just nu utan att jag kommer hem och får influensa-känslan. Framförallt är det trapporna som tar musten ur mig. Det känns lite sådär att jag sitter på jobbet och kollar klockan och får en tung känsla i kroppen av att veta att jag ska upp för dem när jag kommer hem. Dessa förbaskade trappor!

Det är svårt att hålla allt i schack när man vet att det börjar bli akut att komma ifrån dessa trappsteg. De är ett hinder för oss alla tre numera.

Så, nu har visningen varit och vi får se vad som händer. Bara att hålla tummarna! :-)  Försöker tyvärr att inte hoppas för mycket. En sådan besvikelse är inte vad jag behöver för tillfället. Men hur lätt är det att lura sig själv och tankarna i huvudet?

Självfallet var det en del att göra. Sovrummet måste göras i ordning innan vi kan flytta in där. Golvet är av den gamla gamla sorten. Den som luktar illa så fort det kommer lite vatten på. Väggarna är vita med blommor på som jag bara blir rörig i huvudet av att titta på. En vit färg tack? Kanske lila? *skratt* Nej, då blir Christopher galen på mig. Jag och mitt lila, men självklart, turkosa. Jag och turkost, vi har hållit hand i hand i massor av år nu. ;-)

Fanns inte heller någon diskmaskin och det blir prio att spara ihop till. Kanske kan övertala Ch att jag kan få byta ut  hela köket på en gång då. Himlar lite smått med ögonen vid tanken. Den går han nog inte på. Men ni ser, det är svårt att inte drömma och planera i huvudet. Man hoppas och önskar mer än vad man borde.

Så, ber er snällt att hålla alla tummar och tår som går. Den hade blivit ett perfekt hem.