Tala inför människor..

Sitter här och försöker formulera mig. Imorgon skall första "talet" göras. Min röst skall höras, min mening skall sägas.. Allt för att lugna frågor och tysta irritation som möjligen håller på att utveckla sig lavinartat. Detta är första gången jag skall tala inför folk på, ja, jag vet inte, evigheter!? Och sen att tala om en sjukdom som hela mitt liv kretsar just nu, känns det som, är ännu mer nervöst.

Jag har suttit en hel del och funderat vad jag ska säga på dessa fem minuter som är tilldelat mig. Jag skulle vilja säga så mycket, men samtidigt vill jag hålla det kortfattat för att folk faktiskt skall lyssna och ta in det jag säger. Om jag står och rabblar fakta text och krångliga ord så kommer jag nog tappa många. En röd tråd, just detta kommer jag ihåg sen högstadiet. Det var en väldans massa tjat om detta. "Du måste ha en röd tråd i texten.." Och nu tappade jag namnet på min svenska lärare, åh! Hjälp mig någon, vad hette denna? Tanja? Nej det var i NO. Raija? Nej, det var i Engelska. Birgitta? Nej, det var i Svenska på gymnasiet. Eller vänta, är det inte Birgitta jag tänker på..? Jo, det är de, det var Birgitta i Svenska A & B som tjatade om den där röda tråden.

(Uppdaterar med att jag var ute och cyklade, tack vare Evelina fick jag reda på att svenska läraren hette Lisbeth, inte Birgitta. Minnet sviker, men jag börjar ju nästan bli van :-) ...)

Funderar på att dra en kort version av skedarna, det inlägget jag skrev, eller ja, jag länkar till de, för den som missat så är det ett av de bättre jag skrivit, och läst; En teori - "att välja aktiviteter". Kanske ska jag vara så pedagogisk att jag tar med mig ett gäng skedar? Jag vill bara att folk skall förstå, i alla fall respektera att jag inte alltid kan vara super glad och alert, att jag behöver mina pauser, att det kräver energi av mig att småprata, att minsta sak tar en sked ifrån mig. Har börjat skriva såhär;

"Förstår om ni tycker att det här känns lite udda, och då är vi på samma plan. Jag står här idag först och främst för att återkoppla till det mail som *** skickade ut för några månader sen. Men personligen känner jag, men jag kan inte tala för ledningen eller min chef, ****, men ett team är inte starkare än den svagaste länken.Och ja, jag har på senare dag utvecklat väldigt bra hörsel för att kunna bemöta frågetecken som dyker upp, både här och hemma. 

Det är inte så lätt att förstå hur sjuk jag verkligen är eftersom jag oftast ser oförskämt frisk ut. Begär inte att ni skall sätta sig in i mitt liv, att ni ska förstå, jag vet att ni har era egna liv och dessa medför klart sina egna toppar och dalar. Vill inte att ni skall tycka synd om mig, men önskar respekt för det jag står in för. För att kortfattat förklara förändringar ni har fått stöta på, exempelvis när ni besöker mitt kontor möter ni troligen en trött och något virrig tjej numera. Jag kanske ser lite sur ut, vad vet jag, men saken är den att jag får till tusen fokusera på det jag gör för att inte tappa koncentrationen eller bli förvirrad. Minsta uppgift kan vara väldigt ansträngande.

Vad jag än gör på en dag så handlar det om energi. För att enkelt förstå kan man säga att det handlar om skedar. En bra dag kanske jag har 15 skedar, medan en riktigt dålig dag har jag bara 3. Varje sak kräver en sked, med andra ord, energi. Att gå upp ur sängen, en sked, att klä på sig, en sked, att komma ihåg pinkoden till larmet på kontoret, en sked.

Vart jag vill komma är att på ”rast-tid” behöver jag mitt ”stand-by”-läge. Jag kopplar bort allt för att samla energi, för att ha några skedar kvar till eftermiddagen. Så en sak som är självklart som att småprata medan du och jag mikrar maten samtidigt kräver en sked, att småprata medan jag äter kan ta två skedar på en gång. Då jag oftast har svårt att hålla maten på gaffeln på grund av skakningar."

Längre än så har jag inte kommit, och jag har mina tankar på att börja om. Det låter kanske bra. Men samtidigt förvirrande för den som inte deltagit hela vägen. Vissa är nya, vissa kan ha svårt att komma ihåg vem jag var innan allt det här började. Jag kommer knappt ihåg längre. Jag ser en tjej som glatt hoppar som en lågstadie-flicka fram och tillbaka i korridoren. En tjej som ler och skrattar, som pratar med alla med en glimt i ögat och som bjuder på sig själv. Men är det jag? Var det jag? Jag tror det. Saknar henne..

Dags att koncentrera sig på ovanstående igen. Måste få det klart idag, så jag tala igenom det med min chef. Valt att plocka bort namn av hänsyn. Imorgon som sagt, klockan 8, är första gången på evigheters evigheter som jag skall stå inför människor jag faktiskt inte direkt känner och öppna upp mitt hjärta för att få en liten uns av respekt och förståelse.