Primärvården

När man hamnar i en situation där det krävs att personer omkring verkligen går att lita på så känner man en viss ångest och stark besvikelse när det åter igen visar sig att det saknas medkänsla och empati i mänskligheten. Ja, nu var jag väldigt hård och negativ. Men när en läkare behandlar patienter med den typen av arrogans och enligt mig ren nonchalans så har denna valt fel yrke. En läkare skall vara lyhörd, empatisk, hjälpsam, bestämd på ett bra viss och framförallt intresserad..

Jag har under de senaste året träffat på alla olika typer av läkare. Både de som är väldigt bra och de som är riktigt usla. Sorgen över att ännu en läkare nu har stängt dörren i ansiktet på mig och visat sig vara enligt mig en riktig mansgris känns i hela kroppen. HEMSKA människa.

Till en början förvånade han mig. Min tidigare erfarenhet av den här personen har varit väldigt negativ. Enligt mig en person som valt helt fel yrke. Som enligt mig både var kall och totalt ointresserad av att hjälp. Men första mötet så var han raka motsatsen. Jag tvingade mig själv att lita på att han kanske hade förändrats. Människor kan ju faktiskt göra det! Otroligt men sant. Men ack ack ack.. Han var precis samma gamla nonchalanta kräk, ursäkta ordvalet, som jag kom ihåg. Ilskan rann över helt och hållet den eftermiddagen. Tappade all energi, tappade all tilltro. Och satte mig och började ringa runt. Var ju tvungen att börja om på nytt. Hitta en ny läkare. Men förtroendet för yrket har börjat dala.

Först och främst har han "avslutat" mina recept på medicinerna som jag fått utskrivet av specialisterna på Gottfries. Han "gillade" inte den medicinen och skulle givetvis omedelbart sätta ut denna. Jag hängde med på noterna och spelade efter hans melodi. Ända tills jag insåg att medicinen han gett mig är den som Gottfries inte ville sätta in av olika orsaker, framförallt av biverkningen viktuppgång. Jag har ju min bakgrund. Jag har mina ätstörningar. Och precis som en alkoholist så får jag leva med det. En bulimiker är en "nykter" bulimiker lika väl som en nykter alkoholist. Så att sätta in en medicin som skulle kunna riskera min hälsa på andra vis? Jag har ju alltid haft problem med min kroppsbild som alla säkert känner till.. Detta avstod min läkare på Gottfries helt och hållet ifrån. NU ville alltså allmänläkaren på vårdcentralen sätta in denna och lyssnade inte alls på det örat. När jag nämnde Gottfries beslut och att de rekommenderade starkt att INTE ens pröva den så blev han förbannad. Uttryckte tydligt att han inte kunde vara min läkare mer på grund av att jag sökte en andra åsikt ifrån dem som faktiskt KAN min diagnos. Det var ju helt oansvarigt och personligen kränkande emot honom. Öh? Vänta nu? Handlar detta inte om mitt liv? Inte hans? Vad har jag missat?

Så igår fick jag prata med min specialist på kliniken och hon tog mycket allvarligt på det han gjort. Sa att en läkare inte bara kan sätta ut mediciner innan han sett att den nya funkar. Att han inte bara skall ändra på något första gången han träffar mig på grund av hans åsikt om medicinerna jag äter. Han borde, om han läst min journal, även han direkt insett att detta, denna, medicin inte lämnade någon ljus framtid.

Min specialist satte genast tillbaka medicinerna som jag nu ätit sen i januari. Till min stora lättnad.

Jag har nu sökt med ljus och lykta den senaste tiden efter en läkare som faktiskt VILL hjälpa mig och inte stjälpa. Fått två tider. En hos en privatläkare som Sjöbo Vårdcentral själva rekommenderade. En vårdcentral som faktiskt ärligt bekräftade att de inte kan något om diagnosen men att de skall på bästa sätt försöka hjälpa mig. Även dem gav mig en tid för att kunna komplettera privat läkaren, om han nu kan hjälpa mig vill säga. Men bemötandet han gett mig är fantastiskt. Han var ärlig, ville ge det ett försök att hjälpa mig men ville inget lova.

Helt enkelt. Vart vill jag komma? Jo.. Det är inte lätt när primärvården inte har kunskapen. När erfarenheten av diagnosen jag drabbats av är lika med noll. Man får kämpa på egen hand. Självklart har jag många vid min sida som stöttar, som kämpar med mig, åt mig.

Jag är tacksam till både mamma och mormor som ringt, som pratat, som letat åt mig, som försöker av egen förmåga hitta hjälp till mig. Jag är tacksam för min underbara sambo som hela tiden finns där, som alltid förstår, som aldrig klagar, och som alltid alltid alltid är den som plockar upp mig när jag faller, både fysiskt och psykiskt. Mina vänner Anna och Emma, vad hade jag gjort utan dem? Herre gud vad världen hade varit svart utan dem två. Och Viktor, den stjärnan, en retsticka som alltid på sitt vis får mig att skratta, och kan tryggt lägga en hand på min axel, bara för att visa sitt stöd.

Men, tänker inte glömma stjärnan som varje dag hämtar mig på jobbet, som tar hand om min bebis, som jag ofta kanske inte är överens med då vi har olika syn på livet och en massa annat, men som ALLTID gör sitt bästa för att få mig att skratta, som kan spendera en hel eftermiddag med att mäta, rita, klippa och diskutera mått på inbjudningskort.. Johan! Tack och lov att den mannen finns i min blivande mans liv, och mitt.

Jag är tacksam till alla i min närhet som visar förståelse. Som ger ett handtag eller bara står vid sidan om och visar respekt. Tack till er som faktiskt tagit er tid till att acceptera hur livet kring mig ser ut numera. Jag hatar det lika mycket som ni. Jag har lika svårt som ni att fatta att det är såhär det skall vara nu. Men vad skall vi göra åt saken? Det är väl bara att gilla läget? Typ.. :-)

Idag mår jag inte bra.. Men jag lever och tack och lov för de liksom.