En kamp mellan mig och livet.

Jag trampade in på ämnet häromdagen, och tänkte stampa omkring där lite igen.. För jag tror att alla någon gång känner igen sig i att man ibland svarar "jag är okej", fast precis allt känns så himla fel. Man håller en fasad för andra så att de inte ska märka något. Men oftast är det just då man vill bli sedd och lyssnad till.

Berättar man inte hur det är så kan ju ingen försöka förstå eller hjälpa.

Ibland känns det som folk faktiskt vill att jag ska tiga. Det vill inte höra sanningen. De vill att jag ska låta käck och positiv, för att höra mig beskriva det skick jag är i - det gör för ont.

Jo det är ju så att jag ofta svarar; "jag är okej" alternativt "jag lever". Vissa tror på riktigt att det de, andra vill tro på de, och man fortsätter med vad man nu höll på med, som om inget hänt fast det kanske känns som om precis allt har hänt. Men åter igen, det vet ju ingen annan om jag inte berättar.

Vet ni vad som är värre än när alla låtsas som att jag är okej? Det är när jag faktiskt talar om att det inte alls är bra, att ingenting känns okej - och ändå har ingen riktigt reagerat. Detta trots jag precis varit ärlig och öppen?! Det spelar ingen roll vad jag berättar så förblir responsen på minusgrader. Eller så blir de rädda och undviker ämnet. Den känslan, den uppgivenheten, när man delar med sig, när man vet att jag inte är okej, och ändå ingen som lyssnar, känns ibland outhärdlig. Sen finns de dem som säger att jag inte får känna det jag känner. Då kan det ibland kännas som ingen hör oavsett hur högt jag skriker eller att ingen ser oavsett hur uppenbart det är. Vad gör man då? När det känns som om ingen bryr sig? När alla är rädda för min verklighet? När faktumet är klart, man är ensam, men ändå inte.

Sen finns det människor som säger att de bryr sig, lyssnar, finns, låter mig känna och vara den jag är. Men då blir man istället livrädd för att de ska lämna en. Att de en dag inte ska orka lyssna längre. Eller att jag ska verka tjatig och vara en börda som ber om att de ska lyssna. Man är bara så glad över att man har dessa människor runt omkring sig. Det blir som en livboj man aldrig vill testa och se om den flyter. Men vetskapen om att den finns där ute  någonstans ger en lite hopp och ensamheten känns en aning lättare att bära. Det får en att orka simma lite till.

Men ibland önskar jag att någon försökte nå ut till mig.

Om jag ska vara helt ärlig? Ja, jag känner en sådan besvikelse över livet. Besvikelse för att jag upplever att jag inte kan leva livet fullt ut. Leva som jag vill. Man får nästan lite dödsångest också fast jag vet att sjukdomarna inte kommer ta livet av mig, jag kommer dö MED dem, inte AV dem. Men jag är rädd att inte hinna eller kunna göra allt det där jag drömt om.

Jag känner mig, och är så väldigt begränsad i livet, fysiskt, socialt, psykiskt... Det är så mycket man tvingas säga nej till så det känns som om man alltid säger nej. Det är så mycket som inte fungerar! Saker som annars skulle ge kraft, meningsfullhet och glädje.. Så vad tror ni händer när man tar bort allt det där? Exakt.. Det känns mörkt, ensamt och hopplöst. Det blir svårt att känna en mening och mål med livet. Det känns som om inget fungerar och inget roligt finns kvar. Det blir svårt att känna framtidshopp. Man blir frustrerad. Uppgiven. Full av vanmakt.

Kommer jag någonsin få leva som jag vill? Vad har jag i framtiden att vänta mig? Ska jag kämpa SÅ HÄR i resten av mitt liv? Kommer det gå att jobba igen? Kommer jag kunna bli självständig igen? Eller kommer jag bli sämre och alla drömmar grusas totalt? Men man måste också ställa sig frågor som: vad ska jag göra nu? Vad vill jag göra som fortfarande fungerar? Man kan inte ge sig... Man måste fortsätta kämpa! Det finns inget annat alternativ.

Det är så många gånger man kämpar och gör precis allt man kan för att göra det bästa av situationen, Men så alldeles för många gånger blir det en rejäl krasch, pang, boom, stopp. Man kan samtidigt känna sig otillräcklig som inte lyckas kämpa hårdare. Allt det där man inte kan men så himla himla gärna vill. Man blir så arg över sin situation. Jag skäms för att jag inte kan leva upp till alla höga krav som ställs på mig, oftast av mig själv. Jag blir arg på mig själv. Jag kämpar, jag gör absolut mitt bästa, men det krävs mer. Trots min krigarmentalitet så blir det inte bra. Hur gör man då?

Men hör här; jag är helt säker på att det finns mycket annat jag kommer få uppleva som ger glädje och mening om jag bara letar och hittar alternativen. Jag vet att de finns miljoner andra saker där ute som kommer berika mitt liv på olika sätt. Både nu och i framtiden. Jag måste bara våga hoppas på det. Våga tro på det. Orka tro på det...

Jag kämpar vidare.