Nådde gränsen..

Det blev inget radhus, inte den här gången. En annan envis budgivare "vann" slaget, och vi stannade när vi nådde vår gräns, som vi lovat oss själva att göra, trots viljan, önskan och hoppet om att äntligen få något på marknivå och börja landa i allting. Framförallt handlar det om att ge mig min frihet tillbaka.

Jag är en "hemnetholic". Ja, jag är nog besatt av att ha koll på allting kommer ut. Inte för att det spelar någon roll vem som ser det först på hemsidan, nej, men jag måste se det så snart det släpps. Galen? Ja, förmodligen. Men det ligger väl i släkten kanske. ;-)

Vår gräns var för denna 2:a i Fritsla, radhus visserligen, 550 000, och när budgivare 2 la 570 000 så kändes det såklart som en rak höger. Eller kanske en sned vänster? Vem vet. Men det var mindre roligt, och frustrationen hann i kapp oss. Vi velade länge, eller ja, vi kanske är fel att säga, det var nog mest jag.

Önskar att saker och ting såg annorlunda ut, då hade vi kunnat fokusera på annat. Framförallt hade vi nog kunnat skaffa oss något som är "halvklart", eftersom vi båda är noga med att få vårt hem att se ut så som vi vill ha det. Trots att jag inte längre orkar laga mat så är det köket som är viktigast, eller ja, de ligger på delad första plats med badrummet. Jag vill ha det ljust, fräscht, någon blandning mellan modernt och gammalt.. Men när vi måste koncentrera oss på min hälsa tills vi hittat en fungerade vardag är det svårt att hinna med att renovera mitt i allt detta, och speciellt läggs renoveringen över på Christopher och snälla vänner/familjemedlemmar och det går jag inte med på.

För tillfället är jag rätt okej, benen gör inte som jag vill och jag orkar/kan inte gå så långt utan att jag börjar må illa och får en fruktansvärd smärta i kroppen, speciellt ben och rygg. Men va tusan, det går tills jag gifter mig, eller vänta, det har jag ju redan gjort. Attans! :-P   Allt blir bra till slut, det bara blir det.

Nu ser vi framåt. Struntar i allt som varit. Ler åt ödet och hoppas på det bästa. Som alltid!