Komiskt va?!

Det är varit en väldigt jobbig morgon. Redan igår morse hade jag problem med att komma upp i sängen. Natten var orolig och jag var uppe vid halv två och gick ett varv i lägenheten. Somnade om en cirka timme senare. Och när klockan ringde vid 4 så vaknade jag inte till, men min kära Christopher lyfte sig upp och kysste mig på pannan. En enkel gest. Men det gav mig orken av någon underbar anledning och jag tog mig upp. I morse var det minst lika jobbigt att kliva upp, visst jag hörde klockan åtminstone så ett plus där. Men jag satt där på köksstolen en bra stund innan jag kunde fokusera på något och allt slutade snurra. Drack ett glas vatten och började med dagens sysslor. Basli sprang mellan mig och sängen. En puss på handen som klappade honom och sen tillbaka under täcket (troligen..). Han är en stjärna den där lille.

När jag väl klev ur bilen utanför jobbet så sprutade tårarna(?!) direkt efter att jag vänt Christopher ryggen och började gå emot dörren till kontoret. Varför? Det fanns säkert någon bra anledning till detta. När jag lugnat mig så gick det någon minut och sen kom tårarna igen. Utmattning? Smärtan? Osäkerheten? Jag önskar jag kunde hitta orden. Önskar jag kunde förklara känslan. Det är inte hopplöshet, det är inte så.. Utan, jag känner sådan enorm tyngd på axlarna som jag bär, dag in och dag ut. Vissa dagar är den lättare att bära, andra dagar, som idag, blir det för mycket. Jag kastar in handduken och gråter, för allt, för inget.

Det är tungt att se på. Att känna sig som en åskådare numera. Känns så! Det känns som alla andra lever sitt liv och jag bara deltar utan att egentligen göra det. Jag försöker spela poker, och J*VLAR vad duktig jag blivit. Jag kan dölja precis allt. Ingen skulle kunna se skillnaden mellan en bra och dålig dag. Tyvärr. Jag gör det för att andra ska slippa lida för min skull. Jag vill inte att någon tycker synd om mig, jag vill verkligen inte det. Inte som många verkar tro. Jag är inte ute efter det. Men det spelar väl kanske ingen roll att jag säger det. Vissa kommer aldrig tro på det ändå.

Men tänk dig själv, ja hur ska jag förklara. Du känner dig bakfull, samtidigt som du bär en ryggsäck med tegelstenar, så springer du ett maraton med en fruktansvärd träningsvärk. Ja, det är väl en ganska bra förklaring. Du är yr, trött i kroppen, illamående, kroppen känns tung och otymplig!? Dag in och dag ut. Vissa dagar är lättare än andra. Vissa dagar är det värre än någonsin. Då är ryggsäcken alldeles för tung. Någon jäkel har under natten lagt i fler tegelstenar och du orkar inte lyfta kroppen ens.. Förstår du? På ett "hum"?

En av anledningarna att jag började gråta i morse var att Christopher sa i bilen att han funderade på att möta upp Anna med flera, nere i parken och gå ner och dansa. Jag grät inte, absolut inte, för att han ville de, inte alls, utan för att jag vet att jag troligen inte orkar följa med. Trots att jag så gärna vill. Jag vill inte dit för att dansa, nej, utanför att jag vill träffa folk, vill vara tillbaka som normal. Jag grät för att jag kände sådan ilska över att jag skulle se Ch gå ut och göra något en vardag, lämna mig hemma för att jag faktiskt kan riskera att bli sämre om jag "anstränger" mig genom att göra något utöver det vanliga. Visst är det sjukt? Jag kan inte ens åka ner till Parken utan att behöva utsätta mig för den risken? Vad kan hända? Jo, jag blir sjuk, får feber, får mer ont, blir för trött och utmattad. OCH JAG ÄR SÅÅÅÅÅ TRÖTT PÅ DET! Komiskt va?!

Nu ska jag vara väldigt ärlig och öppen. Jag har listat ut något, eller ja, Christopher hjälpte till. Troligen är det så att jag blir värre, känsligare, när jag ska ha min mens. Kroppen blir "svagare" och orkar inte bära bördan. Det är dags nu igen, och förra gången vart det likadant. Så två saker har vi listat ut hittills, jag blir alltså sämre under den tiden i månaden som är röda veckan, sen kan väderskillnaderna göra att jag får ondare. Så två rader på listan av upptäckter och  konstaterande. Grattis.

Efter att ha sjungit en hel del här på morgonen. Så pass mycket att det kittlar i halsen av torrhet så känner jag mig "lite" bättre. Fingrarna är dock stela och kalla så händerna är inte mina kompisar idag. Funderar på att slänga in "Butter" i micron. Det är så jag döp min värmekudde i form av en kanin. Han ser nämligen väldigt butter ut. ;-) I alla fall måste jag se till att gå och göra min gröt. Frukostdags!