En ond cirkel..

Hopplösheten ligger som ett svart tungt täcke över mig idag. Negativa besked verkar ha blivit en trend det senaste och jag faller för vartenda en av dem. Först var det besöket på vårdcentralen förra fredagen som kastade runt mig och fick mig att inse att det här kommer bli en tuff match.. Läkarna på vårdcentralen har inte alls den förståelse eller längtan efter att hjälpa när de inte kan något om problemet. Och när det sen heller inte finns någon riktig lösning utan man måste pröva sig fram, då är det en lång kamp att genomgå.

Efter läkarbesöket den 1 november bestämde jag och Christopher oss för att ge specialisterna ett försök till. Det kändes som om de är de enda som kan hjälpa. Jag ringde och fick en återbudstid hos en av de andra läkarna på kliniken. Förhoppningen bubblade lite svagt inom mig. Kanske, bara kanske kunde ha ge mig ett knuff i rätt riktning och ge mig ett svar på vart jag skall börja. Samtalet med sköterskan avslutades med en förklaring om att de endast erbjuder cirka tre besök sen får man själv söka upp en läkare inom primärvården som man kan skapa en allians med.

Anna, pärlan, min ständiga styrka just nu, hon kastade runt sina möten och tog mig i handen och följde med mig. Vi satt sida vid sida i bilen och hoppades nog båda på något slags svar..

Besöket var en besvikelse på många sätt. En upprepning av sköterskans ord gjordes flera gånger. Kliniken har bara avtal att göra ett första besök och sedan cirka två återbesök för att svara på vissa frågor. Att denna läkare sedan slingrade sig, inte svarade direkt på någon fråga och la över ansvaret på sin kollega som jag tidigare träffat, det gjorde mig bara förbannad. Under timmen i Mölndal så föll energin, men även förhoppningarna krossades till spillror. Låter kanske drastiskt och väldigt "drama queen", men känslan är individens och dessvärre kan vi inte göra så mycket åt våra känslor..

Hela tisdagen fanns Anna vid min sida tills dess att Christopher kom hem och vi förde ett samtal kring dagens läkarbesök. Christopher skämdes, men helt utan anledning enligt mig, han var den puschande i detta beslut. Men inget jag tänker lägga på hans ansvar. Han ville få en andra åsikt och jag var helt med på detta. Men alla läkarbesök tar på energin, alla besök där man sitter i ett rum och måste förklara hur man mår, och att man måste ha hjälp, dessa tar energi som inte finns och jag faller in i en influensa, utmattnings och fallande situation som är fruktansvärt tråkigt och onödigt i detta enskilda fall åtminstone..

Visst, läkarbesöket gav något. Det visade tydligt för oss att vi måste leta själva, att vi inte kan få mer stöd ifrån dessa som kan något alls om diagnosen. Men nu gäller det att inte ge upp. Även om hoppet är väldigt långt borta just för denna tid. Alla har dåliga perioder, jag har en nu.

Nästa dåliga besked var ifrån försäkringskassan. Det visade sig att läkaren har gjort ett misstag när hon sjukskrev mig. Det fattas cirka två veckor. Ringde upp vårdcentralen och de la över ärendet på en annan läkare, som förhoppningsvis kan rätta till detta och problemet inte blir större än att det bara är att skriva dessa dagar också.

Sen, igår.. ursch! Jag grät, jag insåg att jag ibland är lite för spontan i huvudet och springer iväg lite lätt för fort vissa gånger. Den här gången tyckte jag att jag hade tänkt igenom allting, men jag missade en liten liten sak. Banken kan säga stopp i galoppen. Och det var precis vad som hände. Planerna på att komma bort ifrån trapporna, ge mig en möjlighet till att inte varar fången i mitt eget hem, ge mig rätten till att ut och gå med min egen hund utan att känna panik och ångest över frågan om jag kommer upp för de förbaskade trapporna igen. Helt enkelt, vad som sades var att vi måste sälja före de kan ens ge oss ett lånelöfte. Självklart, det är rätt logiskt i dagsläget. Marknaden för bostäder kanske är stor, men bankerna drar även fingrarna åt sig, och för oss tog de hela handen.. Att sälja före vi köper är inget alternativ i dagsläget, jag har tillräckligt med stress i mitt liv, jag har redan många kamper som jag måste vinna, och fixa en lägenhet inom cirka 2-3 månader känns som en otroligt stort stressmoment. Så nej tack. Vi får tänka om. Se över möjligheterna igen. Trapporna? Fan. Får la kämpa vidare. Ett år eller så. Sen får vi se. Vi får lägga manken till att göra ordning på lägenheten som den är idag. Slänga upp en ny fläkt, lägga golv i vardagsrummet, fixa köksbänken.. Det finns en del att göra, och det gör vi istället, vi försöker börja trivas igen. Trapporna får vara vår match varje dag, jag måste fixa det. Jag bara måste.

Känner ofta nu för tiden att jag är en börda. Att jag bara är i vägen. Att alla får kämpa åt mig och göra saker för mig. Jag hatar det så sjukt mycket. Är så arg inombords. Vem sa att jag skulle få den här skiten? Den personen skulle jag vilja ta ett rejält snack med. För det här är inte rättvist, nej, det är inte rättvist. Folk tittar på mig och säger; du bara ger upp, du har ju redan lagt dig ner..

Men NEJ! Jag kämpar varenda eviga dag. Jag vill inget hellre än jobba, heltid. Jag vill ha fritid. Jag vill ut och gå med min hund. Men hur i hela friden skall de fungera när jag vid minsta överansträngning får feber, känner mig som om jag fått en rejäl influensa eller bakfylla. När kroppen säger ifrån och jag måste backa. Jag har INTE gett upp. Tro vad du vill! Men vad du än gör, tro inte att jag är ute efter du skall tycka synd om mig, för det vill jag inte ha. Din omtanke, ja gärna. Men nej, sluta tro att jag vill att folk skall gå runt och tycka synd om mig. Det är inte det jag är ute efter. Jag vill bara leva ett vanligt liv. Vill bara få leva och inte vara fången i en ond cirkel.

Så kan du stötta mig? Orkar du stå kvar? Orkar du försöka förstå? Kan du acceptera min brister? Ja, kan du försöka respektera att ibland orkar jag inte. Jag säger inte nej för att jag vill, jag säger nej emot min egen önskan och vilja. Jag vill inte missa ditt kalas, eller din fest, eller fikan som vi planerat sen länge. Jag vill leva.

Christopher, han är min styrka, min pärla, min älskling och allt som jag drömt om och lite till. Han är verkligen helt otrolig som alla säger. Om folk såg precis allt han gör för mig så hade de svimmat. Han är fantastisk. Jag älskar dig av hela mitt hjärta min underbara fästman.

"Alla andra i rummet kan se det, alla andra, men inte du. Älskling, du lyser upp min värld som ingen annan. Det sätt du ser på mig får mig överväldigad, men när du ler och ser ner i marken, det är svårt beskriva.. Du vet inte om du vacker du är. Om du bara såg vad jag kan se! Önskar att du förstod varför jag är så desperat att ha dig kvar. När jag tittar på dig, jag kan knappt tro det, du är så vacker för mig. Du är allt man kan önska sig och lite till."