"Äntligen måndag".

Dimmigt i huvudet. Dimmigt i ögonen. Allt är en enda dimma idag. Orolig för min mage som hotfullt gör ont emellanåt, och blir alldeles varm typ i mellangärdet. Fick ju som sagt besked om att det fanns blod i magen. Inväntar fortsatt utredning. Enormt passande att få ett eventuellt magsår inför bröllopet. Men man kan tydligen inte få magsår av stress, utan det är en bakterie som fixar detta på alldeles egen hand.

Måndag, och som Viktor skulle sagt (kommer att säga), "äntligen måndag". Saknar den känslan. Att längta tillbaka till jobbet. Jag älskar fortfarande mitt jobb, men något tar kol på mig och orken är som bortblåst. Såhär ska det inte va, såhär får det helt enkelt inte vara..

Mår för övrigt lite bättre mentalt idag. Igår när jag kröp ner i sängen mitt på dagen, efter att vi inhandlat barstolarna till kyrkan och vigseln, så kom Christopher in till mig, jag kunde inte annat än känna mig trygg när han kramade om mig. Jag viskade försiktigt, "allt kommer bli bra, till slut, eller?" Han tittade mig rakt i ögonen och lovade att allt kommer att lösa sig, och jag vet, så länge jag har min man vid min sida som kommer allt bli bra, någon gång, så kommer vi lösa det här och få ett fungerande liv, trots diagnos, trots allt som går emot oss. Vi ska ju gifta oss! Det är inte ens två veckor kvar nu. Fantastisk känsla faktiskt. Kanske det som gör mig varm i magen och inte något magsår? Skämtåsido. ;-)

Vi har alla ett behov av att veta om att vi är uppskattade, att vi betyder något. Jag har ett sjukt stort behov av det just nu. Inte för att jag söker uppmärksamhet, inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig, absolut inte, det blir jag bara förbannad på när folk säger, "det är så synd om dig", "jag lider verkligen med dig". Ja, tack, det är tacksamt av folk bryr sig. Det är inte de. Men det tär på mig att höra att det är "synd" om mig. Jag vill bara veta att jag fortfarande finns och inte bara är ett genomskinligt spöke som vandrar runt bredvid er sida. Jag behöver bara veta att jag fortfarande lever och är behövd trots att mina möjligheter inte är lika stora som förut att alltid vara fröken "jag fixar-och-donar".

Den ni ska lida med enligt mig är Christopher som varje dag kämpar vid min sida. Som gör allt för att få min vardag att bli så bra som möjligt. Han är den som varje dag får se mig kämpa, se mig må dåligt.. Det är honom jag tycker synd om, det var ju inte såhär vi hade planerat vårt gemensamma liv. Men ett hinder på vägen, vi klarar detta också. Det vet jag! :-)

Kärleken är starkast och det som finns mellan mig och Christopher är inget man ser varje dag. Jag förstår inte hur jag kunde ha sådan tur. Han är, jag hittar inte orden, han är inte som någon annan jag någonsin träffat och jag älskar honom mer än vad ord någonsin kommer beskriva.

Det finns saker man ser som tecken på kärlek. Jag har ett sånt ögonblick. Kanske inte betyder något för någon annan. Men jag får fjärilar i magen. Det hela handlar om en liten sak som att han rättar till mitt halsband när låset hamnat framtill. För mig är det en kärlekshandling av stor kaliber. Enkelt, vackert och extremt gullig.