Plötsligt inbokat besök..

Det har varit ett par röriga dagar. Mycket har hänt och jag har absolut blivit en erfarenhet rikare. I söndags, igår, var vi och kollade på första huset i troligen en rad av många fler. Ett gulligt litet hus från 30-talet, som tyvärr innebär alldeles för mycket renovering och extra kostnader som vi inte var intresserade av.

Istället skall vi nu lägga ut vår lägenhet på preliminär försäljning. Sen har vi cirka ett halvår på oss att hitta någon annanstans att bo, på ett höft sådär. Kikade med ett halvt öga på Lyckebo Sjöstad som skall? håller på? att byggas ute i Sjömarken. För mig är Sjömarken alldeles för långt bort, men samtidigt vill vi ju inte bo i stan. Får samtala vidare om detta och invänta svar ifrån ansvarig mäklare. Annars har vi ju den andra Anna, med andra ord inte min Anna, eller ja, Anna K och Anna G kallar vi dem. Anna G har lovat att hjälpa oss att hitta något bra till rätt pris. Känns spännande, stort och oroligt. Allt på en gång! Men bort ifrån trapporna måste vi, punkt slut.

Jag har flera gånger försökt få tag i kliniken i Mölndal, men det har mestadels har det varit upptaget och jag har sedan inte haft tid till att fortsätta ringa. Men idag tog jag mig tiden till det igen och de gav resultat eller vad man nu ska kalla det. Helt plötsligt från ingenstans får jag frågan om jag kan ta återbudstiden som de fått in vid 10.00, tisdag. Imorgon alltså..!! Tack och lov så ställer Anna upp som aldrig förr och kastar saker och ting omkring sig för att åka med. Skämtåsido. Hon var snäll och ordna så hon kunde följa med som stöd, mun och tankeverksamhet. Ibland räcker inte orden till att förklara, då är det bra att ha med Anna som läser av mig och kan översätta mig till ord.

Helt enkelt, specialistkliniken imorgon för att försöka ordna upp lite saker. Behöver se över ett par frågor och få en sista spark ut bland primärvårdens läkare. Hittills har jag inte hittat någon som förstår, tar till sig eller ens vill veta vad sjukdomen handlar om och då blir man ganska ensam. Kämpa emot försäkringskassan, vården, försäkringsbolag, sig själv, diagnosen och den återkommande känslan av att få en spark i magen. Att vara sjuk är ett rent h*lvete.

Återkommer med lite kort information efter besöket imorgon. Troligen inte innan på onsdag med tanke på att skedarna inte är så många efter läkarbesöket. Energinivån har redan sjunkit under "normal för att vara Mimmi". Kan ha med gårdagens gråtattack att göra. Fick ett frispel och grät så jag skakade igår eftermiddag. Satt med ansiktet emot soffryggen och kippade efter luft. Paniken tog verkligen ett starkt grepp om mig. Attacken pågick omkring en timma. Ch kunde inte mer än plågsamt se på. Efter gråtattacken var kroppen helt slut och det lilla jag hade fått i mig de två senaste dagarna kom upp igen, så satt med huvudet i toaletten en bra stund och kroppen orkade knappt kräkas för att jag var så utmattad ända ner i lilltån. På något vis lyckades jag få i mig lite fisk och ris som Christopher snällt lagade till, men senare fick jag inte behålla detta heller. Basli satt vid min sida och pussade min kind och krånglade sig upp i knät på mig där jag satt på knä på det kalla badrumsgolvet.

En trött och förvirrad Mimmi kröp upp i soffan.. Utmattad, ledsen.. Tack och lov fick jag en hel nattsömn utan någon vaken tid innan klockan ringde. Är väl okej idag, men känner mig som ett spöke varje gång jag går förbi en spegel. Hade kunnat gå på Halloween-fest utan att behöva göra någonting mer än gå som mig själv. ;-)

Önskar jag kunde nå ut, förklara, få folk att förstå, det här är allvar, det är såhär, jag kan bara lära mig att leva med det. Detsamma gäller nära och kära. Jag är trött, jag är utmattad, jag har ont. Jag har bra och dåliga dagar precis som alla andra, bara att mina bra och dåliga dagar betyder något annat...