I motvind.

Jag tror att jag nästan alltid är tålmodig, och brukar oftast tänka att "ja men det är så här nu.. det suger men jag måste gilla läget bara!" Men nu, ja det går bara inte. Känner mig tom. Jag ler, skrattar och gråter. Men det är ytligt, på insidan är jag tom, helt tom. Tänker jag att det ska vara så här hela livet så får jag ont i magen.

Jag är så utmattad i kroppen. Darrningarna och huvudvärken är värre än när jag först blev sjuk. Det är mycket saker jag behöver göra, eller egentligen måste göra. Men sen finns det också saker som jag vill göra. Träffa kompisar, orka dansa till klockan 2 på en klubb med RnB musik, ut och gå långpromenader med Basli Bus. Och tänk att få storstäda! Jag älskar ju att städa, det är mitt sätt att få ut alla bekymmer ur kroppen och huvudet. Jag är desperat efter energi. Ge mig energi, snälla..

Känns som många runt omkring mig har försvunnit. Även om jag aldrig haft speciellt många vänner, är inte sån som person. Men det har inte blivit fler de senaste året. Många är klart artiga och frågar hur det är, men det finns några speciella som faktiskt vill veta det ärliga svaret. De finns de som lovar att komma och hälsa på, eftersom jag har svårt att ta mig någonstans, eller för att jag har jobbigt med alla människor på ett vanligt fik, men det rinner oftast ut i sanden. Jag erkänner... jag är avundsjuk, alla andra kan vara ute på äventyr, och jag tycker det är härligt, för dem. Men jag vill också ut, se saker, träffa nya människor, uppleva saker.. ja, ni vet.

Jag har tänkt mycket på framtiden. Jag har haft samtal med Christopher om min rädsla av att han ska tröttna på det liv vi kommer ha tillsammans. Han försäkrar mig om att det kommer bli bra, att han inte kommer tröttna. Att han älskar mig mest av allt. Men osäkerheten i mig säger emot. Det finns ju andra tjejer, med energi, som är bättre, som skulle ge så mycket mer tillbaka än vad jag kan och orkar. Han förtjänar bättre. Så tänker jag. För vem vill vara med någon som alltid är trött, som aldrig orkar göra något, som behöver hjälp med saker, som är gnällig och irriterad på grund av att man mår dåligt hela tiden, som kanske inte ens klarar av att skaffa barn för att det skulle bli en för stor påfrestning både psykiskt och fysiskt. Listan kan göra hur lång som helst.

Ja, det kan går nu, men som ung vill man inte leva ett sånt begränsat liv. Så ibland känner jag tvivel på att han som är 23 år kan säga att han inte kommer tröttna eller ge upp helt enkelt. För kanske känns det okej nu, men i längden då? Han säger ju att det är roligt att vara med mig, att det är mig han vill vara med och mår bra med. Men allvarligt? Jag skulle inte tycka att det skulle vara kul att umgås med någon som aldrig orkar göra någonting, eller där det helst måste planeras i förväg om man ska göra något. Så det har jag svårt att tro. Men när jag försökte göra klart för honom att han skulle ut, att jag gjorde valet åt honom, men istället så gjorde han tvärtom, gick emot mig helt. Han ville gifta sig, och det är nu. Bröllopet skulle bli av, ett datum skulle sättas. Vi kollade ringar och köpte dem. (Ibland retas jag och säger att han skyndade på så att köpa vigselringar för att jag inte skulle kunna ångra mig!)

Det gör ont i hjärtat. Hjärtekrossande. Att ha träffat sitt liv kärlek och inte veta, eller vara osäker på om han kommer att orka eller vilja vara med mig i den situationen jag hamnat i hela vårt liv..

Tunga tankar att tänka.

Jag försöker verkligen att tänka positivt. Försöker kämpa på. Brukar försöka tänka "ja, men Mimmi, du är ju inte döende, och det finns de som har det värre.." och det är verkligen sant. Men ibland fungerar det inte ens att tänka så. Man måste ju få vara ledsen ändå, trots att man inte har en dödligt sjukdom. För det är ändå en skitsjukdom. Eller hur?

Som sagt.. Idag har jag svårt att acceptera att jag är sjuk. Idag springer jag i motvind.