Ny vecka..

Åter igen, måndag. Undra hur det alltid kommer sig att det blir "bloggande" på måndagar!? En vana.. Och på tal om vanor så kom jag i natt fram till ett handtag jag kan ge mig själv. Små lappar! Ja, det är ibland så illa att jag kan behöva små påminnelser om saker som kanske för vem som helst är naturligt men för mig ett rent "kaos" att komma ihåg. Det är rätt äckligt, men jag har stora problem att komma ihåg att borsta tänderna på kvällarna. Jag tar medicinerna och hoppar i säng, missar badrummet helt. Jag är varje morgon orolig för att jag ska ha glömt något när vi sitter i bilen, men om jag har en liten lapp på ytterdörren så kan jag påminna mig själv att kontrollera så bland annat nycklar, passerkort, telefon och så vidare är med innan jag är på väg till jobbet.

Helt enkelt, det är dags att underlätta för mig själv, och för Christopher också. Jag måste lära mig att ha koll, trots dåligt minne, och hur jobbigt det än känns att erkänna att jag behöver små minnesanteckningar så kommer jag må så mycket bättre när jag slutar oroa mig för småsaker. :-)

I fredags var jag iväg med mormor och mamma för att kolla på brudklänning hos Isabella's festkläder i Blidsberg. Nej, det följde inte med någon klänning hem. Kanske en besvikelse men jag kände mig ändå rätt nöjd på vägen hem. Jag hade ännu bättre koll på vad det är jag söker efter. :-) Det som var absolut mysigast var att min mormor hade som vanligt packat den "gula väskan". Den har varit med ifrån grundskoletiden när mormor hämtade mig för att exempelvis köra mig till ridskolan. Väskan har varit med både när jag kollade balklänning, även när det var lillasyster Bellas tur så hängde den med. Då startade vi även en ny tradition, blöt handduk för att tvätta händerna, eller alternativt använda vita bomullshandskar när vi smaskar på revbensspjäll. Jag är egentligen ingen person som uppskattar traditioner, men den väskan väcker alltid minnen. Så där satt mamma, jag och mormor och åt mormors hembakade bröd, revbensspjäll och lät oss njuta av att solen starkt lyste på oss där vi satt i kullen ner från en kyrka strax innan Ulricehamn.

Trippen kanske inte gav oss någon vit klänning i bagaget, men när jag väl kom hem satte jag mig och kollade igenom mina sparade bokmärken på datorn och insåg att jag hade haft klänningen där hela tiden. Så, nu har jag bestämt mig. Klänningen med stort K är funnen och nu är det bara att få hem den så jag kan prova den och mormor fixa i ordning detaljerna. Tur man har sömmerskor i släkten!

Så, nu kan jag koncentrera mig på annat. Dags att börja pilla på allvar med inbjudningarna, och framförallt bestämma när vi ska skicka ut dem. Svårt liksom, man vill skicka ut dem nu, men sen, det är jul, nyår och en massa födelsedagar den närmaste tiden, så det bästa vore väl att vänta tills nästa år.. Suck! Lite dubbelmoral, jag känner att tiden bara springer fram och jag har noll koll, samtidigt som jag vill att det ska bli dags, nu nu nu. Som sagt, dubbelmoral.

Nu kommer det tre veckor med lite krångel. Johan jobbar konstiga arbetstider och därav blir Basli ensam alldeles för länge. Ska han följa med varje dag nu då? De kan faktiskt bli så. Får se hur reaktionerna blir. Men i mitt hjärta finns det inget alternativ. Han ska aldrig behöva va ensam mer än 6 timmar. Aldrig..

Dags för en promenad runt stadshuskvarteret så Basli får göra nummer 1 och 2. :-)

Hoppas ni fått en bra start på veckan. Tror jag fått de i alla fall.