Jag har kraschat psykiskt, för den som missat det liksom. Jag började känna mig hängig och sen smäll det till och att brakade samman. Igår prövade jag på en Marilyn Manson sminkning. Med andra ord kolsvart kring ögonen tillsammans med långa svarta ränder ner för kinderna. Ja, jag grät, hysteriskt, igår. Det har blivit väldigt tungt på senaste tiden att bära pilarna som skjuts i min riktning. Personer som uttalar sig utan att tänka efter, eller som troligen inte vet att allt kommer fram till mig till slut.. Jag fixar inte riktigt att höra snikna och tykna kommentarer den här perioden. Jag kämpar så det räcker för att få tillbaka en del av min styrka. Tyvärr har jag blivit sämre, mycket sämre, vilket förhoppningsvis bara är ett så kallat skov. En dålig period, en dal i berg-o-dalbanan som rusar fram i vild fart.
Jag försöker fokusera på det bra. Fokusera på de personers om faktiskt visar sitt stöd och inte misstror allt jag säger. De personer som faktiskt står vid min sida utan att jag ens anar det, bland annat har två personer hört av sig de senaste dagarna som förvånade mig, positivt såklart. Dessa två är systrarna Backlund, äldst och mellan.. Båda har skickat styrka, kärlek och tröst. Sms som fick tårarna att spruta av "rätt" orsak. Värmen som jag kände var otrolig. Meningar som "Jag vill att du ska veta att du har mitt fulla stöd och jag kommer ALLTID finnas för dig" och "Du ansträngde dig för att ha en underbar dag och inte tänka på vardagen. Tycker du var fantastisk som orkade trots din sjukdom" levererades till min telefon. Det är en sån fantastisk känsla att få höra att det var okej.. okej att jag faktiskt njöt och fick låtsas vara frisk för en dag!
För.. ärligt talat! Det var precis vad jag gjorde. Även om både Emma och Anna försökte trycka ner mig på stolar hela kvällen så ville jag inte. Jag ville få vara frisk, en enda dag!! Är det så konstigt? Är det de? Så, den 17:e Maj var jag frisk för en stund. Sen att det såg konstigt ut, att jag orkade, att jag stod på benen så länge, ja... Jag är chockad själv! Men om ni tvekar på mig, läs på om adrenalinpåslag igen. Jag har skrivit om det är i bloggen tidigare. Och ja, det kanske låter som en lätt "bortförklaring". MEN?!!! Vad i hela friden skulle jag ha för anledning att ljuga? Hur skulle jag kunna lura läkare? Specialistläkare? Jag är nog bättre på att förminska symptomen och undviker helst att säga hur illa det egentligen är, till största delen för att jag inte vill inse själv hur illa det faktiskt är.
Men det är illa. Jag är riktigt dålig. Även om man förnekar det, vägrar se, eller anser både det ena och det andra, ja, då får man väl flytta in hos oss några dagar för att se hur mitt/vårt liv faktiskt ser ut numera. Ni är så välkomna, för jag är så GRYMT SJUKT trött på att behöva förklara mig hela tiden, att behöva försvara en sjukdom som jag inte ens vill ha. Det är sjukt.. Det om något är sjukt.
Jag har ingen som helst anledning till att ljuga ihop lite symptom för att ja, jag vet inte, slippa jobba på jobbet som jag helst skull vilja vara på varje dag, 8-10 timmar. Slippa att ut och gå med Basli som jag älskar att promenera med? Slippa att leka med mina vänners barn, syskonbarn, och svägerskans son? Jo, det är precis det jag gör. Är det de ni vill höra? Jag hade planer, jag hade planer som jag numera får skrota. Agility, utvecklas inom jobbet, plugga lite mer inriktningar, skaffa hus, börja dansa, vi skulle gå en salsa kurs som jag alltid drömt om. Men allt det här, det får jag glömma, sluta att drömma om. Är det fortfarande så att du tvekar? Ja, då är det faktiskt ditt problem inte mitt. Jag har nog att bära och ta itu med.
Idag koncentrerar jag mig på besöket hos arbetsterapeut och sjukgymnast för att se vad dom har att komma med. Om det blir rullstol, kommer det öppna ögonen på folk tro? För de skriver ju säkert ut en rullstol till någon hur som helst. Det tycker jag låter väldigt konstigt i så fall. Helt enkelt. Tro vad du vill. Nu tänker jag fokusera på att bli så mycket bättre jag bara kan. Försök krossa mig, ni har varit på god väg, men tack vare alla dessa UNDERBARA och FANTASTISKA människor jag har omkring mig så står jag upp, igen, för en stund. Minsta lilla pil som kommer kan göra att jag faller, för jag är så skör, men då vet jag att det finns dem omkring mig som gör vad som helst för att få mig att må bättre igen och dessa är jag så tacksam för. Det är kärlek.
Blir så arg när jag läser att du behöver försvara dig och säga att du faktiskt fortfarande är sjuk, trots att du haft en fin dag på ditt bröllop. Varför skulle inte du få njuta fullt ut den dagen? Vad är det för personer som på ett sätt missunnar dig det? För jag tycker att det är det de gör när de påpekar att du ena dagen mår bra och andra dåligt och att det är något konstigt med det. Det finns så mycket jag tänker om det och det känns som denna kommentaren är på väg att bli ett eget blogginlägg. Jag bara menar att en bröllopsdag suger musten av en frisk person med (gissar jag, för jag har ingen erfarenhet själv) pga alla spänningar, förväntningar, planering osv. och man är väl uppe bland molnen för att dagen äntligen kommit men dagarna efter är ju återhämtningsdagar för de flesta? (OK, detta behöver inte gälla bara bröllop, kan gälla vilken stor händelse i livet som helst SKITSAMMA). Men du har en sjukdom som innebär vad den heter: kroniskt trötthetssyndrom (om jag inte är helt ute och cyklar) och det betyder att... tadaaaa du är kroniskt trött och har ont!!! du har diagnosen, du har verkligheten (upplevelserna, erfarenheterna), du har frånvaron. Vad mer behöver folk se? Nej. hoppas inte du känner att du måste bevisa saker för de som tvivlar, de är inte värda den energin som du behöver för dig själv!!
SvaraRaderaOK, som sagt, detta blev ett eget litet inlägg... sorry... blev bara frustrerad för din skull. Jag hatar när folk har åsikter om saker de uppenbarligen inte kan någonting om. Ovh vad är det för sätt att visa att man bryr sig genom att ens fråga hur det kommer sig att du orkade med din bröllopsdag. aaaaaahh. KRAM
Missförstå mig rätt nu Maria, men du "ilska" värmer i hjärtat. Man ifrågasätter lätt sig själv när man används som bricktavla av andra, och hamnar i en situation där man kanske tror att "alla" är emot en. Låter kanske konstigt, jag vet inte..
RaderaTyvärr har vissa personer svårt att förstå sjukdomen jag lider av. Den är inte direkt vanlig och går oftast inte att se på utsidan, förutom just nu när jag har svårt att gå pga smärtan. (ser ut som en stel gammal tant..)
Dina ord värmer verkligen, din reaktion stödjer mig. Tack fina du!
Kramar i massor! <3