Hängig..

Tårarna rinner. Jag försöker så gott jag kan för att inte skriva världens "jag mår så dåligt"-inlägg. Men det är svårt.

Min största ångest ligger just nu i att jag känner mig så oförstådd, så inte trodd. Jag kämpar emot tankarna, kämpar emot ilskan på mig själv för att jag inte visar mer, men även för att jag faktiskt njöt av min egen bröllopsdag där jag levde fullt ut, (ja, visst är det hemskt...) och jag struntade i att jag gick på adrenalin, struntade i det skov jag visste komma skulle.

Men tanken slog mig aldrig då att mina nära och kära skulle se det hela annorlunda bara för att jag orkade en dag, en kväll. Gud.. Jag förstår, jag gör verkligen det, att det är svårt att se några timmar då och då, och inte ha den blekaste vad som sker resten av tiden, jag förstår att det känns overkligt det jag förklarar..

Jag hoppas verkligen att jag mår bättre snart. För sen adrenalinet släppte, typ tisdags, så har verkligen minsta minsta lilla gjort att jag kraschat. Och jag som längtade som en galning till jobbet blev istället idag väl på plats livrädd att jag gått tillbaka för tidigt. För tålamodet försvann efter en timme, orken var puts väck så fort jag tackat kollega efter kollega för gratulationerna.

Det är klart, jag oroar mig också för att jag gjort mig själv sjukare, att jag struntade så fullständigt i varenda tecken på trötthet och studsade runt som en lycklig 15-åring på dansgolvet, tänk om jag straffas för det här. Åh vad jag hatar alla de här tankarna. Hatar att ens tänka såhär. Det finns ingen ånger någonstans, det gör faktiskt inte det.. Men rädslan ligger och bråkar ändå.

Kan ingen bara tala om för mig hur jag ska göra för att få må bättre igen?

Nu hoppas jag bara på att radhuset blir vårt. Mot konstens alla hinder så skall det bli vårt. Och sen ska jag sitta på en stol i min lilla trädgård varje dag det är fint väder. Snälla låt mig få mitt radhus, sen hade vi kunnat koncentrera oss på att hålla mig så "frisk" som möjligt istället för att oroa oss för om jag orkar upp för trapporna.

Kanske bör tillägga att jag korkat nog glömt att kontakta läkaren i tid så en av mina mediciner har varit frånvarande i någon dag nu, vilket kan förklara den otroligt mycket värre smärtan och fullständig avsaknad av ork. Då kommer tårarna och tankarna lätt, väldigt lätt.