Statuskontroll?

Det är en av de "där" dagarna idag. Värken är precis på bristningsgränsen. Smärtan kommer och går. Förflytta sig är otroligt omständligt så det är sängen som gäller. Det är först nu under kvällningen jag klarar av att sitta upp. Och så frågar man mig hur jag mår? Jag svarar som oftast, "jag lever". Det är ett försvar, ett gränsdragning jag själv satt upp. Man suckar åt mig och säger; "det va inte de jag frågade, jag kan själv se att du lever.." Och jag förstår dem, hur i all sin dar ska man kunna veta i vilket skick jag är om jag inte berättar de? Framförallt kan det ju vara bra om jag berättar när det är svårt att andas, förflytta mig eller när hjärtat skenar..

Jag önskar jag förstod själv varför jag väljer ett undvikande svar. Jag har ingen aning varför jag inte kan svara rent ut hur jag egentligen mår. Får väl skylla på min "beskyddande"-attityd. ;-) Det enda jag vet är att jag vill inte gnälla. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig.. för jag vet ärligt talat in hur jag ska bete mig när folk lägger huvudet på sned och tittar på mig med blanka ögon och medömkan i blicken. Sedan är det ju inte så att jag går runt och funderar på hur jag mår. Idag är idag, det är som det är. Kroppen gör som den vill!?  Jag har en "status"-kontroll, utan jag konstaterar mest för mig själv om det är en "ligga och vila dag" eller om jag kanske kan utföra några enklare saker, varför till och med inte ta mig ut och utföra ett ärende? Med andra ord finns det egentligen tre olika lägen i mitt huvud. Riktigt dålig, dålig eller okej.

Jag vet att jag måste bli bättre på att förmå mig att vara ärlig, att uttala orden som inte verkar vilja komma ut ur min mun när någon frågar hur jag mår. Vet inte hur det ska gå till, men på något vis ska jag lyckas, lite i taget.

Känner mig så otroligt frustrerad på kroppen och sjukdomen. När jag försöker prata och förklara mina känslor, framförallt för Christopher, så är det som om någon tagit hela mitt ordförråd och gömt det på vinden i min hjärna. Jag kan inte få fram ett ord eller beskriva en enda känsla. Det gör mig både frustrerad och upprörd. Det som då gör det hela konstigt är att så fort jag sätter fingrarna mot tangenterna så är det helt plötsligt mycket lättare. När jag skriver så finner jag ord, ibland behöver jag skaka om  huvudet lite.. Men det funkar.

Zombie? Ja. Det känns som om jag befinner mig i er värld, de levandes värld, men som om jag är utanför bubblan. Sover men ändå vaken. Jag är varken det ena eller det andra. Som sagt, en zombie.

Livet rinner ifrån mig och jag tvingas leva igenom andra. Jag orkar inte göra det jag vill. Jag orkar inte ta hand om hemmet. Jag kan inte jobba längre, med andra ord utanför samhället. Jag orkar inte vara social långa stunder. Måste vila ofta, väldigt ofta.

Tänk dig.. Ja, tänk dig att du inte märkte den dagen ditt liv började förändras. 
Förändringar är ju ofta sådana, det kommer successivt, smyger sig på, man kan inte sätta fingret på det men innan man vet ordet av det så är livet oåterkalleligt förändrat. 

Tänk dig att du vaknar en dag och känner dig lite hängig. Tänker att du kanske håller på att dra på dig en förkylning. Du stoppar en extra sked honung i ditt te, dricker en extra kopp kaffe för att vakna till lite. Varför inte en uppiggande promenad för att få frisk luft, eller kanske somnar på soffan på eftermiddagen. Det händer ju då och då. Kanske blir du förkyld, kanske inte. 

Tänk dig att den där känslan inte går bort. Du blir tröttare och tröttare. Får nån förkylning, men inte blir du piggare efteråt. Stannar hemma från jobbet och är tillbaks efter några dagar. Tänk dig att det känns som om du aldrig riktigt vaknar. Din kropp känner ett obehag, en trötthet, utmattning. Något som alltid är där, du kan inte sätta fingret på det. .. 

Tänk om du är så trött att du sover till tre på dagen, men sen när du ska ta en promenad så är du ändå så trött att du måste lägga dig och vila lite först. Hushållsarbete gör dig totalt slut. Ofta måste du sova lite emellan. Känslan av lathet när du inte orkar trots att du vill.. 

Jag orkar inte längre! JAG VILL HA ETT NYTT BATTERI, ett som går att ladda fullt utan att det laddar ut med en gång, jag vill byta ut mitt nuvarande som laddar ur med en gång. Detta trasiga och läckande batteri gör mig galen!!  Och nej, jag är inte deprimerad, bara sjukt frustrerad. Men imorgon är en annan dag.