En pusselbit som hade saknats..

Sista veckan inför semestern. Sitter och skriver ner en lista på allt som måste vara gjort innan jag lämnar kontoret för tre veckors tid. Tack och lov har jag ju planerat och hållit på att ordna inför semestern ett tag nu. :-) fröken ordning och reda vet du!

Basli breder ut sig på mitt skrivbord idag igen. Solar lite! ;-) En orolig kille tyvärr.. Känner nog av min smärta och illamåendet. Han känner mig bättre än jag gör själv ibland.

Tänkte berätta om vad som hände i lördags. Ch hade gått och filurat och hemlighållit något för mig. Något vi skulle göra. Samtidigt som det var spännande så var det nervöst. Jag är alltid van vid att hålla i tyglarna, alltid van vid att vara den som "bestämmer", eftersom jag är ett så kallat "kontroll-freak". Men i efterhand var det nog en bra träning inför det kommande bröllopet med tanke på att där kan jag inte råda över allt.. Christopher visade verkligen att han känner mig i lördags. Medan jag gick runt och gjorde mig så åkte han till Knalleland för att att korta armbandet på klockan han fått av mig i "två-årspresent". Lite för tidigt, med tanke på att det är först imorgon vi varit tillsammans i två år. :-P    När jag väl var klar så fick jag hålla till i vardagsrummet för att inte störa honom, eller se vad han höll på att pyssla med i köket. Jag hörde kaffekokaren så misstänkte att kaffe skulle vi ha med oss vart det var vi skulle.

Till sist hoppade vi alla tre in i bilen. Han körde mot Göta, förbi ridhuset och fortsatte på gamla varbergsvägen. Här försvann jag helt. Alla "idéer" jag haft stack ut igenom fönstret. Vart tusan skulle vi egentligen? När vi började närma oss Seglora och han svängde av emot kyrkan blev jag ännu mer förvirrad. Vad tusan skulle vi göra här? Här berättade han kort att vi ska hitta någonstans där vi kan stanna och sätta oss en stund. Jag tipsade om Sävsjövik och då satte han av åt det hållet. Vi körde in på en grusväg, valde att inte svänga upp emot själva Sävsjösvik utan längre och längre in i skogen. Till sist hittade vi en liten gräsplätt där, mitt i skogen, i tystnaden, där man bara kunde höra bäcken porla och träden susa. Där satte vi oss på en filt, och Christopher dukade fram frukost, kaffe, jordgubbar och mackor. Jag kunde inte känna mig lugnare. Där dog nervositeten och jag bara njöt.

Christopher hade hört mig vid flertalet tillfällen prata om hur jag saknar tystnaden av skogen. Bara höra naturen och inte ha något som störde. Så där prickade han alla siffror rätt och vann högsta vinsten. Basli hoppade nöjt runt bland det höga gräset och såg ut som en blandning mellan känguru och antilop. Jag blev ännu mer kär i min kära lilla gubbe som faktiskt är en romantiker på insidan. Säg det inte till någon, men innerst inne är han en riktig mjukis. Min mjukis! <3

Där satt vi, bara vi tre. Den blivande familjen Backlund. Ingen "lyx", inte massa pengar som spenderats, inte något speciellt för någon annans öga kanske. Men för mig var det perfekt. Det var länge sen jag mådde så bra. För stunden glömde jag sjukdom, alla problem, all röra som faktiskt finns i vardagen. Jag glömde bort att det faktiskt fanns en värld utanför skogen. Det var underbart!!

Min man kan han. Eller ja, blivande man. Han känner mig. Han visste precis vad som behövdes. Att han inte behövde lägga ut flera tusen på ett spa, eller restaurangbesök eller liknande. Utan en picknick mitt i skogen, det får en flicka som mig att känna sig bortskämd och älskad.

Christopher Backlund, du kompletterar mig perfekt. Du är den pusselbit som saknas alla dessa år.

"Jag satte ute på en smal väg för många år sedan. Hoppades på att hitta den sanna kärleken längs denna trasiga väg. Men jag gick vilse en gång eller två. Torkade mig i pannan och höll på att ge upp. Jag kunde inte se hur alla tecken pekade direkt till dig. Varje länge förlorad dröm ledde mig till var du är. Andra krossade mitt hjärta, de var som norra stjärnor som pekade mig på min väg in i dina kärleksfulla armar. Så mycket vet jag är sant, att gud välsignade denna trasiga väg som ledde mig rakt till dig. Jag tänker på år jag tillbringade, bara passerade. Jag skulle vilja ha den tiden jag förlorade och ge den tillbaka till dig. Men du bara ler och tar min hand. Du har varit där och du förstår. Det är del av ett en storslagen plan som nu besannats."