Blått knä..

God morgon. Då vart de måndag igen. :-)

Midsommar har varit riktigt mysig. Första turen i rullstolen är avklarade, dock med vissa, ehum, små händelser som får stå för mamma och Christopher som båda behöver träna på att vara rullstolsförare. ;-) En körde ner i en grop i gräsmatten, en annan tittade åt ett annat håll och körde ner i diket. Men det blev många goa skratt, tack och lov, för det behövdes. Känslan av att sitta där, i min stol på hjul var väldigt psykiskt påfrestande, även om det gav mig på annat håll. Det kändes inte så värst okej till en början men efter en hel del skratt, som sagt, så kändes det lite bättre.

Lucas gav oss mycket kärlek och mys som vanligt. Vi hann med både tv-spelet Shrek, lite lekplatser där vårt lilla fadderbarn verkligen visade sina klätterkunskaper vilket gav mig en hjärtattack typ. Emma oroade sig lite för reaktionen på Lucas om rullstolen skulle behövas, men pojken var lillgammal och väldigt vis som vanligt.
- Vart är Christopher?
- Jo, Lucas, han är ute och sätter ihop rullstolen till mig.
- Jahaaa, så dina ben vill inte funka mer nu? Då går jag ut och hjälper honom.
Som sagt, så vis den där lilla killen. :-) Så Emma oroade sig helt i onödan för Lucas la ingen vikt i att jag satte mig i rullstolen utan han gillade bara läget.

Under lördagen hann vi med att besöka "andra" familjen i Skene, vilket egentligen bara bestod av Jan (och Emelie en liten stund..) vilka passade Basli medan vi fikade hos Emma och Kristoffer och lämnade Lucas hemma igen. Sötnosen ville inte alls stanna hemma, han skulle allt sova hos oss en natt till, så det kändes "aj aj" i magen när vi stängde dörren och lämnade en upprörd pojk. :-(

Söndag slog min kropp slint helt och hållet. Ville inte alls vara med. Hade så ont så jag ville gråta. Huvudet fick mig att hamna både här och där i tankarna. Men när jag hittade Basli i sängen där han tyvärr kräkts så hände det jag faktiskt fruktat. Efter att jag skrubbat överkast, lakan och mitt täcke med Vanish så sa ben "nej, nu tänker vi inte vara med mer" så det ena vek sig efter det andra. Slog först i vänster knä, nästa var höger smalben och avslutade bravaden med att slå i vänster armbåge i sänglådan. Så där låg jag på golvet. Christopher var hos Johan och mobilen låg i vardagsrummet. Jag kom inte upp! Det jag fruktat var just de, att bli liggande och inte komma upp. Smärta, utmattning och ben som helt enkelt gav vika. Tårarna kom va klart och jag låg där och försökte andas mig lugn. Tror det tog en kvart innan jag försökte komma upp igen. Med skakande ben och armar kom jag till sist upp igen med stöd igen sängen höll jag balansen.. Skämdes så otroligt mycket att tårarna kom igen. Jag tackade någon där uppe för att detta faktiskt hände när jag var själv, för det var så sjukt pinsamt. Kanske svårt att förstå.. Men genant vart de..

Så nu har jag ett blått knä, en stort blåmärke på smalbenet och ett plåster på armbågen. Minnen av min vurpa och en tydlig påminnelse om att jag MÅSTE lyssna på kroppen när den säger ifrån..

Hamnade i säng tidigt. Satte på ljudboken, har börjat lyssna på "Femtio nyanser av honom" IGEN. :-) Tacksam för "E2go", där jag kan ladda ner böcker i telefonen via en app och sedan lyssna på dem genom min "Iphone-docka" när jag ska sova. Snooze i 30 minuter varje kväll, dock slutar det alltid med att jag nästa dag får spola tillbaka en kvart typ då jag somnat ifrån den. ;-)

Måndag. Ny vecka - nya möjligheter.