Sola?!

Verkar som alla lägger ut "bikini-bilder" nu för tiden. Jag däremot är väldigt tveksam på om bikinin ens kommer komma ur lådan och få lapparna bortklippta i år. Den ligger så fint i lådan.. Det är självförtroendet som dalar. Magen ser ut som en uppblåst vit ballong, och benen är prickiga som falukorv av utslag. Känns sådär lockande att visa valkarna i sommar.. Möjligen om man hittar en fläck där ingen ser en..

Nej ursch.. Vad jag är negativ nu. Men va gör man åt de dåliga självförtroendet? En medicin som gav mig mer hull än jag kan hantera. En gång anorektiker, alltid anorektiker sa en psykolog en gång i tiden till mig. Vad hon menade va att har man en gång lidit av anorexi så sitter tankarna i bakhuvudet, även om man inte tänker på dem på samma vis. På mig stämmer det i alla fall. Jag vet om de... Jag har grymt lätt för att fokusera på vikten, en siffra på vågen eller en siluett i spegeln. Osäker och känner stort obehag inför att ta på mig kläder som skulle råka visa kärlekshantagen. Sorgligt?! Ja, som tusan. Vuxna människa, väx upp och bli bekväm med dig själv. Dags att bli de nu.. 

Alla dessa bikini-bilder får mig att undvika vissa personers bloggar eller instagram-konton. Avund? Ja.. Samtidigt kommer jag nog aldrig bli den som lägger upp sådana bilder. Hur nöjd jag än skulle kunna bli med min kropp igen. 

Men vad gör man när man inte får/kan träna. När minsta överansträngning får kroppen att ge upp och kasta in handduken? Vad kan man göra för att känna sig bekväm? Hur gör man? Någon som kan tala om det för lilla mig? Bantningspiller är ett skämt så de tänker jag inte ge mig in på, även om de lockat de sista månaderna. Ska ju börja simma? Men där får jag ju inte heller överanstränga mig. Yoga? De är ju också sagt att jag ska ge mig in på. Kan de göra något åt den svällande magen? 

Blir vansinnig, ledsen och emellanåt förstörd när jag inte ens kan ta min favoritrunda med Basli utan att jag skulle behöva oroa mig för att bli sjuk. Tre kvarter är vi uppe i nu. Dock bara en kvarts promenad. När sommaren är slut ska jag nog klara den där halvtimman i alla fall. 

Jag saknar verkligen min platta mage. Min då enligt mig perfekta kroppsform. Nu menar jag inte när jag var aaaalldeles för smal och allmänt äckligt benig utan innan medicinen som förstörde allt självförtroende när de gäller min kropp. Nej. Jag menar den tiden precis innan där.. Då jag kunde njuta av en figurnära klänning eller jeans och ett tajt linne. Den tiden.. Den saknar jag.

Så, nu kommer väl jag bli ratad och få massa sura miner ifrån nära och kära. Men vadå...? Jag är ärlig åtminstone. Bikinin ligger bra i lådan ett år till!? Tills jag kommit på hur jag ska få tillbaka min smala mage utan att riskera att bli dålig, ja, då kommer den inte åka på..