Psykbryt och gnäll.. (varning för negativt inlägg)

Soffläge. Psykbryt. Tårarna rinner och rinner, knappt att jag lägger märke till dem längre. Idag är alltså ingen bra dag. Har väl en period när jag har väldigt svårt för att acceptera att jag är sjuk.. IGEN. Känner mig fullständigt värdelös som bara ligger, och ja ligger lite till. Jag har faktiskt varit sjuk så det räcker nu, det är faktiskt min tur att få vara energisk och sprallig. Jag avskyr att vara beroende av hjälp för att klara en enda dag. För några år sen var jag fullständigt självständig, jag skulle åtminstone alltid försöka först innan jag bad om hjälp, nu försöker jag mentalt, sen MÅSTE jag be om hjälp för att inte överanstränga mig fysiskt, och bli sämre. Rädslan finns alltid där, alltid. Jag avskyr att behöva tränga mig på och be om hjälpen som jag så väl behöver, så jag ber om lite hjälp, när jag redan från början vet att det behövs mycket.

Jag hatar den här sjukdomen, den är lurig att jag tvivlar på mig själv och kroppens snurriga signaler. Den får mig att tänka att jag förstör livet för dem jag älskar, att jag utnyttjar deras välvilja och får dem att oroa sig i onödan. För när allt kommer omkring, så kanske jag inte är så sjuk... eller? Men.. så fort jag försöker leva ett friskt liv ett par timmar så märker jag snabbt att det inte går. Just den biten är omöjlig att acceptera, allra mest.

Första tecknen är svettningar, yrsel och jag måste vila, eller sova. Fortsätter jag utan att lyssna? Då är kraschen ett stenkast bort och sängen är mitt enda tillhåll.

DET VAR INTE SÅHÄR MITT LIV SKULLE BLI!!!

Vissa förstår situationen. Andra säger till mig att bita ihop, jag får ju inte svika dem som står mig nära, jag får ju liksom inte bara ge upp, det finns ju värre saker än att vara trött. Jag får finna mig i att jag kanske inte alltid får den vila jag behöver.. När jag förklarar att det inte funkar så med den här sjukdomen, och om jag inte lyssnar på kroppens signaler kan jag blir hur handikappad som helst. Jag ser framför mig ett mörklagt rum och sondmatning. Med andra ord blir jag livrädd. Och jag vet, det är i all välmening som folk ber mig bita ihop, så jag kanske tar lite illa vid mig, mer än jag vill kännas vid. Tyvärr är det precis så jag argumenterar själv. Jag får skärpa mig! Jag måste ju prioritera! Jag måste skapa mer utrymme för mina nära och kära. Men? Hur gör man det när huvudet leker hela havet stormar och hamrar hysteriskt? När benen inte bär och man inte klarar sig på egen hand, inte ens att ta sig ur soffan för att komma till toaletten?

Jag avskyr att höra "Men Mimmi, du måste lära dig att be om hjälp!" Snälla. Jag har aldrig behövt be om hjälp, och nu måste jag göra det hela tiden. Hur tror du själv att det hade känts? Något som du alltid haft svårt för hamnar högst på "att göra listan".. Varför ber jag då inte om hjälp i tid? Jo, därför att om jag inte klarar det här så kommer ni att känna er svikna!

Hur i hela världen skall jag kunna leva med att inte göra allt som står i min makt för dem, för er? Hur stor är den makten för den delen? Vart kommer det här sluta? Önskar det fanns någon som kunde ge mig svar på alla mina frågor, då kanske det här hade kunnat bli lättare att acceptera. Hur mycket förstör jag varje dag jag fortsätter att kämpa? Om jag inte blir bättre snart, hur ska det då gå? Den här sjukdomen är ju för tusan kronisk. Jag har varit sjuk så det räcker. J*VLA ME/CFS lämna min kropp, nu, genast, omedelbart. Om jag har en skyddsängel så är det nu hon ska vifta med vingarna och trolla bort den här diagnosen.

Jag har ett psykbryt, jag orkar inte. Det grämer mig att jag inte har ork till bröllopsdetaljerna, att jag har den där listan med "att-göra"-saker som bara växer och växer, nu är det bara två veckor kvar. Är det här bröllopsnerverna som bråkar samtidigt?! Den som de visste. Om två veckor gifter vi oss, med eller utan diagnos så ska jag få det här att bli den vackraste och mest minnesvärda dagen i vårt liv.

Förlåt för gnäll. Förlåt för att jag gråter ut här. Men jag måste erkänna mig svaghet. Jag är inte så stark som alla förmodar. Jag är svag. Jag gråter. Känner mig nere i botten och vänder. Jag ler men gråter på insidan. Ja, jag mår dåligt, men vem tusan hade inte gjort det när man ser folk spring förbi medan man själv sitter inlindad i en filt i soffan och blinkar bort tröttheten i ögonen. Blir sova tidigt ikväll..