Klagosång.

Okej, förbered dig på ett deppigt och ångestfyllt inlägg till viss del. Inte lust med att se den sidan? Läs inte idag, de kommer nya inlägg med mer positiv energi. Välj själv!

Men idag är jag ledsen, jag är nere, så pass att jag bara vill gråta. Jag är så trött på allt, på alla. Jag har bestämt mig för att ta de lugnt, att inte låta julen stressa upp mig, trots min vanliga ångest över julen som inte är min favorit högtid. Trots att jag bestämt mig för att ta de lugnt, och faktiskt gjort de, så är jag utmattad, känner mig sjukare än vanligt och håller på att bli galen av att inte kunna göra någonting, någonting alls. Sen när man hör nära och kära klaga på att de "inte får något gjort", så kryper en känsla av ilska runt i kroppen, som egentligen är avundsjuka.. Man blir ledsen först och främst, för man vill vara en i mängden.. Normal!? Men vad är normal?

Ofta kan jag förundras över hur svårt det kan vara för folk att förstå att det finns en kronisk sjukdom som faktiskt gör mig kroniskt trött/utmattad. Men egentligen, vad är det att förstå? Vad har man egentligen att ifrågasätta? Sen tror folk att man är lat? att man trivs i soffan? Hur kan folk dra en parallell till utbrändhet eller depression? Det känns som ett slag i magen. Visst, jag är deppig, i perioder, men vem skulle inte vara det när ens liv vänds på ända.

Kroppen är komplex. Man kan få vilka sjukdomar och tillstånd som helst. Det finns hur mycket skumma sjukdomar som vi inte vet något om. Varför skall vissa typer av diagnoser nedvärderas? De enda man vill ha är respekt, acceptans, att bli tagen på allvar! I alla fall att folk försöker förstå. Man tappar energi när man skall förklara för någon som redan är skeptisk ifrån början. Det är egentligen konstigt att personer som annars är väldigt förstående är skeptiska emot situationen. Jag hade personligen inte varit skeptisk emot sjukdomen, eller någon sjukdom för övrigt, med tanke på att jag kan ingenting, eller aldrig varit intresserad av vår komplexa kropp. Men när man själv är drabbad, ja, då har man inget val, även om man har det svårt med att förstå, speciellt hur andra tänker.

På något vis har jul och nyår fått bli mitt riktmärke. Detta är på något vis andra julen, men ändå första med diagnosen på papper. Att se tillbaka och tydligare än förut se försämringen, det kan slå omkull vem som helst. Jag är van vid att vara den starka, att alltid vara den trygga.. att vara den som "tar hand" om andra, absolut inte den som behöver hjälp eller omtanke. Jag har klarat mig själv länge nu, men saker och ting är upp och ner vända. Jämfört med förra året så är jag mycket sjukare nu, jag är sämre med andra ord. Ett motvilligt erkännande. Förra året var jag inte sjukskriven, i år är jag nere på 50%. Jag är dålig på att lyssna på kroppen, har inte lärt mig att läsa av den, och klart, det tar tid, och som vanligt kräver jag mer av mig själv än vad som är möjligt. Kör över mig själv, rejält, bara för att jag vill vara "normal".

Sen har jag på sätt och vis reflekterat över en sak, efter att ha läst andra göra samma sak. Det är ju inte så att jag vill förringa eller förminska andra sjukdomstillstånd, men man blir ändå sårad när människor nämner att dom lider av någon accepterad sjukdom, eller en "synlig" sjukdom, då så får dem acceptans, support.. Folk ställer upp på vad som helst för att stötta. Som sagt, jag vill inte förringa eller vara nedlåtande emot någon annan sjukdom, MEN varför får inte vi samma förståelse och sympati? Ibland önskar jag att jag hade en mer "accepterad" sjukdom så jag faktiskt kunde få vara så sjuk som jag faktiskt är..

Så ja, ibland funderar jag på att ge upp, jag kanske helt enkelt skulle skita i att försöka vara "duktig" och "stark" och försöka hålla humöret uppe fastän jag mår skit, och helst bara gå och lägga mig när som, men skulle jag göra de, då tror folk att man är lat, eller överdriver, och att jag vill ligga i soffan hela dagarna.. "För det syns inte på mig att jag är sjuk..." SUCK!

Vill anmärka/påpeka att det är inte så att jag inte tycker synd om dom som har mer "synliga" sjukdomar, jag bara önskar att alla sjukdomar fick samma respekt och framförallt blev accepterad överallt. Att man slapp kämpa för att folk skulle förstå..

Men jag har rätt till att deppa, det är okej, för man måste få bryta ihop när något är tungt, när något är mer än vad man kan ta in. För jag kommer bli stark igen! Och du kommer inte se någon skillnad, för jag sätter på mig mitt pokeransikte för att du ska slippa se, för att du ska komma undan lindrigt. Det är så jag gör.. Visst är det sorgligt? Jag sätter upp en fasad som kräver jätte mycket energi bara för att du ska slippa se smärtan, tröttheten, utmattningen och allt annat som står på min lott. Otroligt hur komplex vi människor är...