Ett telefonsamtal...

Jag måste dela med mig av något. En sak som värmde i hela kroppen. Ett ynka litet telefonsamtal och jag kände mig stark. Personen i andra änden var någon jag inte talat med på evigheter. Kortfattat sagt är det en person som under en jobbig tid i livet fanns där. Bara en nickning i skolkorridoren på den tiden kunde få mig att komma ihåg att det faktiskt fanns människor som brydde sig. 

Självförtroendet var noll just vid denna tid i livet. Jag vill väl inte påstå att jag hade speciellt många vänner, och det gjorde sitt. Tilliten var som bortblåst efter många olika incidenter. Men så fanns han. Kommer än idag ihåg en idrottslektion där personen satte sig bredvid mig och började prata med mig, jag var inte helt säker på att det var mig han talade med så jag såg mig omkring. Efter det ögonblicket fann jag en trygghet i honom. Visst, vi har haft våra turer, men vi har alltid kunnat prata igenom saker och ting. Det har gått ett tag och sen var allt som vanligt igen. 

Nallen jag fick av honom på studenten finns fortfarande i min ägo. Han var en av få som såg igenom skalet, och tyckte om personen som fanns på andra sidan. Det betyder väldigt mycket när man har så låg självkänsla som jag hade då.

Idag, från ingenstans, så ringde han. Det behövdes inga ursäkter, det behövdes inga frågor varför vi inte hörts av. För det är mer än ett år sen, om inte mycket mer, sen vi hördes. Vi pratade precis som inget hade hänt. Han hade ramlat in på min blogg. Under året som gått hade han missat helt vad som uppstått, men jag klandrar honom inte för det. Man kan inte hålla koll på alla. Men nu ringde han. Efter att ha läst bloggen så ville han prata med mig. På senare dagar har jag lite svårt att hålla känslorna i styr så flera gånger under samtalet kände jag den där knuten i halsen och brännande ögon. Tårarna ville fram, men jag kämpade emot. 

Ett ynka samtal betydde så mycket. 

Han sa så mycket som gick rakt in i hjärtat. Naturligtvis träffade han mitt i prick. Hade vi verkligen inte pratat på ett år? Visst är det konstigt, en del personer spelar det ingen roll hur lång tid det går emellan, man finner konversation direkt ändå. Det finns ingen anledning att tänka, utan man bara är. 

Under samtalet sa han något som snurrar i tankarna, nu flera timmar senare. Han sa att jag skulle sluta leta efter den jag var? Sluta kämpa för att finna något som fanns tidigare? Och han har så klart rätt. Saker och ting har hänt, det är förändrat, så vem säger att jag kommer att bli den samma? Det kan jag liksom inte bli? För jag har inte den energin längre. Jag har inte orken. Mycket är som det är, och kan inte vara annat. Men samtidigt.. Ingen säger att dem som älskar mig kommer älska mig mindre bara för det. För dem som verkligen tycker om mig, det tycker om det som finns på insidan, den person jag är i hjärtat, och inte hon som finns redo att ställa upp på allt och hjälpa till eller hon som studsar fram istället för gå normalt. 

Det är konstigt egentligen, hur vi tiger om det vi tänker och känner..? Vi väljer att bära inom oss den styrka som vi skulle kunna ge. Ord betyder mycket, speciellt när någon har det tungt. Så att någon avslutar ett samtal med att säga något i stil med "jag vet inte när vi hörs igen, men jag vill att du skall veta att jag tänker på dig", så är det som man får vingar för en stund, för man blir lättad. Mår bättre för ett ögonblick.

Skjut inte på det du kan göra idag, imorgon kan det varje "försent"..